No Tears for Queers

No Tears for Queers är en pjäs baserad på Johan Hiltons reportagebok med samma namn. Den framförs av fyra skådespelare på en enkel scen som närmast kan liknas vid en möteslokal – fyra stolar och ett bord med lite frukt, vatten; fika.

De inledande minuterna i pjäsen är ett rent referat. De fyra skådespelarna berättar sakligt om de tre våldsdåd som pjäsen handlar om. Två av dem i Sverige, och det tredje i USA. Det är skrämmande nog, men när de alltmer övergår till att iscensätta händelserna på ett mer traditionellt sätt blir det stundtals riktigt obehagligt. Men den rena faktan återkommer hela tiden i form av inskjutna kommentarer; man tillåts aldrig glömma bort att det här faktiskt har hänt på riktigt.

Man vill inte tro att det är på riktigt. Man vill inte tro att människor har blivit torterade och dödade för en så harmlös sak som att de var homosexuella.

Kommentarer i stil med “det är väl okej att han är bög, bara han sköter sig själv” återkommer genom hela föreställningen. Men när den där bögen druckit några glas och råkar stöta på fel kille, då är det inte alls lika okej att han är bög. Då ska han få stryk; rejält med stryk dessutom. Det är skrämmande att till och med i fantastiska, homovänliga Sverige finns det människor som är kapabla till att döda en annan människa, för att denna råkar vara homosexuell.

De tre fallen som tas upp i Johan Hiltons bok, och därmed också denna pjäs har en del olika saker gemensamma: De är präglade av extremt våld, förövarna är unga de är extremt våldsamma och alla tre offren var homosexuella.

När föreställningen är slut ställs tre bilder fram på scenen. Bilder på de tre män som dödades för sin sexuella läggnings skull, och vars öde alla i publiken under de senaste 80 minuterna fått plågsamt återberättade för sig. En sista påminnelse om att det här är verkligheten.