söndag 31 januari 2010

Dead & Breakfast (2004)

{222A2263-4C88-4039-AD99-F7DD720645DE}Img100Ah, ännu en  sådär fullkomligt halvskojig splatterkomedi! Ja, Dead & Breakfast (en parafras på “Bed & Breakfast”, för alla som inte förstod det) är faktiskt väldigt mycket mera rak komedi än vad sådana här filmer normalt brukar vara. Mera dåliga (och mindre dåliga) skämt, mera slapstick, och mera lustiga sånger.

Men inte på bekostnad av en massa blod, och en hel hög med ond bråd död. Nä, då. Den här filmen har allt! Till och med Jeremy Sisto! Jag försökte komma på var jag hade sett honom innan, men det var inte förrän jag kollade upp honom på IMDb som jag insåg det. Han är med i May som jag såg för ett tag sen.

May är en väldigt, väldigt konstig film. Det är Dead & Breakfast också. Fast den är väldigt konstig på ett väldigt annat sätt. Jag blir inte riktigt klok på countrykillen som agerar någon form av berättare, eller de tecknade bilderna som visserligen är coola, men ändå känns lite… fel. Jag vet inte.

Ja, alltså. Nu var ju inte detta någon jättebra film. Den var ganska konstig faktiskt. Inte så rolig som den verkar vilja vara, och inte tillräckligt grotesk för att på allvar roa en sådan som mig. Och som så många andra filmer i den här genren tappar den lite fokus på slutet. Faktum är att inledningen är nästintill briljant vid vissa tillfällen. Men handlingen är helt ute och cyklar, och manuset blir oerhört trött den sista halvtimmen.

Att filmen är lite av en lågproduktion gör däremot inte särskilt mycket. De flesta filmer av den här typen är ju faktiskt lågbudgetfilmer, mest för att de oftast inte blir några enorma kommersiella framgångar. MEN, som så många andra sådana här filmer så är Dead & Breakfast präglad av oerhörd… arbetsglädje.

Både skådespelare och annat folk har haft roligt under produktionen. Det märks, och det uppskattas.

lördag 30 januari 2010

Sisela Lindblom – De skamlösa (2007)

DSCF20860581 De skamlösa av Sisela Lindblom handlar i första hand om de två karriärkvinnorna Nathalie och Tito, och Titos pojkvän Erik. Med några enstaka undantag är boken uppdelad i kapitel skrivna i första person utifrån var och en av dessa tre personer.

Nathalie och Tito arbetar på en stor modetidning. De beskriver sig själva som bästa vänner, men som läsare är det inte särskilt svårt att se att så är inte riktigt fallet. Deras arbetsförhållande är ansträngt, och deras försök till att umgås utanför fritiden är åtminstone i mina ögon… ansträngda.

Tito är en oerhört ytlig, rentav korkad människa, och jag som läsare vet aldrig riktigt vad jag ska tycka om henne. Jag kan personligen inte göra mycket annat än att reta mig på hennes totala oförmåga att verkligen tänka på någon annan än sig själv. 

Nathalie är egentligen inte mycket bättre hon. Hon kan till skillnad från Tito inse att hon inte är perfekt (utan att för den skull bryta ihop totalt), men även hon präglas av sin oförmåga av att faktiskt bry sig om någon annan.

Nathalie och Tito är väldigt måna om att intala sig själva att de är bästa vänner. Problemet med detta är att deras förhållande är så oerhört ytligt, precis som allt annat i boken. Som läsare kan man stundtals bli osäker på om deras till synes obefintliga vänskap är ett medvetet drag, eller bara en följd av bristen av djupare karaktärsbeskrivningar.

Erik, Titos pojkvän, har som enda drag gemensamt med tjejerna att han är extremt självcentrerad. Utöver detta blir jag absolut inte klok på honom. I ena sekunden framstår han som rena psykopaten, och i nästa som en genuint kärleksfull människa. Kanske är detta ett försök att verklighetstroget skildra en komplicerad människas mångfacetterade personlighet, men i bokform blir det bara en enda röra med extrema (och motsägelsefulla) personlighetsdrag staplade på varandra.

Hela boken är egentligen en enda röra. Tito är väldigt intresserad av sitt eget bröllop, och att göra karriär; hon får möjlighet att avancera till redaktör på tidningen. Men vad hon egentligen vill åstadkomma med detta är osäkert. Nathalie är inte mycket bättre hon. Hon porrsurfar, och vill skriva ett reportage om en polsk nätstrippa.

Vad Erik vill är mig efter 300 lästa sidor ett stort mysterium. Kanske är detta ett medvetet drag av Sisela Lindblom. Problemet med detta är att karaktärerna aldrig utvecklas, utan förblir ytliga pappfigurer som fladdrar runt utan att någonsin tänka på några andra än sig själva.

Boken har som jag förstått det beskrivits som en samhällskritisk sådan. Men vart den här kritiken skulle rikta sig är jag aningen osäker på. De negativa vibbar jag uppfattar tror jag beror på mina egna fördomar, snarare än vad som faktiskt står skrivet på sidorna.

På det stora hela var De skamlösa inte en bok jag gillade särskilt mycket. Om man bortser från de för mig ganska intetsägande karaktärsskildringarna, och bristen på den utlovande samhällskritiken så var det helt enkelt inte en bra berättelse.

Den drar hit och dit och Eriks gamla flickvänner dras upp, men eftersom man egentligen inte bryr sig om personerna i boken så spelar det ingen roll. Inget händer, och när boken är slut så står alla karaktärerna egentligen kvar på samma ställe där de började. Och det gör också jag. Jag tror nästan aldrig jag efter att ha läst en bok har varit så är opåverkad.

De skamlösa är med andra ord en ganska intetsägande bok i mina ögon. På sin höjd “intressant” i ordets mest ointressanta bemärkelse. Även om språket kanske är frispråkigt, så är innehållet såpass menlöst att jag varken har något intresse av att läsa om, eller rekommendera den här boken. Kanske kommer jag att läsa någon av Sisela Lindbloms andra böcker. För att se om hon kan bättre.

Ocean’s Eleven

oceans-11-brad-pitt Jag visste ju att jag mer eller mindre skulle älska Ocean's Eleven redan innan jag såg den. Men sen så dröjde det innan jag såg den. Men nu har jag sett den. Höhö.

Om det är någon annan som lyckats med konststycket att missa Ocean’s Eleven (och de två uppföljarna) så kan jag ju kort berätta att det handlar om en… stor stöt. Helt enkelt.

Och av någon anledning är jag barnsligt road av sådana historier. Människor som inte låter sig stoppas av alla möjliga (ofta löjliga) säkerhetssystem. Och så vidare. Det är ju rent fruktansvärt roligt!

Ocean’s Eleven är en remake på en film från 1960. Jag är ju oftast av den åsikten att remakes av diverse slag bör man undvika. Men vafan, är filmen bra – då är den ju det, oavsett om det är en remake eller en filmatisering av en bok eller en filmad pjäs eller whatever.

The Thomas Crown Affair är en annan film som handlar om ungefär samma sak som Ocean’s Eleven: Gentlemannatjuv(ar) gör stor ståt. Lyckligt slut. Typ. Även den är en remake på en film från 60-talet.

Trots att jag fullkomligt älskar den, så har jag aldrig varit särskilt lockad av att se originalet. Kanske för att jag ju redan har funnit en underbar film i den moderna remaken? Men, hade remaken varit dålig så hade jag ju knappast varit intresserad av att se originalet heller? Så det spelar ju ingen egentlig roll.

Men låt oss nu i strunta i det; jag skriver upp originalversionerna av både Ocean’s Eleven och The Thomas Crown Affair på min lista över filmer att se. Nu vill jag nämna Brad Pitt.

Jag tror att min extrema fascination för Brad Pitt började med att jag såg Burn After Reading (som förövrigt är en underbar film). Brad Pitt är en underskattad (av de stora massorna) skådis. Han är rolig, svincool… och snygg. På riktigt. Brad Pitt. Mums. Hihi.

Nåväl. Nu får jag väl försöka se till att se både Ocean's Twelve och Ocean's Thirteen. Jag tror jag kommer gilla dem. Brad Pitt, liksom.

Gonatt.

Superbad (2007)

large_superbad Superbad är liksom verkligen inte min typ av film! SORRY! Av någon anledning är den här filmen (och många liknande) fullkomligt älskade i min bekantskapskrets, men jag har inte riktigt förstått hypen, tror jag. Jag kan ju inte påstå att det är en dålig film, eller att den inte är överhuvudtaget särskilt rolig. För den är lite rolig, och ganska underhållande. Men inte mindblowingly so.

Seth Rogen är en av manusförfattarna och har en inte alltför liten biroll. Och jag skulle nog faktiskt kunna säga att jag har något emot Seth Rogen. Jag vet inte varför, men av någon anledning så blir jag alltid lite misstänksam när jag ser Seth Rogens namn. Jag tycker inte han är särskilt rolig, och filmer som han medverkar i har en tendens att vara aningen för fåniga och drog/sex-inriktade för att jag ska… gå igång på dem. Jag föredrar Stephen Fry.

Men, för att återgå till Superbad. Det är i mina ögon en väldigt intetsägande komedi. Jag vet inte. Jag har aldrig varit särskilt lockad av dessa ändlösa high school… Komedierna. Fan.

Superbad ska vara baserad på Seth Rogens och Evan Goldbergs egna erfarenheter. Det gör inte det hela bättre. Det finns däremot en speciell person som jag gillar i filmen, och det är karaktären Fogell spelad av Christopher Mintz-Plasse. En underbar karaktär, helt enkelt. Han är mina ögon filmens höjdpunkt.

Alltså, jag orkar inte bry mig om så mycket om sådana här filmer. Det är bra underhållning, men inte mycket mer. Inget som jag ser om (även om det var just det jag gjorde igår kväll…).

torsdag 28 januari 2010

Tablablablablabla

Jag är lite allergisk mot detta instrument som kallas för tabla. Det är ett jättepopulärt rytminstrument i typ… Indien, och det är helt okej för mig. Bara jag slipper det. M’kay?

Jag vet inte riktigt varför jag ogillar dessa små gulliga trummor (den ena är högre stämd än den andra, som är lägre stämd den första. Så lågt stämd att skinnet fladdrar jättemycket).

När jag gick i tvåan så var det några musikhögskolemusiker som hade något seminarium om indisk folkmusik, och det var faktiskt jätteintressant. Men sen dess så känner jag att mitt intresse för indisk folkmusik har svalnat ganska jättekraftigt.

Och dessa små äckliga (?) handtrummor som går under namnet tabla är riktigt fruktansvärt ointressanta för mig. Bah.

Nu ska jag lyssna på lite trallvänlig popmusik istället.
Yay, Beethoven!

onsdag 27 januari 2010

The Boy in the Striped Pyjamas (2008)

boy-in-the-striped-pyjamasIdag såg vi The Boy in the Striped Pyjamas i skolan. Anledningen  till detta var att idag, den 27 januari, är Förintelsens minnesdag. Därmed behöver man inte vara någon form av nobelprisvinnare för att räkna ut vad filmen handlar om.

The Boy in the Striped Pyjamas handlar om en liten pojke var pappa är soldat (i Tyskland, alltså). En dag får hans far en befordran, och familjen flyttar till ett nytt hem. Detta för att fadern ska ha närmre till sin nya arbetsplats. Som råkar vara ett koncentrationsläger. Eller kanske snarare förintelseläger.

Genom fönstret i sitt nya rum ser pojken (Bruno heter han förresten) vad han tror är en bondgård. Men något som är lite konstigt är att alla på bondgården verkar ha randiga pyjamasar på sig. Hela tiden. Sen händer det en massa saker. Och slutet är ganska otrevligt.

Det finns en del saker som jag tycker är lite… stämningsförstörande i den här filmen (inte för att den stämning som uppstår inte alltid är särskilt angenäm). En av dessa är att alla i filmen pratar engelska. Med väldigt tydliga brittisk dialekt. Och det är ju jättekonstigt, tycker jag! Britterna slogs ju mot tyskarna. Så att alla tyskar helt plötsligt pratar brittisk engelska är jättejobbigt för mig.

En annan sak är att mannen som spelar Brunos pappa (=nazist) heter David Thewlis. Och David Thewlis är för mig mest känd som Remus Lupin i Harry Potter-filmerna. Jag har oftast inga problem med att skilja skådespelare från sina karaktärer, och skulle jag ha det så brukar jag ändå vänja mig ganska snabbt. Men Remus Lupin som känslokall nazist går bara inte. Tyvärr.

En tredje sak… Är lite större. Och det är att jag upplever hela filmen som en… barnsaga. En fruktansvärt obehaglig sådan, men ändå. Jag har svårt för barn i stora, emotionellt komplexa roller. Jättesvårt för det, rentav. Och hela handlingen känns så… enkel. Ytlig, rentav. Det känns nästan lite fult att skriva det, för jag vill absolut inte avfärda nazismen och Förintelsen på något sätt. Men.

Jag gillar inte riktigt den här filmen. Den lyckas aldrig berör mig på samma sätt som andra skildringar av Förintelsen och nazismen har lyckats göra tidigare. Och slutet, hur hemskt den än är, känns lite hastigt och påklistrat. Men det är kanske mig det är fel på.

måndag 25 januari 2010

“Alla busschaufförer hälsar”

800px-BlekingeTrafiken_Citaro_LE_MÜ_100_8427 En av busschaufförerna som jobbar på Blekingetrafiken – jag tror han är ganska ny, men jag är absolut inte säker – är en ung kille med fräsig frisyr och designerglasögon.

Men det speciella med honom är varken hans frisyr eller hans glasögon, utan sättet som han säger “hej” på, när man stiger på bussen för att åka var helst man nu önskar åka.

Alla busschaufförer hälsar. Det är liksom en del av jobbet att klämma fram ett litet hej, eller åtminstone en liten nick åt alla som kliver på bussen. Eller, ja, i alla fall de som hälsar tillbaka. De andra kan väl skylla sig själv.

Ibland kanske man kan tycka att busschauffören inte riktigt verkar gilla sitt jobb, han sitter ju mest där och ser grinig ut. Men han kanske vill gilla sitt jobb; det är bara det att alla de som inte ens kan bevärdiga honom ett hej har tagit knäcken på honom.

Men hur som helst! Den unge killen med glasögonen… Han säger hej till alla. Utan undantag. Och vilket sätt han gör det på! När man kliver på bussen så vrider han lite halvstelt hela kroppen mot en, och lägger försiktigt huvudet på sned.

Och sen kommer det, tillsammans med en liten nick:

“Hej”

Hans ansikte är helt allvarligt; inte en tillstymmelse till ett leende. Och har man inte blivit hälsad på av honom skulle man kanske kunna tro att det är något negativt. Men det är det inte. För hans “hej” är helt och hållet orubbligt.

Man kan inte göra något annat än att hälsa tillbaka, oavsett hur cool och “g” man än är, för att sedan gå och leta reda på en lämpligt plats i bussen med en mystiskt varm och trygg känsla inombords. Man kanske inte tänker på det just då, men det är den unge busschauffören med glasögon som ligger bakom den.

Tänk så mycket ett sketet litet “hej” kan göra.

Susanna Clarke – Jonathan Strange & Mr. Norrell (2004)

DSCF20110566 Ja, jag vet knappt var jag ska börja. Det här är som jag tidigare nämnt en av mina absoluta favoritböcker. Och nu efter att ha läst den ännu en gång (denna gång på originalspråket) skulle jag rentav våga påstå att det är min all-time favourite… bok. Jag fullkomligen älskar den. På riktigt.

För alla stackare som inte har den blekaste aning om vad Jonathan Strange & Mr. Norrell så kan man kortfattat beskriva den som en skildring av det tidiga 1800-talets England med allt vad det innebar (Exempelvis Napoleon-krigen). Ja, och så lite magi förstås. Haha.

Mer specifikt (men inte särskilt mycket mer specifikt) så handlar det om magins återinförande i det tidiga 1800-talets England. Magin har varit nästintill utdöd i flera hundra år (de enda magiker som finns kvar är helt och hållet teoretiska.) Men en dag får magikersällskapet i York höra talas om en man som sägs utföra praktisk magi. En viss Mr. Norrell.

Ja… Jag blir alldeles varm inombords när jag tänker på den här boken. Den är helt fantastisk och jag älskar den! Varenda gång jag börjar läsa den så är den lite seg (“var den verkligen så här jobbig?”) men redan efter tiotalet sidor så är jag fast. Igen. Jag mår alltid så fruktansvärt bra när jag läser Jonathan Strange & Mr. Norrell, oavsett vad som pågår runt omkring mig, och i mitt liv.

Och som jag skrev ovan så har jag nyligen avslutat den på originalspråket. För första gången! Jag är oftast inte särskilt förtjust i översättningar, och föredrar precis lika ofta att läsa boken på originalspråket. Vilket kan utgöra ett visst problem om den är skriven på något annat än engelska eller svenska. Tyvärr.

Det roliga med Jonathan Strange & Mr. Norrell är att jag alltid tyckt att den är tungläst. Svårläst. Och jag är absolut inte den som brukar ha svårt med att läsa och förstå böcker, i synnerhet inte när de är skrivna på (eller översatta till) svenska. Så därför var jag lite nervös när jag för första gången bestämde mig för att ta itu med denna min stora favorit på engelska.

Men det hade jag inte behövt vara, för herre min skapare, så oändligt mycket trevligare den var på originalspråket! Den var mera lättförståelig, och flöt på ett helt annat sätt. Jag blir alldeles bubblig bara jag tänker på det. GAAAAH! Nu ska jag inte babbla mer. Läs skiten. Bara gör det. Nu. Även om du inte gillar fantasy.

Och du är en tönt om du inte gillar fantasy.
Dessutom är inte Jonathan Strange & Mr. Norrell fantasy. HA!
Gonatt.

“Menar du allvar?”

Det har hänt både en och flera gånger fått frågan ovan, och väldigt ofta har svaret varit ett tungt “nej”. Jag har en tendens att missbruka sarkasm och ironi, i så stor omfattning att människor stundtals antingen inte förstår, eller blir direkt förolämpade av det jag skriver (och ibland det jag säger).

Detta beror förstås på att sarkasm och ironi helt enkelt är extremt svårt att få fram i det skriva mediet. Och eftersom vissa personer verkar ha problem med att förstå sarkasm och ironi när jag står och slänger det rakt i ansiktet på dem så kanske man inte kan förvänta sig att de ska snappa upp det i mina texter.

Men det här med sarkasm och ironi är alltså inte ett särskilt ovanligt problem. Därför har några har några finurliga människor (som verkar under det fantasifulla namnet “Sarcasm, Inc”) fått för sig att införa ett nytt tecken som man ska använda när man vill visa att en mening är tänkt att vara sarkastisk.

Inget fel med det, kan man tycka. En enkel lösning på ett faktiskt påtagligt problem (om än inte ett särskilt allvarligt sådant). Men så som jag ser det finns det några problem med deras fantastiska och revolutionerande uppfinning.

Det första är att kostar pengar att använda det. Jomen tjena. Hur många är villiga att betala pengar för ett nytt litet futtigt tecken?

Det andra (och största) problemet är att om du vill använda “The SarcMark ™” i exempelvis ett SMS så måste både du och den du skickar till ha köpt mjukvaran som möjliggör detta. Löjligt. Och utan ha testat det så vågar jag påstå att den tekniska lösningen för att implementera detta nya tecknet i mejl och liknande är… osmidig.

Om man nu känner ett stort behov av att tydliggöra när man vill vara sarkastisk i en text, är det inte då bättre att alla kommer överens om ett tecken som kan signalera att nu är det sarkasm på gång. Jo, självklart. Att betala pengar för ett litet program som klistrar in en liten bild i dina mejl är ju inte lite fånigt.

Och det här med att använda ett speciellt tecken för att markera sarkasm (och ironi) är ju självklart inget nytt. För lite exempel se Wikipedia. Där nämns även Sarcasm, Inc och deras SarcMark ™.

Detta fåniga företag och deras fåniga sätt att försöka tjäna pengar läste jag om på Aftonbladet. Rubriken var (är) “Det här är dagens viktigaste artikel” följt av “The SarcMark ™”. Det var lite skojigt tyckte jag. Höhö.

No Tears for Queers

No Tears for Queers är en pjäs baserad på Johan Hiltons reportagebok med samma namn. Den framförs av fyra skådespelare på en enkel scen som närmast kan liknas vid en möteslokal – fyra stolar och ett bord med lite frukt, vatten; fika.

De inledande minuterna i pjäsen är ett rent referat. De fyra skådespelarna berättar sakligt om de tre våldsdåd som pjäsen handlar om. Två av dem i Sverige, och det tredje i USA. Det är skrämmande nog, men när de alltmer övergår till att iscensätta händelserna på ett mer traditionellt sätt blir det stundtals riktigt obehagligt. Men den rena faktan återkommer hela tiden i form av inskjutna kommentarer; man tillåts aldrig glömma bort att det här faktiskt har hänt på riktigt.

Man vill inte tro att det är på riktigt. Man vill inte tro att människor har blivit torterade och dödade för en så harmlös sak som att de var homosexuella.

Kommentarer i stil med “det är väl okej att han är bög, bara han sköter sig själv” återkommer genom hela föreställningen. Men när den där bögen druckit några glas och råkar stöta på fel kille, då är det inte alls lika okej att han är bög. Då ska han få stryk; rejält med stryk dessutom. Det är skrämmande att till och med i fantastiska, homovänliga Sverige finns det människor som är kapabla till att döda en annan människa, för att denna råkar vara homosexuell.

De tre fallen som tas upp i Johan Hiltons bok, och därmed också denna pjäs har en del olika saker gemensamma: De är präglade av extremt våld, förövarna är unga de är extremt våldsamma och alla tre offren var homosexuella.

När föreställningen är slut ställs tre bilder fram på scenen. Bilder på de tre män som dödades för sin sexuella läggnings skull, och vars öde alla i publiken under de senaste 80 minuterna fått plågsamt återberättade för sig. En sista påminnelse om att det här är verkligheten.

söndag 24 januari 2010

Stephen Fry

 -1440578

Dagens Visa: Söndag

DSCF20780576 Ah… Så var det slut på Dagens Visa för denna gången. Både väldigt skönt, men samtidigt lite… trist. Det finns ju visserligen ingenting som hindrar mig från att fortsätta spela in dessa extremt fåniga små mini-sånger, men jag kommer ju knappast att göra det. Istället kommer jag sakta falla i den normala vardagstristessen, med skola och ändlösa inspelningsprojekt som aldrig tar slut. Nåväl.

lördag 23 januari 2010

May (2002)

MV5BMTIxMjA0ODI5OF5BMl5BanBnXkFtZTYwNDIwODQ3._V1._SX276_SY400_ Jag hade absolut ingen aning om vad som väntade mig när jag satte mig ner för att se May. En skräckfilm? Drama? Kärleksdrama? Den visade sig vara lite av allt. Med kanske en aningen tyngre betoning på skräck (=mycket blod och obehaglig stämning).

Redan första scenen fick mig att hoppa till lite. Och det händer normalt inte. Jag är helt fruktansvärt van vid att se blod spruta och så vidare. Men det var inte blod (direkt) som fick mig att hoppa till. Jag var bara inte förberedd. Okej?

Jag vet inte hur man ska beskriva den här filmen. Den handlar om ensam tjej. Väldigt ensam. May heter hon, och jobbar hos en veterinär (typ) där hon trivs bra med att skära i djur. En av hennes kollegor är lesbisk och har känslor för May. Sen händer det en massa grejer.

Kort sagt; om mitt intresse för blod och avhuggna kroppsdelar, i kombination med en nedstämd period resulterar i något som ens lite grand liknar det som May företar sig i denna filmen ligger vi risigt till. Både jag själv och alla i min omedelbara närhet. Gonatt!

Anders och Måns

andmans24_344x290 Ja, herregud… Jag sitter alldeles just nu och tittar på andra (och senaste) avsnittet av Anders och Måns nya tv-serie Succéduon (vilket du också kan göra här). Den skiljer sig ganska mycket från deras tidigare serier (som jag så fruktansvärt varmt rekommenderar för alla de som inte sett dem). De tidigare kan väl närmast kallas för sketchbaserade, medan Succéduon är mer lik en ren dramaserie. Men väldigt roligt blir det ändå. Lalala.

Det andra avsnittet handlar om en av mina absoluta favoriter bland kulturkrockarna… Nämligen den mellan finkultur och den så kallade fulkulturen. Teaterchefer och kulturkritiker vs tv-komiker så att säga.

Ja, och det är roligt. Men samtidigt sjukt… jobbigt. Jobbig humor… Påminner mig ganska mycket om The Office faktiskt. Men roligare, faktiskt. Jag sitter just nu och skrattar åt hur hemskt det är. Ja, vafan. Nu tycker jag att alla med en halvtimme över tar och tittar på första avsnittet av Succéduon om man inte har gjort det. LÄNK!

Snart ska jag käka äcklig kyckling, och efter det ska jag se samma avsnitt som jag just nu ser, fast med Anders och Måns egna kommentatorspår. Det blir nog minst lika roligt, om inte roligare. LALALALALALA! Jag gillar Anders och Måns.

Dagens Visa: Lördag

DSCF20580575Veckan börjar gå mot sitt slut. Dagens Visa är lite konstig. Själva musiken, harmoniken är väl ganska typisk för mig. Men texten är lite lustig. Jag vet inte riktigt vad jag försöker säga, men något viktigt är det helt säkert.

fredag 22 januari 2010

Sex Drive (2008)

sex-drive-picture Filmer som Sex Drive är absolut inget sådant jag normalt sett sätter mig och tittar på en fredagskväll. Jag är på det stora hela inte särskilt lockad av den här typen av filmer. Tror jag. Men det var lite skoj ändå.

Ja,versionen som sågs var den som kallas Unrated och det är den också. På riktigt. Den är nämligen ca 20 minuter längre än den “vanliga” versionen, och en stor del av dessa 20 minuter utgörs av nakenhet och diverse profaniteter. Inte alls min grej, egentligen, men på något sätt blev det ju ändå lite kul.

Den oklippta versionen inleds med att manusförfattare och regissör förklarar att man bör se den klippta (riktiga) versionen först. Och jag kan förstå vad de menar. Det är ju faktiskt i grund och botten en lite rolig (och sådär lagom mysig, men ändå flippad) film. Inte dålig, helt enkelt.

Men att det stundtals i den oklippta versionen figurerar helt nakna människor (inklippta, i konstiga sammanhang) gör att man har svårt att ta den på allvar. Och det gör att filmens lite mer allvarliga delar blir lite svårare att ta på allvar, helt enkelt. Men skitsamma säger jag, det är en rolig film. Om man har vett och ork att vara lite barnslig någon enstaka gång ibland. TJO!

Dagens Visa: Fredag

DSCF20550574 Ah! Idag har jag faktiskt brutit mot en av mina egna regler! Idén om hur jag skulle göra introt på Dagens Visa kläckte jag nämligen redan igår kväll. Fast jag anser inte det vara så hemskt. Nåväl. Dagens Visa är intressant på det sättet att den är bra ibland, men alldeles för kort.

Jag är hur som helst lite sådär halvt nöjd, i synnerhet med att jag nästan stressat fram den. Vet inte riktigt varför, men vafan. Det var kul. WOO!

torsdag 21 januari 2010

Dagens Visa: Torsdag

DSCF20440573Dagens Visa skrevs och spelades in tillsammans med min käre kamrat Oscar. Är inte det fantastiskt? Jo, helt fantastiskt är vad det är. Men nu är jag helt förstörd, och måste sova. Gonatt!

onsdag 20 januari 2010

Dagens Visa: Onsdag

Wow! Jag är faktiskt nästan lite nöjd med Dagens Visa. Eller ja,  texten är väl ganska (eller helt och hållet) intetsägande, men annars DSCF20320572svänger det ju nästan! Ahum. Jag lade inte ner särskilt mycket tid på inspelningen (såklart), vilket gjorde att sången blev en aning lidande. Den låter bajs helt enkelt.

Men det är liksom Dagens Visa. Det viktigaste är inte kvaliteten… Det handlar om att få någonting gjort, och att arbeta effektivt. Dagens Visa tog lite drygt en timme från det att jag bankade in trummorna, tills det att låten låg uppe på Myspace. Det är effektivitet. Även om det låter skit.

tisdag 19 januari 2010

Dagens Visa: Tisdag

DSCF20282524540571

Alltså, jag kan ju inte på något sätt påstå att jag är särskilt nöjd med Dagens Visa.

Den blev inte särskilt bra, varken själva låten, eller inspelningen. Usch. Jag skulle ju kunna sätta mig och göra en ny låt, men det orkar jag ju knappast. Nä. Man får vara nöjd med Dagens Visa: Tisdag – En Tråkig Tisdag. USCH USCH USCH!

(Länk finns… här…)

måndag 18 januari 2010

Dagens Visa: Måndag

DSCF20220569

Äntligen är Dagens Visa igång igen! För andra gången någonsin! Vi inleder veckan med en härlig sång om Sallad. För att lyssna på denna underbara melodi, klicka här, och lyssna på låten med titeln “Måndag”.

Låten handlar om Sallad, och går under smeknamnet “Salladsvisan”. Jag och min kamrat Oscar brainstormade lite lätt under bussresan på väg hem, och Oscar har även en liten (mycket liten) del i låten. Ja, det här var ju spännande, eller hur?

Imorgon kommer nästa låt i projektet med titeln Dagens Visa. Och den blir förhoppningsvis aningen bättre. TJOO!

söndag 17 januari 2010

Dagens Visa: Del II

EDIT EDIT!!!

Ja, nu har de gamla låtarna tagits ner, för att lämna plats för de nya. Vi får väl se hur det går denna gången. Sämre kan det ju knappast bli, med tanke på hur urusla de gamla låtarna var.

l_499f1263895b40d1ace9446a91df1aeaJajamän! Det är dags för Dagens Visa igen! Om du klickar på länken nu, lite snabbt, så kanske du hinner med att lyssna igenom alla låtarna som jag skrev och spelade förra gången jag genomförde Dagens Visa. Men så fort jag har skrivit och spelat in den första låten för denna veckan så kommer de att försvinna. Så skynda dig!
För alla er som inte var med förra gången jag genomförde Dagens Visa, så ska jag nu berätta lite snabbt vad det går ut på. Jag gör det i punktform, för att jag vill och kan:

  • En låt om dagen. Inga krav på längd eller liknande. Men gärna längre än några sekunder.
  • Låten måste skrivas, och spelas in på en dag. Alltså: Låten får inte påbörjas dagen innan, utan varje låt måste vara helt nyskriven för just den dagen. Jag får inte heller återanvända gamla idéer eller liknande. Ackordföljder är dock okej att återanvända, eftersom… ja. Just det.
Och ja, det var väl allt. Tanken är att det pågår under en vecka. Alltså sju helt nya låtar, under sju dagars tid. En låt om dagen. Väldigt enkelt, och väldigt roligt. Åtminstone för mig.
Så. Nu vet alla vad som gäller. Det här inlägget publiceras tidigt på morgonen måndagen den 18 januari 2010. Första låten från Dagens Visa: Del II kommer att dyka upp senare ikväll, jag vet inte när. Fram tills dess finns fortfarande möjlighet att lyssna på mina låtar från förra gången. Jag rekommenderar onsdagen. Kreativiteten låg på topp. Därefter dalade det lite. Vi får väl se hur det blir denna gången. TJO!

Fido (2006)

fido Ännu en film som handlar om zombies. Ja, faktiskt. Men Fido hanterar hela saken på ett sätt som är ganska nytt och originellt, åtminstone för mig.

Zombies i Fido är i sitt naturliga tillstånd precis så som vi förväntar oss att zombies ska vara: klumpiga, hjärndöda varelser som enbart vill tugga i sig levande människor. Men sätt en krage från Zomcon på dessa onaturliga varelser, så går de alldeles utmärkt att använda till diverse hushållssysslor som vi med fungerande hjärnor kan tycka är tröttsamma eller rentav förnedrande att utföra.

Och jag tänker inte återberätta handlingen av flera anledningar. Dels för att detta inte är en typisk recension. Ingen tvingar mig att återberätta någon handling. Punkt. Däremot kan jag ju försöka förklara vad som skiljer denna film från många andra zombiefilmer.

För det första; till skillnad från i stort sett alla zombiefilmer som jag tidigare sett så handlar Fido inte om kampen om överlevnad eller nåt sånt. Nej då; zombie-krigen är redan utkämpade och människorna har så att säga situationen under kontroll. Faktum är att de zombies som figurerar i filmen (och de är rätt många) nästan aldrig utgör något direkt hot mot huvudpersonerna.

Detta gör förstås att filmen blir intressant. Man får ett annat perspektiv på zombies eller nåt. Men det gör också den lite sådär… mesig. En av anledningarna till att jag gillar zombiefilmer är för att jag gillar att se människor bli brutalt slaktade. Och visst finns det en del sådant även i Fido, men det är inte själva grejen så att säga.

Faktum är att jag blir inte riktigt klok på vilken målgrupp filmen riktar sig till (“de som gillar den” är förstår det rätta svaret). Alla riktiga hardcore zombiefans blir kanske besvikna på det lite “mesiga” innehållet, medan alla andra blir avskräckta av det faktum att det är zombies och grejer. Den är aldrig tillräckligt rolig för att kunna kallas en riktig komedi (som ju Shaun of the Dead sannerligen är).

Faktum är att det mest känns som en lite medelmåttig barnfilm. Förutom allt blodet och avhuggna kroppsdelar och så vidare.

Därmed inte sagt att jag inte gillade filmen. Den påminde mig en aning om Tim Burtons filmer, och det är sällan något negativt med det. Men jag har ändå lite svårt att liksom placera den, och komma fram till vad jag gillade, och varför jag gillade det. Med största säkerhet är Fido en film jag kommer att se igen. Någon gång.

lördag 16 januari 2010

Evil Dead II (1987)

Evil-Dead-Ash-choking Nu orkar jag inte skriva så långt, men det spelar ju ingen roll eftersom det bara är jag som ska läsa det här. Nåväl.
För ett tag sedan skrev jag om The Evil Dead (och det kan man läsa här). Och det är väl lika bra ett erkänna att Evil Dead II inte var riktigt lika underbar som jag mindes den. Hm.
Säg så här: I sina bästa stunder är Evil Dead II alldeles underbar, men den är också väldigt ojämn. Och det är ju lite tråkigt, men då kan man ju istället njuta av hur fantastisk The Evil Dead faktisk är.
The Evil Dead är ju egentligen en renodlad skräckfilm, och innehåller inte särskilt mycket av den humor som Evil Dead-filmerna är kända för. Det är egentligen först i Evil Dead II som det “roliga” börjar. Det är väl aldrig riktigt så att man (jag) sitter och skrattar högt, men man (jag) sitter ändå med ett leende på läpparna filmen igenom.
En liten tråkig sak som filmen har gemensamt med många andra skräckfilmer från 80-talet är att de visuella effekterna inte åldrats alltför väl. Och det är också en av anledningarna till att jag föredrar The Evil Dead framför Evil Dead II. The Evil Dead hade helt enkelt en mycket lägre budget, och var således tvungen att förlita sig på annat än flashiga specialeffekter.
The Evil Dead II har mängder av animationer och grejer som tyvärr är nästan jobbiga att se när är van vid den moderna filmens tekniska under. TYVÄRR. Men många av scenerna håller sig till det lite enklare, och nyttjar ljus, och i synnerhet ljud för att skapa en stämning. Och dessa scener är lika roande (eller skrämmande) som de var för 20 år sen. Tror jag; jag var ju inte riktigt född då.
Så… Trots att Evil Dead II hade en nästan tio gånger större budget än The Evil Dead så blev är den inte bättre. Snarare tvärtom. Åtminstone enligt mig. Men det är klart… Drag Me to Hell (av samma regissör/manusförfattare, från 2009) hade ju en tio gånger större budget än The Evil Dead II… Och den är fullproppad av CGI och grejer. Och jag älskar den också.
1980-talet förstörde en massa filmer, och en massa musik. Bara för att folk inte kunde hålla fingrarna borta från all den nya “fantastiska” tekniken. HMPF!

torsdag 14 januari 2010

Pocket VS Inbunden

Jag är oerhört förtjust i böcker. Både som fysiska föremål att ha i hyllan och som… läsning. Därför tycker många (däribland mig själv, två katter, min toarulle och min låtsaskompis Benke) att det är lite konstigt att jag mycket hellre köper pocketböcker, snarare än inbundna (som ju är både mer hållbara och “finare”).

DSCF20030567Jag gillar pocketböcker av flera anledningar. Inledningsvis, så är de nästan alltid mycket billigare än sina inbundna motsvarigheter. Och ju billigare böckerna är, desto fler böcker kan jag köpa. Enkel matematik. Och att ha fler böcker är ju liksom en anledningarna till att jag köper böcker; jag gillar ju böcker. Är inte det väldigt materialistiskt? Hm.

En annan sak som är ytterst positiv med billiga böcker är de (oftast) inte är särskilt dyra att ersätta. Vilket innebär att jag inte behöver vara överdrivet försiktig med mina älskade böcker, utan kan läsa dem om och om igen tills de ramlar sönder i små pappersbitar formade som pappersbitar. Och sen kan man bara köpa ett nytt exemplar! Förutsatt att boken fortfarande finns i tryck, det vill säga.

En tredje och ganska fånig sak som jag gillar med pocketböcker är att de oftast är ganska lika i format, om man har hel hög av dem. Vilket i sin tur innebär att de är “mycket” enklare att förvara på ett snyggt och trevligt sätt jämfört med inbundna böcker som ju finns i hur många storlekar som helst. Visserligen finns det också pocketböcker i olika format (engelska är “alltid” mindre än svenska), men jag upplever det ändå som att de är lika stora allihopa, till skillnad från mina inbundna böcker som alla är olika höga och breda och vida och så vidare.

Åh! En grej till som jag precis kom på! Pocketböcker är ju lite mindre “exklusiva” än inbundna sådana med skyddsomslag och grejer. Och det faktum att formatet är aningen mindre “exklusivt” gör att själva innehållet (åtminstone i mina ögon) hamnar i fokus på ett bra och spännande sätt! Och det är ju faktiskt innehållet jag i första hand köper böcker för, inte hur de ser ut i hyllan eller nåt annat skit.

Och angående bilden så föreställer den tegelstenen jag just nu läser. Jag insåg i helgen att jag inte hade läst den på originalspråket (engelska), och idag trillade en pocketutgåva på engelska ner i min brevlåda vilket gav mig mycket glädje, vilket delvis berodde på att den var så fruktansvärt tjock. Den ser helt enkelt väldigt rolig ut.

Och med tanke på att jag anser att den är en av de bästa böcker jag läst, någonsin, så ska det bli spännande att läsa den på originalspråket. Är dock inte säker på om jag ska börja från början, eller helt enkelt fortsätta där jag befinner mig i den svenska utgåvan. Min vardag är fylld av dessa små problem. Och större sådana för den delen också.

Nåväl. Nu ska jag läsa, inte i brist på något annat, utan för att jag måste, och för att jag vill.

tisdag 12 januari 2010

My Left Foot: The Story of Christy Brown (1989)

MyLeftFoot2 Idag under vår Engelska C-lektion såg vi en film med titeln My Left Foot: The Story of Christy Brown. Det var, så att säga, en bra film.
Den handlar om Christy Brown, som föddes i en irländsk (och katolsk) familj år 1932. Han var författare, konstnär och poet, vilket kanske inte hade varit särskilt speciellt, om det inte vore för det faktum att Christy Brown hade en väldigt svår CP-skada som resulterade i att hans vänstra fot var den enda extremitet som han hade någon faktisk nytta av.
Filmen är baserad på hans självbiografi My Left Foot från 1954. Den här typen av berättelser är nästan alltid enastående gripande och fantastiska och så vidare. Daniel Day-Lewis, mannen som spelar Christy Brown är verkligen helt fantastisk i sin roll. Ja, han vann en Oscar för den också. Så inget ont om honom.
Men trots att man liksom inte kan låta bli att bli rörd av sådana här berättelser har jag ändå svårt för dem av någon anledning. Jag vet inte riktigt varför. Det är inte någon av de traditionella anledningarna, typ att jag tycker det är jobbigt eller så att se människor (skådespelare) i jobbiga situationer.
Jag kan ju uppskatta filmen, men det är absolut inget jag skulle få för mig att titta på frivilligt. Det är liksom inte särskilt roande. Jag har aldrig gillat berättelser som är baserade på verkliga händelser. Måhända att verkligheten överträffar dikten men den är sällan lika underhållande. Punkt.

söndag 10 januari 2010

Kaffe

1242488_11708252Jag drack kaffe till frukost idag. Ja, alltså, jag åt ju annat också, men  en kopp kaffe utgjorde så att säga en icke försumbar del av min frukost. Det händer inte särskilt ofta att jag dricker kaffe, och det finns en mycket bra anledning till det:

Kaffe smakar skit. Kaffe är fruktansvärt äckligt och nästintill outhärdligt. Så varför dricker jag då skiten? Varför håller jag mig bara inte till te, som jag ju faktiskt tycker om? Varför envisas jag med att tvinga i mig en dryck som jag hatar?

Jag vet inte. Men det händer, sådär en gång i månaden att jag får för mig att dricka en kopp kaffe, kanske mest för att se om det smakar lite bättre denna gången. Men nej, det går inte. Jag sitter och smuttar lite försiktigt tills jag inser att jag måste avsluta min frukost om jag ska hinna med något annat. Det har hänt mer än en gång att jag hällt ut nästan en hel kopp prima kaffe i vasken.

Jag förstår inte hur man frivilligt kan dricka kaffe, för det smakar ju verkligen inte gott. Jag har en teori som går ut på att alla kaffedrickare började sitt kaffebruk med att tvinga i sig kaffet. Det är de ju såklart tvungna till att göra, eftersom kaffe smakar skit.

Men varför tvingar man då i sig kaffe frivilligt? Kanske för att man inbillar sig att man måste dricka kaffe för att accepterad i sitt umgänge? Kanske gör man det för att verka vuxen? Men saken är den att kaffe inte är något man dricker för att det är gott.

Vidare fortsätter min teori med att regelbundet kaffedrickande leder till att smaklökarna helt enkelt slås ut. Man blir så att säga okänslig för den ohyggliga vedervärdighet som kaffe är, vilket gör att kaffedrickandet kan fortgå utan större besvär. Varför man nu skulle vilja det.

Hade jag varit en aning mer envis hade kanske även jag blivit en av alla kaffebrukare. Kanske hade även mina smaklökar slagits ut. Men nu är det inte så. Jag dricker kaffe ytterst sällan, och varje gång jag gör det så slås jag av hur infernaliskt vidrigt det är.

Nässpray

Ibland måste man ju använda nässpray. Till och med jag. Jag  befinner mig just nu i en situation där min näsa är fullständigt obrukbar som andningsredskap om jag inotrivinte nyttjar den lilla flaska med nässpray som jag har stående inne på närmsta toalett.
Och det är ju bra och så… Jag kan andas genom näsan och slipper utsätta min munhåla för onödig påfrestning genom att andas in alla äckliga partiklar i luften genom den. Så, ja, nässpray är bra.
Förutom en liten grej. Nämligen det där med att nässpray smakar rent jävla fruktansvärt. Och, nej jag sprutar inte skiten i munnen. Men jag har en obehaglig tendens att på något jävla vänster få ner skiten i munhålan, via näsan alltså. Och det smakar bajs.
Därför är jag just nu lite arg på nässpray. Men inte jättearg, för nässpray är ju som sagt väldigt bra också, oftast. Om man inte missbrukar det för då kan det få motsatt effekt. Men det väl alla vid det här laget? Jag har dock aldrig råkat ut för det. Jag är lite för bra för det, helt enkelt.

Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004)

eternal Eternal Sunshine of the Spotless Mind är en av mina absoluta favoritfilmer. Regisserad av Michel Gondry och skriven av honom tillsammans Charlie Kaufman. Kaufman har även skrivit en annan av mina favoritfilmer, nämligen Being John Malkovich.
Jag har aldrig någonsin brytt mig om att försöka förklara Eternal Sunshine of the Spotless Mind för någon. Och jag tänker inte försöka nu heller. Det är en sån film som förlorar lite av sin “magi” om man måste förklara den hit och dit. Tycker jag.
Den är ju lite lustig. Såklart. Men också väldigt underbar. Jag vet inte vad jag ska skriva. Mer än att det är film man måste se, liksom. Den är väl nästan lite av modern klassiker? Jag vet inte, men alla verkar ha hört talas om den (men inte nödvändigtvis sett den).
Jag hade glömt bort att Elijah Wood var med i den. Det kom som en lite lätt överraskning faktiskt. Han har ingen stor roll, men ändå. Han har en roll, och det finns inte så jättemånga roller över huvud taget. Jag är inte så förtjust i Elijah Wood. Jag har svårt att ta honom på allvar. Och det har inget med Sagan om Ringen att göra. Men han ser så fruktansvärt… påhittad ut.
Nåväl. Eternal Sunshine of the Spotless Mind är en bra film. Being John Malkovich är också en bra film. Adaptation. är också en bra film (även den skriven av Charlie Kaufman). Men Adaptation. är lite konstigare. Måste nog se den en gång till.
Synecdoche, New York heter Charlie Kaufmans senaste verk, och är också den första filmen han har regisserat. Jag har inte sett den, men den ligger och väntar på mig. Så… Snart.

Toarullar

DSCF18820561

Sedan… En tid tillbaka har jag samlat på toarullar. Alltså tomma sådana. Som den på bilden, minus gemet och skruvarna.

Jag skrev… någonstans… att jag skulle ha dem till något speciellt. Problemet är att jag inte riktigt minns vad det var jag skulle ha dem till. Så nu har jag ett par kartonger med toarullar. Som bara ligger där och skräpar. Det är jättejobbigt faktiskt.

fredag 8 januari 2010

Rosa häftmassa

DSCF00920430
Jag har en liten klump med häftmassa här. Av någon anledning är den rosa. Den var inte rosa när jag köpte den.

Med en liten klump rosa häftmassa och lite “skräp” i form av gamla muttrar, skruvar, gem och fjädrar och skit kan man göra små roliga figurer som man sedan fotograferar.

Exempel på detta syns ovan. Imorgon ska jag nog gräva fram lite skräp och göra lite fler häftmassefigurer. Det är väldigt rogivande, och extremt kravlöst.

Det är liksom ingen idé att lägga ner en massa tid på dem för häftmassa… flyter ut. På bara några månader blir det typ en pöl.

Därför plockar jag alltid isär mina häftmassefigurer efter att jag har fotograferat dem. Det är ju ingen idé att låta dem stå kvar, så att säga. De blir ju ändå bara pölar till slut. Och jag har ju förevigat dem som pixlar ändå.

Jag har funderat på att köpa någon form av modellera, och göra lite mer hållbara figurer. Men dels är det alldeles för dyrt. Och dessutom skulle det inte vara lika kul. Att plocka bort skrotet från häftmassan och göra en ny boll direkt är ju halva nöjet liksom.

John Ajvide Lindqvist – Människohamn (2008)

9789170374388 Jag har skrivit om Människohamn förut. Så jag tänkte vara så fruktansvärt fräck att citera mig själv lite, och sedan se om jag håller med om vad jag skrev då… Första gången jag läste boken.

“Jag tänker inte säga nåt i stil med att det var den bästa bok jag läst någonsin (trots att jag inbillar mig det just nu; det går snart över), inte ens att det var den bästa bok jag läst detta året (trots att den... var det. Hittills). Men det var en jävligt bra bok.”

Nä, det är kanske inte den bästa boken jag har läst någonsin, men den är fortfarande galet bra. Däremot är det mycket möjligt att det var den bästa bok jag läste förra året. Visserligen gillade jag Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, men inte lika mycket, och inte på samma sätt.

“En sak jag slogs av ett flertal gånger var hur bra det kändes att veta att boken är skriven på svenska, och inte översatt från engelska, eller tyska eller rätoromanska.”

Jo, det stämmer fortfarande. Jag älskar det faktum att det är en svensk bok, skriven av en svensk författare. Det är underbart. Jag älskar det. Jag är inte riktigt förtjust i att läsa översatta böcker, eftersom jag aldrig kan vara riktigt säker på att författarens ord är “korrekt” översatta och så vidare…

“Saken är den, att så som boken är uppdelad hade det antagligen varit svårt (för mig) att få grepp om helheten om man (jag, meh) inte hade läst den på en dag. Det är den typen av bok, helt enkelt.”

När jag läste den första gången hade jag stundtals lite svårt att få grepp om berättelsen och själva helheten. Det hade jag inte alls denna gången. Det är en väldigt “stor” (episk, höhö) roman, och den var både enklare och mer fantastisk andra gången jag läste den. Precis som jag vet att Jonathan Strange & Mr. Norrell kommer vara helt fantastisk när jag läser den nästa gång (den har blivit bättre varje gång jag har läst den).

Men åter till Människohamn. I slutet av boken så kommer ju slutet av boken. Så här skrev jag om slutet när jag hade läst Människohamn för första gången den 24 juli 2009:

“Jag blev alldeles varm och gosig inombords.”

Och det blev jag igår kväll också. Jag ÄLSKAR slutet. Egentligen kanske det inte “passar” riktigt, men det skiter jag i. Jag älskar John Ajvide Lindqvist och jag älskar H.P. Lovecraft. Och det är ganska uppenbart att det finns något mellan dem också.

“John Ajvide Lindqvist är en av mina absoluta favoritförfattare och hans böcker är blivande klassiker inom svensk litteratur.”

Och det stämmer också. Nu måste folk bara ta sig i kragen och inse John Ajvide Lindqvists storhet. Hans nästa roman Lilla Stjärna ligger på bevakning på Adlibris och kommer att införskaffas så snart det är möjligt.

Jag längtar, på riktigt.

Dead Meat (2004)

En zombiefilm helt enligt receptet: Mystisk infektion sprider sig snabbt bland människor, och förvandlar dem till hjärndöda kannibaler (a.k.a. zombies). Det enda som är lite originellt för denna film är väl att också vissa djur infekteras (infektionen är från början en variant på den där “galna ko-sjukan”).Dead_Meat

Den första halvtimmen var så att säga helt klart mest intressant. Lagom mycket splatter, lagom mycket blod. Lagom mycket grisiga detaljer (dammsugare + ögon… hihi). Sen blir det liksom mer och mer “banka ihjäl zombies och försöka överleva” vart det lider. En i sällskapet blir biten, såklart, och en de plockar upp visar sig vara infekterad. Det gamla vanliga.

Vissa sekvenser var mycket underhållande, och spaden som en av karaktärerna bär runt på brukas på diverse intressanta sätt. Men det finns alltid risk i sådana här filmer, och det är att våldet går från “töntigt, men coolt” (och blodigt) till “bara löjligt” (men ändå jävligt blodigt). Och vissa delar av filmen ligger verkligen precis på gränsen. Enligt.

Dead Meat är egentligen inget speciellt. En zombiefilm bland många andra, helt enkelt. Gillar man sånt så kan den vara värd att se, men inte mycket mer. Tyvärr.

torsdag 7 januari 2010

Jonas Gardell – Om Jesus (2009)

DSCF17050554 Jonas Gardell har tidigare skrivit en bok om Gud, med titeln Om Gud som jag inte har läst. Men efter att ha läst Om Jesus så kommer jag att göra det.

Gardell säger själv att han ansträngt sig för att skriva en så objektiv bok som möjligt; berätta om Jesus liv och gärningar utifrån de “bevis” som finns, utan att lägga in sin egen tro i texten. Och det gör han också. Det är ju självklart inte så att hans inte nämner något om sitt eget sätt att se på Jesus och kristendomen, men när han gör det så sker det på ett väldigt tydligt sätt; det märks väldigt tydligt när det är Jonas som pratar.

Om Jesus är en väldigt intressant bok. Nästan alla, både troende och icke-troende, har en väldigt tydlig bild av vem Jesus. I mitt fall var den länge präglad av den Svenska kyrkans bild på Jesus, men jag har nuförtiden försökt skapa mig en egen bild av mannen, myten, legenden.

En stor del av boken ägnas åt att demystifiera Jesus som person, och slå sönder bilden av ung, frisk och fräsch man som vandrar runt och fantastisk. Eller ja, fantastisk är han väl, men inte nödvändigtvis ung, frisk och fräsch. Det är ungefär den storyn som Om Jesus har marknadsförts med.

Men det mest intressanta är väl nästan när Gardell plockar fram Jesus ursprungliga budskap (som det beskrivs i Nya Testamentet), och visar på att det skiljer sig ganska mycket från det som de flesta tror var det Jesus predikade. Eller vad var det egentligen Jesus predikade om?

Läs Om Jesus. Och läs sedan Bibeln (i första hand Nya Testamentet). Båda är intressant läsning. På riktigt. Jag rekommenderar så klart den senaste Bibelöversättningen, för läsbarhetens skull. Men det kan vara spännande att ha koll på tidigare och helt andra översättningar också.

Åh, förresten. Jag är ateist, i den bemärkelsen att jag inte tror på Gud, eller Jesus som Guds son för den delen. Visst skulle jag kanske kunna kallas för agnostiker, men jag föredrar ateist då jag så att säga “aktivt” valt att inte tro på Gud. Eller något i den stilen.

Jag borde sätta mig ner och ta en riktig funderare någon dag.

onsdag 6 januari 2010

The Evil Dead (1981)

The Evil Dead och uppföljaren Evil Dead II är nog de två filmer som grundlade mitt intresse för blodiga och inälvsfyllda skräckfilmer, gärna med lite inslag av komedi (ofta av den här typen).

Hur som helst, The Evil Dead är mer en renodlad splatterskräck, utan några egentliga komiska inslag. Men för mig är det liksom humor att se en demonbesatt människa hugga en annan människa i foten med en penna, så det går liksom ändå.

Av någon anledning inbillar jag mig alltid att det inte är så mycket blod och grejer i denna första film, vilket alltid leder till en glad överraskning när blodet börjar spruta. Man kan ju tycka att jag borde ha lärt mig vid det här laget – jag har sett filmen mer än en gång om man säger så…

En av de största anledningarna till att jag fullkomligt älskar The Evil Dead och Evil Dead II (och till viss del, men inte fullt lika mycket, Army of Darkness) är att filmerna inte tar sig själva på särskilt stort allvar. De försöker liksom aldrig vara något mer än en blodig och aningen fånig skräckfilm. Och det är underbart.

För även om jag kan uppskatta “intellektuella” och “tankeväckande” filmer, så älskar jag hjärndöd humor. Och blod. Och avhuggna kroppsdelar. Som inte vill dö. Och så vidare. Fast egentligen är det kanske inte blodet som lockar. Utan det är snarare det där med… “inte ta sig själv på så stort allvar”.

Man behöver inte vara allvarlig hela tiden. Det hade varit fullkomligt skittråkigt.

Nu ska jag fortsätta läsa Jonas Gardells bok Om Jesus och fundera lite mer över vilken roll religion spelar i dagens samhälle, kanske i synnerhet bland ungdomar. Får se om jag orkar skriva nåt om det när boken är utläst. Typ imorgon, eller möjligtvis fredag alltså. Dessa skollov tar knäcken på mig.

tisdag 5 januari 2010

Stieg Larsson – Luftslottet som sprängdes (2007)

Jag håller med mig själv om det mesta jag skrev här. Stieg Larsson var en jävel på att skriva (eller kanske snarare berätta) och det märks att han tyckte om att göra det.

Jag har lite anteckningar här på sådana saker som jag reagerade på när jag läste boken. Det har mest med sånt som har med språkanvändningen att göra. Stieg Larssons böcker är kanske aningen onödigt långa. En massa ord är det, och en massa ord som inte är sådär jätteviktiga för berättelsen i sig.

Men det spelar väl ingen större roll? Nä, just det. Det är liksom inte kvaliteten på språkanvändningen som är det viktigaste i en bok, oavsett vad alla fina litteraturkritiker. Det viktigaste är att det finns en bra berättelse att berätta, och att författaren har någon hum om hur denne ska bära sig åt för att berätta den på ett intressant sätt.

Den tredje ingrediensen som jag tror är viktigt är just det som jag är mycket övertygad om att Stieg Larsson hade. Berättarglädjen. Att verkligen vilja skriva en bok, och dessutom ha kul när man gör det.

Förr i tiden inbillade jag mig att det var viktigt för en författare att kunna skriva på ett snyggt eller vackert eller whatever språk. Själva språket i sig är inte särskilt viktigt, utan det är hur man använder det för att berätta en historia.

Och nu börjar jag fundera på helt andra saker, men låt oss för stunden strunta i det. Nu ska jag sörja att Stieg Larsson aldrig gavs möjligheten att slutföra sin Millennium-serie. Det är kanske inte böcker som kommer ge honom Nobelpriset, men de är jävligt bra. Punkt.

Frostbiten (2006)

Men hallå? Varför har jag inte sett denna förut? VARFÖR!?

Jag trodde typ att det var nån form av stenseriös actionthriller (med vampyrer) men jag tror nog att jag blandat ihop den med 30 Days of Night. Frostbiten visade vara precis en sån där film som jag älskar.

En skräckkomedi med vampyrer? Underbart. En skräckkomedi med vampyrer PÅ SVENSKA? Ännu bättre. Visst, den är jättetöntig, och om man förväntar sig något i stil med 30 Days of Night (som jag INTE sett) så blir man kanske lite besviken. Men inte jag.

När filmen precis började så hade jag fortfarande inte fattat att det var en komedi (eller åtminstone att det var en film som inte var tänkt att vara en “riktig”, “seriös” film. Men sen efter en stund gick det upp för mig. Då blev jag glad.

Något som jag ofta reagerar på i svenska filmer är att det är så väldigt mycket enklare att “känna” om en replik känns onaturlig, jämfört med filmer på andra språk (även engelska, som jag annars anser mig ha ganska bra koll på). Så även i denna filmen.

Men det spelar som sagt inte så stor roll, eftersom filmen i sig inte kräver övertygande skådespelare på samma sätt som ett riktigt “drama” kräver. Manus är dock helt underbart. Samma sak gäller med Frostbiten som med Stieg Larssons böcker: det märks att upphovsmännen har haft riktigt roligt.

Det enda som jag “stör” mig på i filmen är Nour El-Refai. En del hatar henne. Men det gör inte jag. Jag har liksom ingen egentlig åsikt om henne. Men i den här filmen kändes hon väldigt malplacerad, och hon är verkligen ingen övertygande skådespelare enlig mig. Tyvärr. Men man kan ju inte älska allt och alla.

Skitsamma. Frostbiten är en av de absolut bästa filmerna jag har sett i år (helt klart topp 5, vilket är roligt eftersom det är den femte filmen jag har sett; haha). Men den kommer nog att förbli det även när året börjar gå mot sitt slut; ja, jag gillar verkligen sådana här filmer.

Nä, nu ska jag käka en macka, sen ska jag sova. Fyfan.

måndag 4 januari 2010

Stieg Larsson – Flickan som lekte med elden (2006)

Flickan som lekte med elden är ju den andra delen i Stieg Larssons oavslutade Millennium-serie, och inte alltför förvånande den andra boken av honom som jag har läst.

Jag var innan jag påbörjade läsningen av Män som hatar kvinnor en aning skeptisk. Jag brukar alltid förespråka att man aldrig ska döma om en bok efter omslaget (både boktavligt och bildligt talat), men jag har ju alltid haft lite svårt för just kriminalromaner.

Varken Män som hatar kvinnor eller Flickan som lekte med elden är några sådär exceptionellt välskrivna böcker. De är stundtals onödigt (enligt mig) långrandiga och innehåller flera fullkomligt onödiga (på riktigt) kommentarer i stil med:

“Han öppnade hennes Powerbook med 17-tumsskärm med 200 GB HD och 1000 MB RAM.”

Varför inte skriva “Han öppnade hennes dator”? Exakt samma sak fast lite enklare, lite smidigare och mycket mera lättläst. Plus att ordet “dator” inte åldras lika snabbt som en Powerbook med 1 GB RAM.

Stundtals får man känslan av att Stieg Larsson sett alldeles för många halvdåliga actionfilmer och amerikanska deckare; vissa detaljer är en aning absurda i mina ögon. Och när han mer eller mindre helt plötsligt blandade in Paulo Roberto så visste jag inte om jag skulle skratta eller typ kasta boken i väggen.

Var herr Larsson allvarlig med hela den idén eller var det tänkt att vara lite tongue-in-cheek? Boken hade fungerat minst lika bra med någon annan – fiktiv – före detta boxare. Men Paulo Robertos närvaro medförde ju dock ett visst underhållningsmoment, även om jag själv hade svårt att ta det på fullt allvar hela tiden.

Men det kanske inte var tänkt att vara 100% stenhård seriös action? Paulo Robertos medverkan kanske var tänkt att vara lite av ett “skämt”. Jag vet inte om så är fallet, men enligt mig skulle det vara alldeles underbart om det verkligen vore så.

Författare (och musiker, och regissörer…) som aldrig kan släppa den “seriösa” sidan är mina ögon ofta en aning löjliga. Att Paulo Roberto har en så framträdande roll som han faktiskt har kan kanske ju kanske verka som en onödig och lite löjligt detalj, men vad spelar det för roll?

Jag har känslan av att Stieg Larsson var omåttligt road av att låta Paulo Roberto studsa runt bland Mikael Blomberg och Lisbeth Salander. Jag kan riktigt se hur han satt där och fnissade bakom tangentbordet.

Och hela den känslan är något som jag tycker återfinns i hela Millennium-serien (jag är just nu halvvägs genom Luftslottet som sprängdes); författarglädjen. Böckerna är kanske inga tekniska mästerverk; rent berättartekniskt är de enligt mig fantastiska, men språket upplever jag som lite “yrkesskadat” (Stieg Larsson arbetade ju både länge och väl som journalist).

Men det spelar inte så stor roll. Det märks att Stieg Larsson har haft roligt när han skrivit de här böckerna, och att han verkligen har njutit av varenda ord han har knappat in. Och det är antagligen det bästa betyget jag kan ge en bok (och en författare).

Därmed inte sagt att Millennium-serien är mina absoluta favoritböcker. Men de är inte dåliga, om man säger. Nä, men nu ska jag läsa en stund till. Jag har fortfarande några hundra sidor kvar.

söndag 3 januari 2010

Paul Auster – Invisible (2009)

När man läser om Paul Auster och hans verk får man känslan av att han är en väldigt seriös författare som skriver komplicerade böcker som genom outsägligt absurda metaforer försöker säga en massa olika, väldigt viktiga och intressanta saker på en gång. En “fin” författare, så att säga.

Och det var med det synsättet som jag tog itu med Austers New York-trilogi. Och när jag var klar med den så undrade jag lite vad som var grejen? Paul Auster är för mig ingen stor “litterär” författare som skriver “mästerverk”. Han är bara en kille som tycker om att skriva, och gärna skriver lite konstiga historier.

Invisible är inget undantag. Titeln Invisible kan få en att tro att boken är en seriös historia med ett viktigt budskap eller något annat liknande. Och visst kan man kanske tolka den som det, men det är absolut inte nödvändigt.

Berättelsen om den unge poeten Adam Walker som får ett erbjudande om att starta en tidning från fransmannen och professorn Rudolf Born är i mina ögon inget annat än en spännande berättelse berättad på ett lite annorlunda sätt.

Verklighet blandas med fiktion på ett sätt som åtminstone jag kommit att förknippa starkt med Paul Auster. Och man behöver inte göra hans böcker till något de inte nödvändigtvis är. Jag är väldigt oförtjust i alla “finsmakare” som hyllar en massa författare, däribland Auster, för deras språk och karaktärer och skit.

Det är liksom intressant och underhållande läsning som kräver ungefär lika mycket av läsaren som denna är villig att ge. Det duger bra för mig.

lördag 2 januari 2010

Drag Me to Hell (2009)

The Evil Dead och Evil Dead II är två riktiga klassiker och några av mina favoriter när det kommer till filmer med den härliga blandningen skräck och komedi (och ganska ofta en massa blod).

De är egentligen inte särskilt läskiga, och faktiskt inte heller särskilt roliga. Men den underbara blandningen av skräck-klyschor och halvkassa skämt får mig att må alldeles underbart. Jag skrattar högt när inälvor och blod sprutar över personer i filmer.

Därför blev jag väldigt exalterad när jag läste om Sam Raimis nya (åtminstone då) film Drag Me to Hell. Jag när äntligen fick sätta mig ner och se den ikväll så hoppades jag på ännu en “klassiker” i stil med The Evil Dead. Och jag blev inte besviken.

Gillar man The Evil Dead så gillar man Drag Me to Hell, så enkelt är det. Budgeten är något högre och skådespelarinsatserna känns aningen mindre amatörmässiga (inte för att det är något fel på The Evil Dead i den bemärkelsen). Kvar i alldeles oskadat skick finns dock Sam Raimis oefterhärmliga blandning av klassisk skräck och smått barnsliga humor.

Jag ser oftast inte på skräckfilmer; jag blir väldigt sällan rädd när jag ser skräckfilmer, snarare njuter jag något så fruktansvärt av att se människor dö på väldigt plågsamma sätt. Men Drag Me to Hell fick mig faktiskt att hoppa till vid något enstaka tillfälle. Dock kanske inte för att den är särskilt nyskapande, utan snarare för att jag var ovanligt mesig ikväll.

Till skillnad från gårdagens film så är Drag Me to Hell väldigt… proffsigt utförd. Det är liksom bara att luta sig tillbaka och njuta av de stabila skådespelarinsatserna, de äckliga (äckliga som i kladdiga) effekterna och det stabila och underhållande (men kanske inte nödvändigtvis fantastiska) manuset av Sam och Ivan Raimi.

Det är ingen film man ska se om man vill bli skrämd och sitta med nerverna på helspänn från början till slut. Det är heller ingen film man ska se om man vill sitta och gapskratta i en och en halv timme. Men om man som jag älskar “dåliga” skräckkomedier med mycket blod och slem och liknande så är det faktiskt en riktig höjdare.

Och jag måste nog se Evil Dead-filmerna snart igen. Det var länge sen sist. Dock hoppar jag nog över Army of Darkness denna gången.

fredag 1 januari 2010

Driving Lessons (2006)

Jag såg Driving Lessons på en rekommendation av en kamrat. Han gillade den. Det kan inte jag direkt påstå att jag gjorde.

Alltså, jag förstår inte sådana här filmer. Vad är syftet? Okej; mammas pojke ska bli vuxen karl. Av någon anledning är jag inte alls förtjust i den typen av berättelser. För mig känns det alltid så fånigt och uppstyltat.

Men om man bortser från det, så blev jag ändå inte jätteförtjust i den här filmen. Den känns så halvfärdig. En massa spännande karaktärer och så vidare, men allting bara flyter runt och en massa saker händer, och sen händer ingenting och sen är filmen slut. Skiten har potential men det blir bara seg gegga av allt ändå.

Jävla skitfilm. Och det här inte någon jävla bra recension. Det är ingen jävla recension. Jag är bara irriterad för att jag är trött och nyss har slösat lite drygt 1 ½ timme på en film som inte var särskilt bra. Gör mig ledsen. Imorgon ska jag se Drag Me to Hell, och jag kommer älska den så jävla mycket. Gonatt.

Nyårslöfte?

Ja, det är väl egentligen inget riktigt nyårslöfte, utan snarare ett litet projekt för att främja mig själv och mitt eget skrivande. Det är väldigt enkelt: jag ska skriva en kort recension på varje bok jag läser och varje jag film jag ser under hela 2010. Eller åtminstone tills jag tröttnar på det.

Det kommer dock inte nödvändigtvis att begränsas endast till böcker och filmer, utan även andra saker kan komma att recenseras och utvärderas. Om jag till exempel snubblar över ett helt fantastiskt album på Spotify så kommer jag ju självklart vilja tipsa alla som läser denna bloggen om det.

Men vilka läser egentligen den här bloggen? Ni är inte många, men jag vet inte heller vilka ni är. Helt fantastiskt. Det kommer dock säkert att dröja länge tills jag uppnår de fantastiska (och smått oväntade) besökssiffror som min förra blogg hade.

Inte för att jag på allvar bryr mig. Det här är MIN blogg. Av mig, för mig. Enbart. Så att jag kan ha lite koll på mig själv.