När man läser om Paul Auster och hans verk får man känslan av att han är en väldigt seriös författare som skriver komplicerade böcker som genom outsägligt absurda metaforer försöker säga en massa olika, väldigt viktiga och intressanta saker på en gång. En “fin” författare, så att säga.
Och det var med det synsättet som jag tog itu med Austers New York-trilogi. Och när jag var klar med den så undrade jag lite vad som var grejen? Paul Auster är för mig ingen stor “litterär” författare som skriver “mästerverk”. Han är bara en kille som tycker om att skriva, och gärna skriver lite konstiga historier.
Invisible är inget undantag. Titeln Invisible kan få en att tro att boken är en seriös historia med ett viktigt budskap eller något annat liknande. Och visst kan man kanske tolka den som det, men det är absolut inte nödvändigt.
Berättelsen om den unge poeten Adam Walker som får ett erbjudande om att starta en tidning från fransmannen och professorn Rudolf Born är i mina ögon inget annat än en spännande berättelse berättad på ett lite annorlunda sätt.
Verklighet blandas med fiktion på ett sätt som åtminstone jag kommit att förknippa starkt med Paul Auster. Och man behöver inte göra hans böcker till något de inte nödvändigtvis är. Jag är väldigt oförtjust i alla “finsmakare” som hyllar en massa författare, däribland Auster, för deras språk och karaktärer och skit.
Det är liksom intressant och underhållande läsning som kräver ungefär lika mycket av läsaren som denna är villig att ge. Det duger bra för mig.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar