The Evil Dead och uppföljaren Evil Dead II är nog de två filmer som grundlade mitt intresse för blodiga och inälvsfyllda skräckfilmer, gärna med lite inslag av komedi (ofta av den här typen).
Hur som helst, The Evil Dead är mer en renodlad splatterskräck, utan några egentliga komiska inslag. Men för mig är det liksom humor att se en demonbesatt människa hugga en annan människa i foten med en penna, så det går liksom ändå.
Av någon anledning inbillar jag mig alltid att det inte är så mycket blod och grejer i denna första film, vilket alltid leder till en glad överraskning när blodet börjar spruta. Man kan ju tycka att jag borde ha lärt mig vid det här laget – jag har sett filmen mer än en gång om man säger så…
En av de största anledningarna till att jag fullkomligt älskar The Evil Dead och Evil Dead II (och till viss del, men inte fullt lika mycket, Army of Darkness) är att filmerna inte tar sig själva på särskilt stort allvar. De försöker liksom aldrig vara något mer än en blodig och aningen fånig skräckfilm. Och det är underbart.
För även om jag kan uppskatta “intellektuella” och “tankeväckande” filmer, så älskar jag hjärndöd humor. Och blod. Och avhuggna kroppsdelar. Som inte vill dö. Och så vidare. Fast egentligen är det kanske inte blodet som lockar. Utan det är snarare det där med… “inte ta sig själv på så stort allvar”.
Man behöver inte vara allvarlig hela tiden. Det hade varit fullkomligt skittråkigt.
Nu ska jag fortsätta läsa Jonas Gardells bok Om Jesus och fundera lite mer över vilken roll religion spelar i dagens samhälle, kanske i synnerhet bland ungdomar. Får se om jag orkar skriva nåt om det när boken är utläst. Typ imorgon, eller möjligtvis fredag alltså. Dessa skollov tar knäcken på mig.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar