My Left Foot: The Story of Christy Brown (1989)

Idag under vår Engelska C-lektion såg vi en film med titeln My Left Foot: The Story of Christy Brown. Det var, så att säga, en bra film.
Den handlar om Christy Brown, som föddes i en irländsk (och katolsk) familj år 1932. Han var författare, konstnär och poet, vilket kanske inte hade varit särskilt speciellt, om det inte vore för det faktum att Christy Brown hade en väldigt svår CP-skada som resulterade i att hans vänstra fot var den enda extremitet som han hade någon faktisk nytta av.
Filmen är baserad på hans självbiografi My Left Foot från 1954. Den här typen av berättelser är nästan alltid enastående gripande och fantastiska och så vidare. Daniel Day-Lewis, mannen som spelar Christy Brown är verkligen helt fantastisk i sin roll. Ja, han vann en Oscar för den också. Så inget ont om honom.
Men trots att man liksom inte kan låta bli att bli rörd av sådana här berättelser har jag ändå svårt för dem av någon anledning. Jag vet inte riktigt varför. Det är inte någon av de traditionella anledningarna, typ att jag tycker det är jobbigt eller så att se människor (skådespelare) i jobbiga situationer.
Jag kan ju uppskatta filmen, men det är absolut inget jag skulle få för mig att titta på frivilligt. Det är liksom inte särskilt roande. Jag har aldrig gillat berättelser som är baserade på verkliga händelser. Måhända att verkligheten överträffar dikten men den är sällan lika underhållande. Punkt.