Jag håller med mig själv om det mesta jag skrev här. Stieg Larsson var en jävel på att skriva (eller kanske snarare berätta) och det märks att han tyckte om att göra det.
Jag har lite anteckningar här på sådana saker som jag reagerade på när jag läste boken. Det har mest med sånt som har med språkanvändningen att göra. Stieg Larssons böcker är kanske aningen onödigt långa. En massa ord är det, och en massa ord som inte är sådär jätteviktiga för berättelsen i sig.
Men det spelar väl ingen större roll? Nä, just det. Det är liksom inte kvaliteten på språkanvändningen som är det viktigaste i en bok, oavsett vad alla fina litteraturkritiker. Det viktigaste är att det finns en bra berättelse att berätta, och att författaren har någon hum om hur denne ska bära sig åt för att berätta den på ett intressant sätt.
Den tredje ingrediensen som jag tror är viktigt är just det som jag är mycket övertygad om att Stieg Larsson hade. Berättarglädjen. Att verkligen vilja skriva en bok, och dessutom ha kul när man gör det.
Förr i tiden inbillade jag mig att det var viktigt för en författare att kunna skriva på ett snyggt eller vackert eller whatever språk. Själva språket i sig är inte särskilt viktigt, utan det är hur man använder det för att berätta en historia.
Och nu börjar jag fundera på helt andra saker, men låt oss för stunden strunta i det. Nu ska jag sörja att Stieg Larsson aldrig gavs möjligheten att slutföra sin Millennium-serie. Det är kanske inte böcker som kommer ge honom Nobelpriset, men de är jävligt bra. Punkt.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar