De skamlösa av Sisela Lindblom handlar i första hand om de två karriärkvinnorna Nathalie och Tito, och Titos pojkvän Erik. Med några enstaka undantag är boken uppdelad i kapitel skrivna i första person utifrån var och en av dessa tre personer.
Nathalie och Tito arbetar på en stor modetidning. De beskriver sig själva som bästa vänner, men som läsare är det inte särskilt svårt att se att så är inte riktigt fallet. Deras arbetsförhållande är ansträngt, och deras försök till att umgås utanför fritiden är åtminstone i mina ögon… ansträngda.
Tito är en oerhört ytlig, rentav korkad människa, och jag som läsare vet aldrig riktigt vad jag ska tycka om henne. Jag kan personligen inte göra mycket annat än att reta mig på hennes totala oförmåga att verkligen tänka på någon annan än sig själv.
Nathalie är egentligen inte mycket bättre hon. Hon kan till skillnad från Tito inse att hon inte är perfekt (utan att för den skull bryta ihop totalt), men även hon präglas av sin oförmåga av att faktiskt bry sig om någon annan.
Nathalie och Tito är väldigt måna om att intala sig själva att de är bästa vänner. Problemet med detta är att deras förhållande är så oerhört ytligt, precis som allt annat i boken. Som läsare kan man stundtals bli osäker på om deras till synes obefintliga vänskap är ett medvetet drag, eller bara en följd av bristen av djupare karaktärsbeskrivningar.
Erik, Titos pojkvän, har som enda drag gemensamt med tjejerna att han är extremt självcentrerad. Utöver detta blir jag absolut inte klok på honom. I ena sekunden framstår han som rena psykopaten, och i nästa som en genuint kärleksfull människa. Kanske är detta ett försök att verklighetstroget skildra en komplicerad människas mångfacetterade personlighet, men i bokform blir det bara en enda röra med extrema (och motsägelsefulla) personlighetsdrag staplade på varandra.
Hela boken är egentligen en enda röra. Tito är väldigt intresserad av sitt eget bröllop, och att göra karriär; hon får möjlighet att avancera till redaktör på tidningen. Men vad hon egentligen vill åstadkomma med detta är osäkert. Nathalie är inte mycket bättre hon. Hon porrsurfar, och vill skriva ett reportage om en polsk nätstrippa.
Vad Erik vill är mig efter 300 lästa sidor ett stort mysterium. Kanske är detta ett medvetet drag av Sisela Lindblom. Problemet med detta är att karaktärerna aldrig utvecklas, utan förblir ytliga pappfigurer som fladdrar runt utan att någonsin tänka på några andra än sig själva.
Boken har som jag förstått det beskrivits som en samhällskritisk sådan. Men vart den här kritiken skulle rikta sig är jag aningen osäker på. De negativa vibbar jag uppfattar tror jag beror på mina egna fördomar, snarare än vad som faktiskt står skrivet på sidorna.
På det stora hela var De skamlösa inte en bok jag gillade särskilt mycket. Om man bortser från de för mig ganska intetsägande karaktärsskildringarna, och bristen på den utlovande samhällskritiken så var det helt enkelt inte en bra berättelse.
Den drar hit och dit och Eriks gamla flickvänner dras upp, men eftersom man egentligen inte bryr sig om personerna i boken så spelar det ingen roll. Inget händer, och när boken är slut så står alla karaktärerna egentligen kvar på samma ställe där de började. Och det gör också jag. Jag tror nästan aldrig jag efter att ha läst en bok har varit så är opåverkad.
De skamlösa är med andra ord en ganska intetsägande bok i mina ögon. På sin höjd “intressant” i ordets mest ointressanta bemärkelse. Även om språket kanske är frispråkigt, så är innehållet såpass menlöst att jag varken har något intresse av att läsa om, eller rekommendera den här boken. Kanske kommer jag att läsa någon av Sisela Lindbloms andra böcker. För att se om hon kan bättre.