Ocean’s Eleven

Jag visste ju att jag mer eller mindre skulle älska Ocean's Eleven redan innan jag såg den. Men sen så dröjde det innan jag såg den. Men nu har jag sett den. Höhö.

Om det är någon annan som lyckats med konststycket att missa Ocean’s Eleven (och de två uppföljarna) så kan jag ju kort berätta att det handlar om en… stor stöt. Helt enkelt.

Och av någon anledning är jag barnsligt road av sådana historier. Människor som inte låter sig stoppas av alla möjliga (ofta löjliga) säkerhetssystem. Och så vidare. Det är ju rent fruktansvärt roligt!

Ocean’s Eleven är en remake på en film från 1960. Jag är ju oftast av den åsikten att remakes av diverse slag bör man undvika. Men vafan, är filmen bra – då är den ju det, oavsett om det är en remake eller en filmatisering av en bok eller en filmad pjäs eller whatever.

The Thomas Crown Affair är en annan film som handlar om ungefär samma sak som Ocean’s Eleven: Gentlemannatjuv(ar) gör stor ståt. Lyckligt slut. Typ. Även den är en remake på en film från 60-talet.

Trots att jag fullkomligt älskar den, så har jag aldrig varit särskilt lockad av att se originalet. Kanske för att jag ju redan har funnit en underbar film i den moderna remaken? Men, hade remaken varit dålig så hade jag ju knappast varit intresserad av att se originalet heller? Så det spelar ju ingen egentlig roll.

Men låt oss nu i strunta i det; jag skriver upp originalversionerna av både Ocean’s Eleven och The Thomas Crown Affair på min lista över filmer att se. Nu vill jag nämna Brad Pitt.

Jag tror att min extrema fascination för Brad Pitt började med att jag såg Burn After Reading (som förövrigt är en underbar film). Brad Pitt är en underskattad (av de stora massorna) skådis. Han är rolig, svincool… och snygg. På riktigt. Brad Pitt. Mums. Hihi.

Nåväl. Nu får jag väl försöka se till att se både Ocean's Twelve och Ocean's Thirteen. Jag tror jag kommer gilla dem. Brad Pitt, liksom.

Gonatt.