John Ajvide Lindqvist – Människohamn (2008)

Jag har skrivit om Människohamn förut. Så jag tänkte vara så fruktansvärt fräck att citera mig själv lite, och sedan se om jag håller med om vad jag skrev då… Första gången jag läste boken.

“Jag tänker inte säga nåt i stil med att det var den bästa bok jag läst någonsin (trots att jag inbillar mig det just nu; det går snart över), inte ens att det var den bästa bok jag läst detta året (trots att den... var det. Hittills). Men det var en jävligt bra bok.”

Nä, det är kanske inte den bästa boken jag har läst någonsin, men den är fortfarande galet bra. Däremot är det mycket möjligt att det var den bästa bok jag läste förra året. Visserligen gillade jag Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, men inte lika mycket, och inte på samma sätt.

“En sak jag slogs av ett flertal gånger var hur bra det kändes att veta att boken är skriven på svenska, och inte översatt från engelska, eller tyska eller rätoromanska.”

Jo, det stämmer fortfarande. Jag älskar det faktum att det är en svensk bok, skriven av en svensk författare. Det är underbart. Jag älskar det. Jag är inte riktigt förtjust i att läsa översatta böcker, eftersom jag aldrig kan vara riktigt säker på att författarens ord är “korrekt” översatta och så vidare…

“Saken är den, att så som boken är uppdelad hade det antagligen varit svårt (för mig) att få grepp om helheten om man (jag, meh) inte hade läst den på en dag. Det är den typen av bok, helt enkelt.”

När jag läste den första gången hade jag stundtals lite svårt att få grepp om berättelsen och själva helheten. Det hade jag inte alls denna gången. Det är en väldigt “stor” (episk, höhö) roman, och den var både enklare och mer fantastisk andra gången jag läste den. Precis som jag vet att Jonathan Strange & Mr. Norrell kommer vara helt fantastisk när jag läser den nästa gång (den har blivit bättre varje gång jag har läst den).

Men åter till Människohamn. I slutet av boken så kommer ju slutet av boken. Så här skrev jag om slutet när jag hade läst Människohamn för första gången den 24 juli 2009:

“Jag blev alldeles varm och gosig inombords.”

Och det blev jag igår kväll också. Jag ÄLSKAR slutet. Egentligen kanske det inte “passar” riktigt, men det skiter jag i. Jag älskar John Ajvide Lindqvist och jag älskar H.P. Lovecraft. Och det är ganska uppenbart att det finns något mellan dem också.

“John Ajvide Lindqvist är en av mina absoluta favoritförfattare och hans böcker är blivande klassiker inom svensk litteratur.”

Och det stämmer också. Nu måste folk bara ta sig i kragen och inse John Ajvide Lindqvists storhet. Hans nästa roman Lilla Stjärna ligger på bevakning på Adlibris och kommer att införskaffas så snart det är möjligt.

Jag längtar, på riktigt.