Stieg Larsson – Flickan som lekte med elden (2006)

Flickan som lekte med elden är ju den andra delen i Stieg Larssons oavslutade Millennium-serie, och inte alltför förvånande den andra boken av honom som jag har läst.

Jag var innan jag påbörjade läsningen av Män som hatar kvinnor en aning skeptisk. Jag brukar alltid förespråka att man aldrig ska döma om en bok efter omslaget (både boktavligt och bildligt talat), men jag har ju alltid haft lite svårt för just kriminalromaner.

Varken Män som hatar kvinnor eller Flickan som lekte med elden är några sådär exceptionellt välskrivna böcker. De är stundtals onödigt (enligt mig) långrandiga och innehåller flera fullkomligt onödiga (på riktigt) kommentarer i stil med:

“Han öppnade hennes Powerbook med 17-tumsskärm med 200 GB HD och 1000 MB RAM.”

Varför inte skriva “Han öppnade hennes dator”? Exakt samma sak fast lite enklare, lite smidigare och mycket mera lättläst. Plus att ordet “dator” inte åldras lika snabbt som en Powerbook med 1 GB RAM.

Stundtals får man känslan av att Stieg Larsson sett alldeles för många halvdåliga actionfilmer och amerikanska deckare; vissa detaljer är en aning absurda i mina ögon. Och när han mer eller mindre helt plötsligt blandade in Paulo Roberto så visste jag inte om jag skulle skratta eller typ kasta boken i väggen.

Var herr Larsson allvarlig med hela den idén eller var det tänkt att vara lite tongue-in-cheek? Boken hade fungerat minst lika bra med någon annan – fiktiv – före detta boxare. Men Paulo Robertos närvaro medförde ju dock ett visst underhållningsmoment, även om jag själv hade svårt att ta det på fullt allvar hela tiden.

Men det kanske inte var tänkt att vara 100% stenhård seriös action? Paulo Robertos medverkan kanske var tänkt att vara lite av ett “skämt”. Jag vet inte om så är fallet, men enligt mig skulle det vara alldeles underbart om det verkligen vore så.

Författare (och musiker, och regissörer…) som aldrig kan släppa den “seriösa” sidan är mina ögon ofta en aning löjliga. Att Paulo Roberto har en så framträdande roll som han faktiskt har kan kanske ju kanske verka som en onödig och lite löjligt detalj, men vad spelar det för roll?

Jag har känslan av att Stieg Larsson var omåttligt road av att låta Paulo Roberto studsa runt bland Mikael Blomberg och Lisbeth Salander. Jag kan riktigt se hur han satt där och fnissade bakom tangentbordet.

Och hela den känslan är något som jag tycker återfinns i hela Millennium-serien (jag är just nu halvvägs genom Luftslottet som sprängdes); författarglädjen. Böckerna är kanske inga tekniska mästerverk; rent berättartekniskt är de enligt mig fantastiska, men språket upplever jag som lite “yrkesskadat” (Stieg Larsson arbetade ju både länge och väl som journalist).

Men det spelar inte så stor roll. Det märks att Stieg Larsson har haft roligt när han skrivit de här böckerna, och att han verkligen har njutit av varenda ord han har knappat in. Och det är antagligen det bästa betyget jag kan ge en bok (och en författare).

Därmed inte sagt att Millennium-serien är mina absoluta favoritböcker. Men de är inte dåliga, om man säger. Nä, men nu ska jag läsa en stund till. Jag har fortfarande några hundra sidor kvar.