Dead & Breakfast (2004)

Ah, ännu en  sådär fullkomligt halvskojig splatterkomedi! Ja, Dead & Breakfast (en parafras på “Bed & Breakfast”, för alla som inte förstod det) är faktiskt väldigt mycket mera rak komedi än vad sådana här filmer normalt brukar vara. Mera dåliga (och mindre dåliga) skämt, mera slapstick, och mera lustiga sånger.

Men inte på bekostnad av en massa blod, och en hel hög med ond bråd död. Nä, då. Den här filmen har allt! Till och med Jeremy Sisto! Jag försökte komma på var jag hade sett honom innan, men det var inte förrän jag kollade upp honom på IMDb som jag insåg det. Han är med i May som jag såg för ett tag sen.

May är en väldigt, väldigt konstig film. Det är Dead & Breakfast också. Fast den är väldigt konstig på ett väldigt annat sätt. Jag blir inte riktigt klok på countrykillen som agerar någon form av berättare, eller de tecknade bilderna som visserligen är coola, men ändå känns lite… fel. Jag vet inte.

Ja, alltså. Nu var ju inte detta någon jättebra film. Den var ganska konstig faktiskt. Inte så rolig som den verkar vilja vara, och inte tillräckligt grotesk för att på allvar roa en sådan som mig. Och som så många andra filmer i den här genren tappar den lite fokus på slutet. Faktum är att inledningen är nästintill briljant vid vissa tillfällen. Men handlingen är helt ute och cyklar, och manuset blir oerhört trött den sista halvtimmen.

Att filmen är lite av en lågproduktion gör däremot inte särskilt mycket. De flesta filmer av den här typen är ju faktiskt lågbudgetfilmer, mest för att de oftast inte blir några enorma kommersiella framgångar. MEN, som så många andra sådana här filmer så är Dead & Breakfast präglad av oerhörd… arbetsglädje.

Både skådespelare och annat folk har haft roligt under produktionen. Det märks, och det uppskattas.