Förhoppningsvis inte bland det bästa Ingmar Bergman gjorde (jag har inte sett särskilt många av hans filmer ännu).
Den här var sådär.
När filmen äntligen tog slut brydde jag mig typ inte alls vad som hände med personerna i filmen. Nästan fullkomligt oengagerande. Usch.
Meh.
Gonatt.
Tjo.
Jodå, den här gör sig riktigt bra som film (nästan bättre än boken; inte riktigt samma sak förstås, men ändå). Sam Rockwell är fett med fin i huvudrollen som Victor Mancini.
Sexscenerna är inte riktigt lika explicita som i boken, av enligt mig ganska naturliga skäl (det är ju trots allt en amerikansk film det här).
Men den är bra. Riktigt bra. Har man läst boken innan kanske man saknar vissa grejer och detaljer (som alltid) men filmen är som film betraktat en bra sådan. Mer kompakt och rakare än boken. Och det är det jag menar med att den kanske är bättre än boken. Boken blir nästan lite väl tung och tjatig ibland (bra bok, men ändå!) medan filmen säger samma saker som boken, fast på en och en halv timme och därmed i lite högre tempo.
Bra film, jodå. Bra.
Kreuzschlitzschraubenzieher, smaka på det lite bara. Känn hur det verkligen rullar av tungan, eller nåt.
Kreuzschlitzschraubenzieher betyder helt enkelt stjärnskruvmejsel. Inte så knepigt när man delar upp det lite:
Kreuz – schlitz – schraubenzieher
Höjdarord. Och bra mycket jävligare att stava till än stjärnskruvmejsel.
Tyska – Svenska: 3-0
Chuck Palahniuk är väl kanske (nej, inte ens kanske) mest känd för sin bok Fight Club, som är mer känd som en film med Brad Pitt i en av huvudrollerna.
Choke är en annorlunda bok. Den handlar om Victor Mancini som är en sexmissbrukare vars mamma ligger på någon form av behandlingshem för människor som inte är riktigt som de ska i huvudet.
För att ha råd att betala för hennes behandling äter Victor Mancini på en ny restaurang varje kväll och låtsas sedan sätta maten i halsen för att sedan låta sig räddas av någon.
Och så vidare.
Han har dessutom ett komplicerat förhållande till sin mamma, eller kanske snarare till kvinnor över huvud taget.
Boken kan beskrivas som avgrundsdjupt mörk humor, men de flesta tycker nog inte att den är direkt rolig. Ibland skäms man nästan när man läser den; man vill lägga skiten åt sidan och låta Victor Mancini hålla på med de mer eller mindre motbjudande saker han gör. Man vill inte höra, vill inte se.
Samtidigt är det en oerhört fascinerande berättelse. Palahniuk har en väldigt speciell stil som är väldigt enkel, och väldigt rakt på. Det gör boken lättläst och ganska inbjudande till läsning, så att säga. Men eftersom den också är så rakt på så kan det ibland lite svårsmält. Han snålar inte med diverse kroppsvätskor om man säger så.
Spännande.
Tjo.
Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) är mycket nöjd över hur Trafikverket och SJ har hanterat tågkaoset.
Och så säger hon:
[…] man får ställa sig in på att ha julfirande någon annan dag.
Oh yes, citat till viss del taget ur sitt sammanhang, men ändå. Jistanes.
Som sagt, en mycket bra och trevlig film.
När som helst nu, så ska jag sova. Så stenhårt, bara sova. Yeah.
Nåväl. Så jag såg den.
Och den var okej. Lite för lång, och väldigt “fin”. Stundtals mycket rolig, och på det stora hela en trevlig upplevelse. Jason Segel naken, till exempel. Och bra musik. Fint.
Fint.
Tjo.
Har jag verkligen inte skrivit om den här tidigare? Nåväl.
Det här nog en av mina absoluta favoritfilmer. Trots att jag sett den en massa gånger sitter jag och flinar åt de mer eller mindre intelligenta skämten, mest hela tiden.
En del tycker den är så skojig, typ “åh, en zombiekomedi, så originellt”. Men vafan. Minst hälften av alla zombiefilmer jag sett (någonsin) skulle kunna kallas komedier. Det är liksom inget nytt, med den grejen. Det som är skojigt med Shaun of the Dead är att det är parodi på alla zombiefilmer. Det är kanske inte helt nytt det heller, men den gör det bättre än andra filmer jag sett.
Mycket bra. Mycket rolig. Visst märks det att jag är lite oengagerad, eh?
Tjo.
Manus och regi av Michel Gondry (Eternal Sunshine of the Spotless Mind).
Ja, detta är en helt underbar (och inte så lite konstig film).
Stéphane Miroux är en kille som alltid har haft lite svårt att skilja på drömmar och verklighet. Till en början verkar det vara ganska harmlöst, men det ställer till det, förr eller senare.
Alltså. Jag kan inte låta bli att älska den här filmen. Jag är sämst på att skriva just nu, men fan så bra den är. Och… ja.
Att drömmar och verklighet… Man vet inte när han drömmer, och… ja. Fan.
Bra.
Tjo. Gonatt.
JAG ORKAR INTE SKRIVA OM DENNA OCKSÅ!
Gary Oldman är dock bäst. Liksom, ibland ser man en film, och så ser man hans namn i eftertexterna och så tänker man “wtf, jag såg inte honom!?” och sen tittar man på filmen igen och så har typ värsta stora rollen. Sån är han. Sneaky. Man känner inte igen honom, typ. Läskig kille. Men grym.
Annars är väl filmen okej. Daniel Radcliffe var nästan sötare på den tiden än vad han är nu, vafan. Nåväl.
Denna är typ rolig. Roliga scener. Hade inte tänkt skriva något långt alls. Sen insåg jag hade gjort lite anteckningar. Men vafan. Det är blir extremt oengagerat, jag lovar.
Ja, som sagt. Alan Rickman (Snape) har ju varit grym i precis alla Harry Potter-filmerna, men han ges lite extra utrymme (typ) i denna och det är trevligt tycker jag. Fan så bra han är.
Och Jim Broadbent är ju också grym. Hm.
Annars så händer det ju egentligen inte jättemycket i den här boken. I boken så händer all egentlig action i olika minnen (tillbakablickar) och det är kanske aningen nertonat i filmen (jag kan minnas fel, mina minnen är inte att lita på).
Men hur som helst, det ges mer utrymme åt karaktärsutveckling och sånt skit i den här filmen, vilket är bra.
Och den är rolig också. Roligare än de tidigare, rentav. Skoj. Skämt, typ. Försökte hitta klipp men när jag äntligen hittade ett vettigt så var det “inbäddning inaktiverad på begäran”. Meh.
Tjo.
Körpergröße. Vilket jävla ord. Det betyder “kroppsstorlek”, men används i betydelsen längd (om människor), så vitt jag har förstått.
Det är så härligt tyskt på något sätt. Så oerhört funktionellt, och logiskt. Storleken på kroppen helt enkelt. Inga missförstånd eller liknande här inte; nej då. Det ska vara klart och rakt och tydligt. Tyskt, helt enkelt. Eller?
“Hon fortsatte gå mot sin älskade man och trampade på en tarm som fortfarande satt fast i hennes mage. Den slets av med ett köttigt ljud. Hon kände ingen smärta längre, men halkade till på det blodindränkta golvet och föll ner som ett tomt skal på golvet.”
Det är vad jag kallar underhållning. Lite sådär härligt videovåld. Det här är skräcklitteratur som skiter i vad kultursidorna på DN skulle tycka om dem. Det är härlig fulkultur som roar och äcklar (lite smått) till ungefär lika stora delar, och det är precis en sådan bok jag har längtat efter.
Christoffer Kohlberg är måhända inte någon ny Hjalmar Söderberg; språket känns lite opolerat på sina ställen (jag är måhända inte någon ny Hjalmar Söderberg jag heller, men jag tordes ju vara berättigad till egna åsikter). Men det är inte alltid det är hela världen; innehållet gör att man inte fäster alltför stor uppmärksamhet vid hur det presenteras.
Det är lite som den litterära motsvarigheten till en lågbudgetsplatterfilm med en fantastisk intrig, men med styltig dialog levererad av halvdana skådespelare. Fast kanske inte riktigt så illa ändå, personer i boken känns åtminstone stundtals trovärdiga och några gånger så rycker det faktiskt till lite i maggropen när någon av dem blir offer för de blodtörstiga råttorna.
För det är alltså det boken handlar om. Blodtörstiga, köttätande, muterade råttor. Jag sitter och flinar förtjust för mig själv när jag skriver det här för jag är oerhört glad över att det faktiskt har utkommit en bok i lilla Sverige om något sådant. Av ett förlag som uppenbarligen har för avsikt att publicera fler böcker i serien “Ond Bråd Död”. Det gör mig varm inombords, på riktigt.
Visst är inte boken utan sina problem. Som jag nämnde ovan är den inte något litterärt mästerverk direkt, men det förväntar man sig ju knappast heller, så det är inte något större problem enligt mig. Värre är det med de felstavningar och grammatiska konstigheter som förekommer på sina ställen i boken (inga exempel, för lat och nöjd just nu). Sådant som åtminstone jag tycker borde har korrigerats vid korrekturläsning av boken.
Men som sagt, den uppenbara skrivarglädjen som präglar boken och det faktum att den handlar om köttätande råttor gör att jag är villig att förbise alla sådana problem och bara köpa, köpa, köpa varenda bok som pryds av orden Ond Bråd Död på framsidan.
Dessutom bjuder den på en härlig liten vändning när slutet börjar närma, som jag inte direkt hade förutsett. Lite klyschigt var det kanske, men vafan. Det var skoj!
Det här skulle inte bli någon recension. Jag skriver ju inte recensioner. Nåväl.
Tjo!
Så här kunde det se ut förra vintern. Slutet av förra vintern, skulle jag tro. Fotat på film; det syns. Synd att det är så förbannat dyrt att fota film. Usch.
Och hur bra är inte denna då? Quentin Tarantino fick verkligen till det med denna absurda, övervåldsamma och vackra skildring av ett nazi-ockuperat Frankrike.
Det är måhända inte en typisk Tarantino-film, men ändå… Långa, pratiga scener och närbilder på fötter. Jodå. Det finns där.
Och Brad Pitt. Liksom. Brad Pitt gör vilken film som helst till ett mästerverk (inte sant, men önskvärt).
Eh… Och… Ja. Så jävla bra, helt enkelt. Jag hade mer grejer jag tänkt skriva här, men nej. Nej. Det skiter jag i. Går och tittar på filmen igen istället. Eller nåt.
Fan.
Tjo.
Jag kommer ihåg att när jag såg den här på bio första gången så tyckte jag att den var så fantastisk, och så helt olik de tidigare filmerna. De tidigare filmerna liknade ju mest Disney-musikaler jämfört med denna. Eller nåt.
Nu vet jag inte precis hur rätt jag hade eftersom det var några år sen jag såg de tidigare filmerna (både då och nu, så att säga), men jag tror ändå att Harry Potter and the Order of the Phoenix var den film som visade ungefär vart vi var på väg… En mörkare och dystrare värld, helt enkelt.
Boken gillade jag inte riktigt när den kom, men nu är det en av mina favoriter i serien. Men filmen lever inte riktigt upp till bokens fantastiskhet (utmärkt ord). Kanske för att Order of the Phoenix är den längsta boken i serien (måhända rentav lite längre än vad den hade behövt vara – men det gör ingenting för det är ändå Harry Potter, liksom) medan filmen är ganska precis lika lång som de andra.
Det är i Order of the Phoenix (filmen) oerhört påtagligt hur mycket som saknas från boken. När jag såg den nu härom kvällen hade jag inte läst boken på minst ett år, men det fanns ändå en massa saker som jag kom ihåg att jag saknade. Nåväl.
Jag personligen föredrar ju den lite mörkare berättelse som Harry Potter blev framåt slutet, så jag kan ju inte låta bli att gilla den här filmen.
Tjo.
Snart är det slut på 2010. Kanske innebär det något, kanske. På den här bloggen kommer jag hur som helst att publicera något så spännande som en Topp 10-lista. Närmare bestämt en Topp 10-lista på musikalbum under året 2010. Mina personliga preferenser givetvis. Inte lätt, ska man veta.
Ja, bloggen har även blivit mörkare. Finns nog en anledning till det också. Det blåa och röda är inte lika fint längre, får se vad jag gör åt den saken.
För övrigt har jag precis varit ute och skottat snö för andra gången ikväll. Snö is the grej just nu alltså, väldigt trevligt.
Usch ja. Tack Jesus för julen, eller nåt.
Tjo.
Urwald är ett fantastiskt ord! Rent ordagrant betyder det “urskog”, men det var med betydelsen “djungel” jag stötte på det.
Det känns lite mystiskt och spännande på något sätt. Urwald. Gammal, outforskad skog, typ. Man vet liksom inte vad man hittar där. URWALD!
Svenskans “djungel” låter ju mest fånigt i jämförelsen, typ barnspråk. Urwald (alltså, urskog) låter ju så mycket tyngre, och mera… kraftfullt. Som sagt: lite mystiskt. Så vad ska man säga?
Tyska – Svenska: 1-0
"A reimagining of the epic events of the Napoleonic Wars with an air force — an air force of dragons, manned by crews of aviators"
Jag valde att läsa alla böckerna innan jag satte mig ner för att försöka skriva något om dem, vilket är anledningen till att det var ett tag sedan jag skrev om någon bok över huvud taget. Men nu är jag här igen, typ.
Som jag nämnt tidigare är Naomi Noviks böcker om draken Temeraire något så spännande som en alternativ historieskrivning. Med drakar. Som sagt. Som sagt. Som sagt.
På ett sätt är det här en oerhört nördig jäkla serie skriven av en drak-kåt tv-spelsälskande kvinna (vild gissning baserat på att hon har jobbat med spelutveckling). Det är liksom drakar och det är vilda resor över hela jorden.
Men samtidigt är det oerhört välskrivna böcker, som påminner mer om Jane Austens stil än dålig fan-fiction. Det är trovärdiga karaktärer, skildrade på ett sätt som det gör det lätt att relatera till dem (oavsett vad man tycker om dem).
Man känner verkligen att huvudpersonen William Laurence är uppfostrad i en strikt överklassfamilj. Utan några som helst förkunskaper om varken det ena eller det andra så känner man verkligen hur svårt det är för honom att gå från den strikta och hårt disciplinerade flottan till de lite mer avslappnade luftstyrkorna.
Dessutom är det alltid lika kul att googla händelserna i boken när man har läst den, för att upptäcka att jo, det gick till ungefär så som det beskrivs, fast utan drakar förstås. Novik håller stenhårt på att händelser händer när de ska hända, och att de verkliga personer som figurerar i böckerna verkligen befann sig där de befinner sig i boken vid… rätt tillfälle, så att säga.
Förutom senaste boken då hon flyttat händelser något år i tiden, bara för att hon ville använda sig av en specifik historisk karaktär, snarare än hitta på en egen. Bara en sån grej.
Därmed inte sagt att Novik tar sig friheter med vissa händelseförlopp; det gör hon, ibland. Men det faktum att det går att känna igen saker och så vidare gör det till en så fantastisk historia.
Det roliga är att den känns så episk. Det händer inte alltid så mycket i böckerna, tempot är ganska långsamt. Men det känns ändå som om Novik har fångat känslan av att korsa kontinenter på drakrygg, och bara det gör att man ändå fortsätter läsa.
Och eftersom hon är en sådan nörd så är det lite petigt med detaljerna. Mat till drakarna, är till exempel ofta ett problem i böckerna. Drakar är ju (ofta) stora varelser som behöver äta mycket. Jag menar, jag har aldrig läst böcker, eller spelat spel där något så simpelt som mat till de stora blodtörstiga (eller inte) drakarna måste äta med jämna mellanrum.
Det känns oerhört realistiskt helt enkelt. Det är lätt att glömma bort att drakar finns faktiskt inte, och Napoleon red verkligen inte runt på en förbannad kinesisk drake. Man bara sväljer allt, hur fantastiskt det än är.
Och när Peter Jackson vill göra en miniserie (för att inte riskera att en långfilm går och floppar, och så blir det inget av någon fortsättning) av det hela så blir man glad i magen. Problemet är att berättelsen är så omfattande att det skulle krävas många miniserier för att berätta den på ett trevligt och passande sätt. Inte mig emot, visserligen…
TJO!
En del kanske tycker “åh, gött, senaste Harry Potter-filmen!” och så går de och ser den och har så har de inte läst böckerna och så var det länge sen de såg senaste filmen och så fattar de inte riktigt allt.
På min förra blogg skrev jag ett monstruöst inlägg om hur mycket jag älskar Harry Potter, och kanske ännu viktigare: varför jag älskar Harry Potter. Jag är i den åldern då man, om hade tur, är mer eller mindre uppvuxen med Harry Potter. Läste de första böckerna när man var 11-12 år, och sen så bara gick det av bara farten.
Så för mig är det här inte bara vinterns storfilm, så att säga. Det är början på slutet av hel jävla era. Typ.
Jag har kanske inte älskat Harry Potter-filmerna lika mycket som böckerna, men nu med de senare filmerna har det börjat likna något. Visst, jag tycker fortfarande Daniel Radcliffe känns stel och fruktansvärt onaturlig, men han är faktiskt lite bättre i Deathly Hallows. Även Emma Watson känns stabilare, och Rupert Grint har ju alltid varit bäst.
Men åter till Deathly Hallows. Jag måste säga att som självutnämnd Harry Potter-nörd är det den bästa filmen i serien. Visst, som fristående film för en casual biografbesökare är den kanske lite rörig och sånt där, men den lyckas enligt mig verkligen fånga den stämning som råder i den sista boken.
Det är kaos; det är krig, mer eller mindre. Bill Nighy är kanske inte perfekt i rollen som nya trolldomsministern men har är så jävla grym att det inte gör så mycket. Herregud, scenerna från trolldomsministeriet fick mig att tänka på Brazil och 1984. Fantastiskt.
Och den där “familjefilmskänslan” som har präglat de första filmerna, men som sedan tonats ner allt eftersom är mer eller mindre försvunnen i den här. Det är allvar nu, och det märks. Tyvärr har några av bokens mer lättsamma partier (jag tänker i synnerhet på bröllopet, och några scener i Kråkboet) fått stå tillbaka för allt det mörka och dystra.
Det är lite det som är grejen i böckerna; till och med i de mörkaste och eländigaste stunderna så får man ibland tillfälle att andas ut och stifta bekantskap med någon virrig gammal häxa. Lite av det saknas i filmen (filmerna, rentav) kanske mest på grund av tidsbrist.
Men filmen håller stilen mycket bra. Ibland känns det lite hastat; det är ändå rätt mycket som ska hinnas med på bara lite drygt två timmar, och det märks vid vissa tillfällen. Vissa scener känns lite krystade, och det är lite tråkigt. Men som helhet betraktat är det en fantastisk tolkning av en av mina absoluta favoritböckers avslutande kapitel.
Nu ser jag bara fram emot den sista sista delen. Jag kommer börja gråta när den är slut, jag lovar. Det gjorde jag när jag hade läst ut boken första gången, sommaren 2007. Men det är en annan historia.
TJO!
Egentligen hade jag väl velat läsa serierna först, men av olika anledningar blev det inte så. Anledningar så som tid, och pengar. Jag måste prioritera mina serieinköp och jag har redan fyllt min budget för i år. HA! Så.. Ja.
Hur som helst; det här var en underbar film! Visst, Michael Cera spelar samma roll i den här som i varenda jävla film han har gjort, och jag kan inte påstå att jag är överdrivet förtjust i honom. Men ändå. Bra film, som liksom är bra trots Michael Cera.
Edgar Wright har regisserat och skrivit lite manus och med tanke på vad han har gjort tidigare (Shaun of the Dead, någon?) så hade jag icke ansenliga förväntningar på Scott Pilgrim vs. the World. Som till stor del uppfylldes.
Tempot är högt, vilket var att vänta, både på grund av Wright och hela serietidningsgrejen. Berättelser i serieform har förmågan att kunna vara snabba och kortfattade utan att för den sakens skull bli liksom… hafsiga eller enerverande på något sätt. (Men ibland är de raka motsatsen, typ flera sidor fylld med mer eller mindre identiska rutor, med regn som faller, och några repliker inpetade här och var, gärna en monolog, typ Frank Miller.)
Visst, filmen är fylld med högst orealistiska actionsekvenser och känns smått surrealistisk ibland. Vid några tillfällen tar logiken sina egna vägar och några absurda inslag spårar ur nåt så fullkomligt. Trots det blir jag aldrig irriterad; jag tänker aldrig “äh, nu är det ju bara fånigt”. Mest för att det är fånigt precis hela tiden!
Framåt slutet blir några scener lite mer “seriösa” men för det mesta är det bara en hel hög med snurriga scener fyllda med konstigheter, nördiga referenser och mer eller mindre roliga skämt. Och onda ex som måste besegras. Det är fullkomligt absurt, men den inre logiken brister egentligen aldrig, vilket gör att filmen ändå funkar.
Bra film. Synd att jag inte betygsätter filmer. Den här hade fått ett bra betyg.
En härlig gammal western med John Wayne och allt. Bra film, dessutom. Jag försöker ha en positiv inställning till allt skit jag tvingas titta på nu när jag pluggar filmhistoria, men det känns ändå lite segt ibland. Då är det kul med en positiv överraskning, som denna.
Jag menar, det känns som om hela min syn på vad en western är för något bygger på den här filmen (trots att jag aldrig sett den förut). Det är liksom hela den här grejen med… ja. Folk som åker runt i en diligens och sen så anfaller indianerna, men då… Då kommer kavalleriet och räddar dagen! Tjo!
Jo, skojig film. Fina skådespelarinsatser och väldigt välskriven. Förtjänar helt klart den mästerverksstämpeln den har, till skillnad från typ The Wizard of Oz, men det är ju bara min personliga åsikt. Så klart.
Tysk liten film om en seriemördare. Första filmen om en seriemördare, någonsin, verkar det dessutom som.
Tyvärr tycker jag denna filmen segar ner sig lite under andra hälften, om man säger så. Men ändå.
Det är ju inte en dålig film, faktiskt, men det märks att den är typ runt 80 år gammal, faktiskt.
Om man inte har extremt pretentiösa polare, typ.
Den är som alla bör veta baserad på Frank Millers serier (med samlingsnamnet Sin City). Är man dessutom lite bekant med de serier Frank Miller har gjort kanske man också känner till att han har en något skev kvinnosyn (om man utgår ifrån hans verk, det vill säga). Kvinnorna i hans serier är antingen totalt hjälplösa gnällfisar eller extremt starka och våldsamma bitches, ungefär. Och med stor sannolikhet är de också prostituerade. När han skrev Batman gjorde han Catwoman till en prostituerad, liksom. Bara så där. Nåväl.
Men det är skitsamma, egentligen. Alla karaktärer i Sin City är oerhört extrema. Våldsamma och råa och inte särskilt pratglada. Det kanske beror på att serier oftast inte innehåller så där överdrivet mycket dialog. Och att nästan allt som sägs i filmen är direkt plockad från serien. Fungerar oväntat bra, men Frank Miller är väldigt… speciell. Men det funkar, liksom. Om man bortser från att det är lite fånigt och alltid extremt macho.
Jag har sett filmen flera gånger förut, men såg idag för första gången den omklippta och förlängda versionen. Den största skillnaden gentemot bioversionen är att i den omklippta filmen så presenteras de olika delarna (var och en baserad på ett “serieäventyr”) för sig självt, från början till slut. I bioversionen klipps det istället mellan tre olika handlingar lite då och då.
Jag vet inte vad som är bäst. Ska man se filmen för första gången (och i synnerhet om man inte läst serierna) bör man nog se bioversionen. Faktum är att den är nog egentligen en bättre film. Men om man gillar serierna (och Frank Miller) så kan den omklippta versionen vara fin den också. Jag gillade den. Men jag gillar ju allt möjligt skit.
Tjo.
Mer från bröderna Cohen!
Den här är skruvad. Handlar om kille som inlurad i värsta aktielurendrejeriet. Han blir VD för stort företag, typ. Med enda syfte att dra ner företaget i skiten så aktierna blir värda noll och intet så att styrelsen kan köpa upp hela företaget för en struntsumma. TYP!
Och så händer det en massa.
Lagom underhållande, lite för lång tycker jag. Hade nog varit skojigare om jag hade varit typ.. amerikan. Jag vet inte. Ska sova nu, snart, jag lovar.
Tjo.
Steven Soderbergh har ju gjort Ocean’s-filmerna som jag gillar, trots deras många och ibland oerhört påtagliga brister.
Den här är bättre, riktigt bra. Matt Damon spelar kille som ställer till det en aning för sig själv. Sen blir det inte bättre när han inte kan sluta ljuga. Jo, skojig film. Inte typ “sitta och slå sig på knäna och skratta så att grannarna undrar vad det är för fel på en”-rolig. Men lite lagom rolig.
Tjo.
Jag var duktig och gjorde lite anteckningar när jag såg den här filmen. Hm.
“En orgie i våld och skjutvapen” har jag skrivit, och det stämmer verkligen. Huvudpersonen är en riktig hejare på att skjuta på saker vilket han gör mest hela tiden, filmen igenom. Ett jävla skjutande alltså. Och mycket våld, över huvud taget.
Jag kommer alltså inte ihåg vad filmen handlade om. Det var en bebis, typ, och så var det en jävla massa skjutande. Det är liksom skjutandet man kommer ihåg. Vilket jag tycker säger en hel del om den här filmen.
Därmed inte sagt att den var direkt dålig, vilket många överdrivna actionfilmer har en tendens att vara. Den var lagom underhållande, med en massa skjutande då förstås. Gillar man inte sånt kan man ju titta på något annat. Kanske. Tjo.
Alltså… Eh. Det var jättelänge sen jag såg den här filmen, så kommer tyvärr inte ihåg så mycket. Tar det lite kortfattat.
Det är bröderna Cohen som ligger bakom Fargo, vilket jag personligen tycker säger en hel del. Det är lagom spännande kriminalhistoria som är svår att ta på allvar ibland (på ett positivt sätt).
Steve Buscemi är alltid lika fin. GEGGA.
TJO.
Fantastisk titel men kanske inte riktigt lika fantastisk film.
Hur som helst: Kille blir vittne till mord på valfri Hawaii-ö och FBI bokar in honom på ett plan så att han kan åka hem och vittna. Skurken vet vilket plan och planerar att oskadliggöra honom genom att proppa planet fullt med giftiga ormar! YEAH!
Precis lika dumt som det låter. Men skoj är det. Innehåller en del lite smått obehagliga grejer. En stackars liten hund går ett grymt öde till mötes. Samuel L. Jackson är lika cool som alltid.
Så godkänt, helt klart. Men hade helt klart kunnat göras roligare. Visst, det är helgalet mest hela tiden, men när det ska bli dramatiskt och lite så där lagom hjärteknipande blir det bara klyschigt och Hollywoodskt, och det blir liksom… inte så bra. Tyvärr.
Men det är ändå en skojig film. Ormar på ett flygplan liksom. Höhö.
Den här filmen skrevs i stort sett för Robert Downey Jr. och han gör den bra. Lite synd på 90-talsfrisyren bara.
Filmen handlar om hur en skådespelare vid namn Blake Allen (Robert Downey Jr. alltså) som blir påkommen av sina två flickvänner… De inser att han har… ja, två flickvänner.
Och så ska det redas ut, samtidigt som Blake är orolig för sin sjuka mamma. Det blir bråk och sånt och ja.
Mycket bra film. Manuset skrevs på fyra dagar, vilket kanske märks, men samtidigt är det oerhört välskrivet. Relativt trovärdigt och väldigt… gripande. Tre personer i en lägenhet kanske inte låter så spännande. Men det blir det, typ, ändå.
Som sagt. Bra film. Inte sånt jag brukar se, men lite Robert Downey Jr. tackar man ju inte nej till i onödan, åh nej.
Tjo.
Trailern ovan är från Robert Rodriguez och Quentin Tarantinos Grindhouse-projekt. Och nu några år senare har trailern blivit en riktig film. En helt underbar film.
Skojigast är nästan att i stort sett varenda scen i trailer finns med i filmen, med möjligtvis några små förändringar. Inte illa, helt enkelt.
Danny Trejo gör sin största roll någonsin, och trots att han är 66 år gammal så känns han genuint farlig. Cool kille. Cool film.
Men ändå. En skitfilm, lite. En massa våld, en massa blod och en massa onödigt lättklädda damer. Manuset är inte utan sina brister och det känns lite… löjligt, ibland. Men det gör ändå inte så mycket. För Robert Rodriguez kan göra bra filmer. Han har det i blodet. Så visst, det kanske inte är en film för alla. Men en film för mig är det helt klart.
Gillar man Napoleon Dynamite så kanske man gillar denna. Båda filmerna har manus och regi av Jared Hess, men de påminner egentligen inte särskilt mycket om varandra.
Redan filmens förtexter gjorde mig på oerhört bra humör då de tar formen av omslag till gamla, nötta sci-fi-bokomslag. En av mina absoluta favorit-konstformer, om man får lov att vara så knäpp.
Det spinner vidare med extrema drifter på sci-fi- och fantasylitteratur och Jemaine Clement är helt underbar som författaren Ronald Chevalier.
Den är kanske inte lika bra som Napoleon Dynamite, men Gentlemen Broncos är ändå inte en dålig film. Den är rolig och även om vissa karaktärer känns lite platta så är slutet ändå oerhört tillfredsställande.
Sam Rockwell gör en makalös skådespelarinsats. Jag älskar honom nästan lika mycket som Brad Pitt.
Extra plus: Filmen är inte längre 90 minuter. LAGOM LÅNG, med andra ord.
TJO!
(Förövrigt är det hysteriskt roligt att Jemaine Clements karaktär går omkring med bluetoothöronsnäcka precis hela tiden men aldrig använder den. Däremot svarar han i en vanlig telefon flera gånger. SKITSKOJ. Eller så är det bara jag som är trött i huvudet. GONATT.)
Skojig film. Lobbyist för tobaksindustrin är jävligt bra på det han och får därför av naturliga orsaker en del fiender. Men nu är jag trött och orkar ta mig fasen inte skriva något mer utförligt.
Nä, det här är en bra film. Lågmält hysterisk. Fullkomligt galen, men galen på ett väldigt diskret sätt. Skojig, med andra ord.
Aaron Eckhart är ju duktig, men jag stör mig ändå lite på honom av någon anledning. Konstigt.
Jag stavade lite fel i mitt förra inlägg men det skiter jag i. Dessutom blir det ingen fin bild på boken i det här inlägget, som jag hade i förra. Skitsamma.
I Throne of Jade fortsätter William Laurence och hans drake Temeraire sina äventyr. Denna gången ska de till Kina!
Låter lite töntigt. Låter rent av lite “fantasy för 13-åringar”. Men det är ändå inte det. Bokens största konflikt är en rent diplomatisk sådan, språket är så underbart brittiskt och lågmält att man nästan glömmer bort att Naomi Novik är från New York.
Det är alltså bra, bra på riktigt rent av. En ren fröjd. Och dessutom är det bra att Temeraire-böckerna (bland annat) har gett mig lust att läsa mer om Napoleon-krigen. Köpa nån historiebok på 800 000 sidor och bara försvinna någon månad. Ja, en sån dröm.
Den här är filmen är enbart konstig, men lite bra också, stundtals.
Charlie Kaufman har skrivit några av mina absoluta favoritfilmer. Eternal Sunshine of the Spotless Mind och Being John Malkovich var det jag tänkte på. Adaptation. och Human Nature är inte dåliga de heller, och ganska konstiga.
Synecdoche, New York är Kaufmans regidebut och den är helskum. Väldigt konstig och väldigt svårtolkad. Men det är lite det som är grejen. Det är inte en film man slötittar på en söndagkväll (för sånt rekommenderas typ Black Dynamite) men om man har några timmar över och känner för lite intelektuell stimulans så är den helt okej.
Kort sagt handlar den om en teaterregissör som i ett (undermedvetet?) försök att bräda sin fru (sedermera ex-fru) sätter upp en absurt stor pjäs som mer eller mindre återskapar hela hans liv. Ja, alltså. Det är jättekonstigt.
Men ändå… Jag gillar det. Jag satt och hatade filmen under stora delar av den, men ändå… Den fick mig att fundera lite, tänka efter och så vidare. Det må låta klyschigt men det är ändå lite sant. Bra film, men man måste verkligen ge den en fet chans att bevisa det, tror jag.
Och Philip Seymour Hoffman är ju så bra att man blir dum i huvudet. I synnerhet om man har sett honom i fler roller. Ja, herregud, en sån karl.
Det här är en film med en riktigt rolig idé, som tyvärr inte håller riktigt hela vägen. Det är ju svårt, sånt där.
Kort sagt. Vi befinner i oss en värld där lögner inte finns. Allt folk säger är sant (eller åtminstone sant ur deras synvinkel, inser jag snabbt) och dessutom har alla ett mer eller mindre tvångsmässigt beteende att säga det de tycker hela tiden, vilket leder till några roliga (men mest fjantiga) scener. Ja.
Vissa saker är däremot lite extra skojiga, till exempel hur reklamen ser ut i en värld där alla talar sanning precis hela tiden. Eller hur man skriver ett filmmanus där man inte kan hitta på saker som inte har hänt på riktigt. Såna saker. Det tar en stund innan man förstått hur “reglerna” funkar.
Hur som helst, filmen handlar om en kille som helt plötsligt säger något som inte är sant. WHOA! Sen inser han att han kan utnyttja detta, eftersom alla tror att allt han säger är sant (varför skulle det inte vara det, liksom?). KONSTIG FILM. Inte jätteskojig, tyvärr. Men helt okej. Och konstig.
Konstig.
Tjo.
Och lite rolig.
Bröderna Coen har ju gjort några filmer. Burn After Reading är nog min favorit av de jag sett hittills (Brad Pitt, eh?).
Men denna är ju inte dålig den heller. Gonatt. Tjo.
Okej, det här är verkligen en av mina favoritfilmer någonsin för att den är så skruvad och absurd och alldeles… alldeles underbar. Sådeså.
Harold Crick arbetar på skattemyndigheten och lever ett inte alltför spännande liv. Men en dag börjar han helt plötsligt höra en röst. En berättarröst som berättar om hans liv. Och bara han kan höra rösten.
Ja, som sagt. Skruvad film. Men alldeles underbar. Will Ferrell överraskade mig nästan lite första gången jag såg den här för jag fick för mig att han bara gjorde fula och tråkiga komedier; vilket den här filmen inte direkt kan kallas.
Mycket bra film, galet bra film. Som sagt. Favorit. Tjo.
Jag försökte hitta en trailer men alla trailers avslöjade alldeles för mycket för att det skulle vara vettigt.
Sicken höjdarfilm. Om 21 var lite av en besvikelse (den verkade mycket bättre när jag läste om den) så var detta en sån där film som verkar helt okej innan man sätter sig för att kika på den men som sedan bara blir bättre och bättre ända tills man sitter flinar när den är slut.
Fast om jag ska vara helt ärlig så flinade jag redan i filmens första scen. Skoj och lite svart humor emellanåt. Robert Downey Jr. (jag älskar verkligen honom) spelar kriminell kille som blir upptäckt av Hollywood-höjdare (ja, precis lika osannolikt som det låter) och flyttar till Los Angeles. Väl där så kommer de osannolika händelserna på löpande band.
Det är mord och annat skit, ingen fånig gnällkomedi med andra ord. Bra film. RIKTIGT JÄVLA BRA FILM kanske jag ska tillägga. Ja, jag gillade den i alla fall. Tittar man trailern ovan får man en bra bild av filmen. Fast den är skojigare än så, typ. Robert Downey Jr. är ju hur jäkla fantastisk som helst.
Baserad på verkliga händelser, faktiskt, jojomen.
Unga smarta människor från MIT får lära sig att räkna kort (deras lärare är bra på sånt) och sedan åker de till Las Vegas och pengarna bara rullar in. Till en början i alla fall.
Lagom spännande och sådär. Inte jättebra. Slutet har så många logiska hål i sig att jag blir knäpp. Och rent generellt är slutet inte jättebra.
Men ändå. Duger som torsdagsunderhållning. Och ja, jag ligger efter lite när det gäller att skriva de här små fula kommentarerna.
TJO.
Okej. Det här är typ en film om en kille som är på fel plats vid fel tillfälle. Fast sen blir det jätterörigt. Sen i slutet så fattar man vad det handlat om hela tiden.
Bra film.
Bruce Willis är cool och Josh Hartnett liknar nästan Brad Pitt ibland.
Ja, alltså. Jag orkar inte skriva något mer utförligt. Gonatt.
Människor som inte kan stava, måntro? Nä, usch. Jag går och lägger mig igen. Eller nä, jag måste ju promenera hunden. I regnet. JIPPI.
Jag var helt övertygad om att den här experimentella filmen från 1982 skulle vara mer eller mindre skittråkig, men jag hade lite fel.
Fotot är mycket väl utfört och en del scener är smått vackra. Musiken av Philip Glass gör mycket för uthärdligheten (bra ord).
Kanske inte den bästa film jag sett, men helt klart värt besväret. Hade velat se den på biograf.
Tjo.
EDIT: Det framgick kanske inte, men musiken är helt jävla fantastisk. Och visst, det är kanske en seg film, men som… upplevelse betraktat är det riktigt spännande. Funderar starkt på att köpa den tillsammans med dess två uppföljare. Värt att nämna är också att hela Koyaanisqatsi finns på Youtube, och det var där jag såg den. Helt värdelöst, eftersom det blir en massa stopp i den. Just därför vill jag ha den på DVD. USCH!
Stellan Skarsgård spelar stenhård tysk som är bra på datorer som låter “blip blip”. Dessutom: Två galna biljakter (den ena är dessutom hur lång som helst ungefär). Galet. Lite galen film. Lite konstig, lite tråkig. Men helt okej.
Tjo.
Den här är (liksom Ocean’s Eleven) en remake på (eller åtminstone oerhört inspirerad av) en trevlig liten film från 60-talet. Och precis som med Ocean’s Eleven så har jag inte sett originalet. Men jag kanske vill göra det, någon gång, då det verkar vara en bättre film, faktiskt.
Det är lite rån och sånt och så kör de en massa bil, typ. Mini Coopers. LALALA.
The Italian Job är väl inte direkt dålig, men ingen höjdare heller. Känns lite krystat och tråkigt och väldigt Hollywood. Trots trevliga insatser från en massa kända namn. Eller nåt liknande.
Nä, som sagt. Ingen höjdare. Då ser jag hellre om Ocean’s-filmerna en gång till (tänkte se Ocean’s Thirteen typ… snart. Nu?).
Nåväl.
Tjo.
Precis som en annan av mina favoritböcker (Jonathan Strange & Mr. Norrell) utspelar sig den här boken under i Storbritanien (huvudsakligen) under Napoleonkrigen (inte exakt samma årtal, men ändå). Och precis som Jonathan Strange & Mr. Norrell så har vi med en alternativ verklighet attt göra. Men i Temeraire-böckerna är det udda inslaget inte magi (som i… den där andra boken) utan drakar. Hell yeah. Stora flygande (och intelligenta och trevliga) monster.
Huvudpersonen är sjökaptenen William Laurence som lite mot sin ovilja tvingas bli drakskötare. Sjöfolk (och de flesta andra för den delen) ser nämligen ner lite på drakskötare, av någon anledning). Han inser dock snabbt att det där med drakar kan vara ganska trevligt. Han inser också att hans formella och artiga beteende som är helt naturligt inom flottan framstår som stelt och konstigt inom flygvapnet (eller vad man nu ska kalla drakfalangen).
Till en början tyckte jag det kändes lite löjligt, det där med drakar, men jistanes så snabbt jag ändrade uppfattning. Det var nästan så jag var tvungen att kolla Wikipedia för att vara helt säker på att drakar faktiskt användes under till exempel slaget vid Trafalgar (tyvärr, inga drakar).
Kort sagt så är det en oerhört välskriven bok. Den flyter väldigt fint och språket känns väldigt naturligt, vilket förstås inte behöver betyda att det är realistiskt, jag har ju ingen större erfarenhet av det engelska språket som det användes under Napoleonkrigen. Nåväl. Det är bra i alla fall.
Och en annan smått fantastisk grej är hur naturligt Naomi Novik väver in historiska händelser på ett väldigt naturligt sätt, men samtidigt ändrar en del grejer för att det bättre ska passa in i hennes “värld”. Till exempel så överlever admiral Nelson slaget vid Trafalgar (även om han blir svårt brännskadad och ärrad för livet, hihi) och dessutom visar sig hela slaget vara något av en avledningsmanöver från Napoleons sida för att underlätta hans flygattack mot Storbritannien. Bara en sån jävla grej. Helt underbart.
Imorgon fyller skulle John Lennon fyllt 70 år. Nu blev det ju inte så.
Men redan idag tycker Google att det är den 9 september och har valt att hedra John Lennon genom ett litet Youtube-klipp inbyggt i dagens (morgondagesn?) Google-doodle. Klicka och bevittna teknikens under, rekommenderar jag.
Jag har liksom alltid trott att grejen med Googles textannonser är att de ska rikta sig till mottagaren (i detta fallet mig). Det är ju lite läskigt med Google. De “läser” dina mejl för att kunna rikta reklam till dig. Blabla. Tjo.
Mycket bra film. Känns väldigt tidlös; inte en massa extrema närbilder och sånt som är typiskt för moderna Hollywoodfilmer. Mer klassiskt, utan att för den sakens skull kännas ålderdomligt.
Ljudet spelar en stor roll i den här filmen. Insåg jag när jag såg den. Inte förrän sista tredjedelen så börjar vi faktiskt få se de saker som har vi har hört genom hela filmen. Nästan, i alla fall.
Fantastiskt manus, fantastiskt foto och fantastiskt ljud. Och lite läskig dessutom.
Höjdarfilm.
Just det; tjo.
Den här filmen såg jag inte för att jag ville se den utan för att jag blev mer eller mindre beordrad att se den. Sånt som händer när man läser filmvetenskap. Hur som helst.
Jag var inte överdrivet förtjust i den här filmen. Det är tidshopp hit och dit och det först efter kanske halva filmen (som är två timmar lång) som jag började fatta vad den handlade. Kan förstås delvis bero på att jag var trött som fan när jag såg den, eller inte. Den är lite rörig hur som helst.
Sen när den var slut så kunde jag ju förstås inte låta bli att gilla den lite, då den ju faktiskt var lite klurig, tänk Ocean’s-filmerna, fast sämre och inte ens hälften så roliga. Men ändå, ja. Nä. Det finns bättre filmer.
Dessutom gillar jag inte Julia Roberts.
Tjo.
Och den här filmen är wicked. Det är den tredje i en lite sådär halvt inofficiell trilogi (mest för att de har ungefär samma känsla) som inleds med El Mariachi som jag inte sett än! Därefter kommer Desperado och med den Antonio Banderas som också är med och äger sönder i Once Upon a Time in Mexico.
Som sagt; grym film. Massa galen och stundtals löjlig action med människor som flyger hit och dit. Johnny Depp gör en galet trevlig roll, och hans karaktär får utstå en del otrevligheter framåt slutet. Mycket fint. Och Willem Dafoe spelar en blåögd mexikan. Hur kan man inte vilja se den här filmen när man vet det? Va? VA!?
Och Robert Rodriguez till största del själv skrivit det fantastiska soundtracket. Johnny Depp skrev själv sin karaktärs “theme”. Se skiten. Do it. Igen och igen.
Tjo.
På sätt och vis är väl inte Jackie Brown en typisk Tarantino-film, trots att han har både skrivit manus och regisserat den. Det beror väl till stor del på att manuset är skrivet efter förlaga; en roman av Elmore Leonard. Sådeså. Men det märks liksom ändå att det är en Tarantino-rulle. Nåväl.
Filmen handlar om en svart kvinna vid namn Jackie Brown (Pam Grier) som arbetar som flygvärdinna. Som ett litet extraknäck sådär så smugglar hon även pengar/knark åt vapenhandlaren Ordell (Samuel L. Jackson – lika cool som alltid). Ja. Sen en dag blir hon stoppad av några trevliga polismän som tycker att hon ska hjälpa dem att få fast Ordell. “Nä”, säger först Jackie Brown, men sen börjar en plaaaaan att ta form. Och på den vägen är det.
Det här är en väldigt underhållande film. Kanske inte Tarantinos bästa, men det känns som om alla missar denna när de pratar om hur fantastisk Tarantino är. Vilket han är. Men jag gillar den här filmen. Kanske inte en film jag ser om sådär jätteofta, men den är bra på det den gör så att säga, och underhållande så länge den varar. Ja, Robert De Niro är också med i den. Har verkligen börjat uppskatta den herren på sistone, jajamen. Han är ju med i Brazil också; nämnde nog inte det.
Äh. Skitsamma. Bra film. Sevärd. Annorlunda jämfört med Tarantinos andra filmer, vilket gör den även funkar för de om inte insett den mannens storhet. TJO!
Nu har jag två filmer jag inte har skrivit om. Men det kommer, jag lovar. Förr eller senare. Har lite mycket just nu bara. Visserligen har den här bloggen typ två återkommande läsare, men jag tänker på er; jag lovar!
Gonatt.
Eller tjo.
Tjozan. Med Z. Znazzigt.
Jahaja. Idag står det att läsa i Aftonbladet att MGMT:s skivbolag ska lägga sig i deras nästa skiva lite mer, då de inte var helt nöjda med den förra skivan.
Jag älskar musik och jag älskar att skriva musik men det är sånt där som får mig att aldrig vilja ge mig in i den branschen på allvar. Det blir bara skit så fort någon annan ska blanda sig in i det hela.
Nu ska jag plugga filmvetenskap och försöka banka lite vett i min egen lilla hjärna.
TJO!
Jättesmidigt ju. Som sagt; jag använder den hela tiden. Men nu ska jag titta på film och vila upp mig inför morgondagen. TJO!
Såg en film igår som jag hade tänkt bevärdiga med ett lite längre inlägg. Men det får ta mig fasen vänta tills typ imorgon. Orkar inte. Kaputt. Jekla shiet.
En av mina absoluta favoritfilmer. Of all time, typ. Faktiskt.
TJO!
(Vilken lång och välskriven kommentar.)
Återigem, Guy Ritchie. Killens tredje långfilm och den följer i stort sett samma tema som hans två tidigare filmer. Kriminella britter; mycket slang, mycket våld och löjligt komplicerade händelseförlopp.
Om jag ska klaga på något så är det väl att den här känns lite mer välpolerad än hans tidigare filmer. Lite mer som en “riktig” film och lite mindre kaos (underhållande kaos, men kaos ändå). Lite mer Hollywood. Men absolut inte så det slår över. Nä, det här var fin underhållning även om jag nog fortfarande föredrar Snatch. Dels tack vare Brad Pitt, men också för att det är en lite skojigare och lite mer originell film.
Men RocknRolla är inte dålig. Bara inte bäst. Men eftersom Hr. Richie planerar två uppföljare så… Ja. Ser med spänning fram emot, osv…
TJO!
Jag älskar den här bilden. Har använt den som bakgrundsbild i flera omgångar. Gör det du också. Den är fin. Vacker. Underbar. Lekfull. Skojig. Ja.
Det känns meningslöst att försöka sammanfatta handlingen då den består av en hel hög med trådar som trasslar ihop sig rätt rejält för att slutligen braka samman rätt snyggt under de sista tjugo minuterna. Man kan däremot nämna att det hela tar sin börjar i att fyra killar samlar ihop 100 000 pund för att sedan skicka in en av de fyra killarna i runda med nåt lustigt kortspel. Väldigt höga risker så klart. Sen kan man ju nästan gissa vad som händer näst. Och så vidare. En massa händer, och snabbt det går det. Inte en lugn stund (trevligt, såklart).
Innan jag såg filmen var jag lite nervös för att jag inte skulle fatta ett skit på grund av all den slang som jag hade hört filmen skulle innehålla (plus att de visst pratade rätt snabbt också), men det visade sig inte vara ett problem. Jag har blivit lite anti när det gäller undertexter på sistone (så länge det är engelska de pratar, alltså)… Och de behövdes väl inte, direkt. Visst, viss slang flyger bara rakt genom öronen på mig, men man förstår ju ändå vad som händer och vad som gäller liksom. Och en av de värsta passagerna är till och med textad… liksom. För alla. Och visst, de pratar snabbt. Men man vänjer sig. Jag är van vid lustiga engelska dialekter. Man vänjer sig, och lär sig. Så det så.
Så, ja. TREVLIG FILM! Eller kanske inte trevlig, men underhållande och fruktansvärt snyggt producerad. Bra manus och bra produktion (det är ju ingen högbudget/Hollywood-grej men fan så mycket skojigare). Jag gillar skiten.
Imorgon är det val.
TJO!
EDIT: Jag glömde ju! Jag blev JÄTTEFÖRVÅNAD när Sting helt plötsligt dök upp! Och nej, han spelade inte sig själv. Han spelade farsa till en av huvudpersonerna och han gjorde det bra. Passade in förvånansvärt bra i smeten, trots att jag mest är van vid att se honom spela 1500-talsballader med en luta i famnen, vafan.
TJO!
Jag vaknade strax innan klockan sex idag. Jag tänkte något i stil med: “Jag kan ju faktiskt stiga upp nu, jag är ju faktiskt vaken och relativt pigg”. Sen gjorde jag inte det.
Jag vaknade igen när klockan var halv åtta. Det är då jag brukar stiga upp. Och då var jag glad att jag inte hade stigit upp klockan sex. För efter att jag somnat om drömde jag en helt fantastisk (och skitläskig) dröm som involverade skitfarliga zombies i källaren. Det var konstigt och läskigt och en alldeles utmärkt start på en ny, härlig vecka.
TJO!
Black Death vet inte vad den vill. Den vill vara läskig, den vill vara dramatisk, den vill vara episk, den vill vara… dramatisk. Men det blir bara gegga ändå. Av de två karaktärer som överhuvudtaget verkar ha något som ens liknar en lite djupare personlighet så är den ändå oerhört platt och den bara rörig och inte överhuvudtaget sammanhängande. Så det så. Karaktärernas motivation känns stundtals inte så övertygande (nej, det räcker inte att säga “ey, vi gör det för Gud”, faktiskt).
Visst, det är fint med lite våld; avhuggna kroppsdelar och Sean Bean blir slaktad. Sånt gillar jag. Tim McInnerny gillar jag också. Rolig kille. Men annars, nä. En väldig röra till film som vill mycket och kanske lyckas med något, men inte särskilt bra. Man hade kunnat göra tre (mer fokuserade och antagligen bättre) filmer på alla de teman och skit som dras fram. Så nä. Nicht my grej. Men som sagt. Tim McInnerny. Rolig kille. Blackadder, ju.
Nåväl.
TJO!
Den tredje och avslutande delen i Matrixtrilogin jajamen. Hm. Säg så här; om man ser filmerna som enskilda verk snarare än delar av ett lite större sammanhang… Så är det här den sämsta filmen. Det är liksom bara en fartfylld transportsträcka fram till slutet. Vi vet redan i stora drag vad som kommer hända, tack vare att allt förklarades i den förra filmen så… Ja.
Därmed inte sagt att det är en dålig historia. De flesta (ja, i stort sett alla) lösa trådar knyts ihop och vi får se nytt hopp för mänskligheten. Jajaja.
Gonatt för fan.
TJO!
Ja, allting är lite mer uppskruvat. Mera flum och en jävla massa action. Lite för mycket action kanske? I den absurt långa biljaktssekvensen gick jag och upp i köket och hämtade lite yoggi + müsli. Jag brydde mig inte om att pausa filmen. Jag hatar den scenen. Tråkig och seg och… Ja, den fyller ett visst syfte, men blir på det stora hela bara ett irritationsmoment. Men ändå. Jag gillar de här filmerna.
Som sagt, jag är uppvuxen med skiten. När jag såg den här filmen första gången blev jag alldeles… galen i slutet. En hel HÖG med lösa trådar… Och ja… Sen kom den ju till sist. The Matrix Revolutions. Mer flum än du någonsin kunnat tänka dig, och så feta actionsekvenser att du önskar du hade satt på The Wizard of Oz istället. Men det tar vi en annan dag.
TJO!
Gosh. Jag älskar The Matrix. På riktigt. Inte så konstigt kanske, eftersom jag mer eller mindre har växt upp med den. Och inte bara den här filmen, utan de överfilosofiska och smått pretentiösa uppföljarna också (inte för att den här filmen är särskilt opretentiös, men den är ju jävligt bra ändå, liksom). Jag älskar skiten. Fullkomligt fantastisk science fiction/fantasy/action. Visserligen är inte de överdrivna slagsmålssekvensera riktigt min grej. Men det är ju The Matrix. Det är grymt coolt. På riktigt. Inget är lika coolt som The Matrix. Yeah. Tjo.
Jag slutar nu.
TJO!
Alan Moore skapade tillsammans med tecknaren David Lloyd en serieföljetong som publicerades mellan åren 1982 och 1989 (med ett rejält uppehåll mellan 1985 och 1988, då serien var nedlagd. Jobbigt att vänta många år på en avslutning, eh?). Hela serien finns sedan länge att köpa samlad i en enda bok. Vilket jag såklart gjort. Dels för att jag gillar Alan Moore (Watchmen, någon?) och för att jag gillade V for Vendetta första gången jag såg den.
Så vad tycker jag nu, när jag både läst serien och sett filmen? Ja, självklart tycker jag serien var bättre. Mycket bättre rentav. Av flera olika anledningar. För det första; filmen är oerhört “Hollywoodifierad” allt händer snabbt och allt förklaras på ett väldigt övertydligt sätt. Inte helt oförståeligt. Ska man göra en serieberättelse på nästan 300 sidor till en film på drygt 2 timmar måste vissa förändringar göras, helt klart. Men en del ändringar känns dåligt motiverade.
Kort sagt. Både filmen och serien handlar om V. En politisk aktivist i ett framtida, smått dystopiskt London, som anser att något behöver hända, och av olika anledningar ser sig själv som lämplig till att skapa denna förändring. Mystisk kille, med mask och grejer. I serien är det anarki V vill skapa. I filmen är han lite mesigare, bara en helt vanlig frihetskämpe, vilket gjorde Alan Moore (författaren, remember?) skitsur varpå han avsade sig alla royalties och liknande från filmen. Kul kille (jo, han är rätt kul faktiskt; typ skäggig hippie.)
Men på det stora hela följer filmen serien med vissa förändringar. Det finns två lite större förändringar som jag faktiskt måste säga att jag uppskattade. Den första är förändringen av karaktären Gordon Dietrich. I serien en halvkriminell figur som erbjuder kvinnliga huvudpersonen Evey husrum och sedemera blir romantiskt involverad med henne. I filmen är han en lite… trevligare kille. Han är en munter tv-personlighet på tv-bolaget som Evey jobbar på (ja, just det, i serien bestämmer hon sig i inledningen för att prostituera sig; hennes slavlön på fabriken räcker inte till). På det stora hela är han en mycket mer intressant karaktär än den Gordon vi möter i serien. Jag tyckte hela Gordon-avsnittet i serien kändes lite påtvingat och onaturligt och kunde inte sluta tänka på film-Gordon (som förstås spelas av min stora idol Stephen Fry, ehehe…). Han var en mycket trevligare kille, men som sagt, också mer intressant och… ja. Man kände mer för film-Gordon (mysig bögfarbror) än serie-Gordon (mustaschprytt pervo, Evey är ju bara 15!).
Ja, och så slutet. Slutet på filmen är enligt mig helt jävla fantastiskt. Underbart. Vackert. Känslosamt. Inspirerande. Whatever. Skitbra, i alla fall. Men slutet på serien är inte dåligt. Men det ger ändå inte samma episka känsla. Visserligen är det lite Hollywoodkänsla över det hela… Men. Nä. Det är bra. Bäst. Slutet i serien känns helt enkelt inte passande som en avslutning på en så pass intressant och engagerande historia, det blir mest “jaha, var det slut där… eller… ja, det var det visst”. Vilket jag tycker är lite tråkigt. Däremot hade filmslutet av flera olika anledningar inte riktigt funkat lika bra i serien. Så jag ska inte klaga. Bara njuta. En fantastisk serie (som har sina… mindre bra passager, kanske) och en helt okej film (som har en del fantastiska scener, speciellt slutet dårå, men på det stora hela ändå gör en lite besviken om man läst och älskat serien, kanske).
Ja, det var väl det hela, eller?
TJO!
Pftja, det är väl lika bra att jag börjar beta av alla de gamla klassiker som jag inte sett. Just den här gamla godingen har ofta kallats en av de bästa filmerna som någonsin gjorts. Därför var mina förväntningar inte alltför höga (som sagt, jag gillar fula B-skräckisar från 80-talet).
Men jag måste säga att Citizen Kane antagligen är en av de bättre filmerna jag sett i år (HA! Men sant!). Jag måste säga att jag blev lite positivt överraskad när den faktiskt var så intressant att jag stod ut med den i två timmar, och till och med tyckte det var två riktigt trevliga timmar. För jag har alltid varit lite skeptisk till “gamla klassiker”. Jag brukar kunna uppskatta det kulturhistoriska värdet i dem, om man säger så, men det är inte alltid som jag tycker de är så där jävla… bra. Underhållande kanske är ett bättre ord. Jag är lite fördomsfull på det sättet.
Så, ja. Skoj. Nu har jag äntligen Citizen Kane och jag gillade skiten. Skojigaste måste nog varit att jag precis innan (som i innan jag bytte skiva i DVD-spelaren) såg ett avsnitt av Family Guy där slutet på Citizen Kane “avslöjades”. Gjorde dock inte mig så mycket eftersom jag som film- och rent allmänt kulturintresserad redan kände till hela grejen, men ändå en kul grej. Litet skojigt sammanträffande. Yay.
Nä. Nu ska jag nog dricka lite vatten innan jag går och lägger mig. Har en svensk thriller från 90-talet och en blaxploitation-rulle från –75 som jag kanske ska titta på imorgon. SKOJ!
TJO!
En alldeles förtjusande liten historia, eller hur? Nä. Men en gullig film. Fullständigt sagolik. Och smått outhärdlig. Även om jag kan uppskatta den som en helt fantastisk produktion och så vidare… Så är det ändå inte en film jag tycker om att se. Den är liksom alldeles för trivsam, vilket ger mig en lätt obehagskänsla. Jag är lite knäpp på det viset.
För mig som inte är direkt uppvuxen med den här filmen (eller den här typen av filmer) så finns det inte heller någon nostalgikänsla att ta till. Det blir bara en trivsam, fantastiskt utförd Hollywood-produktion från 1939. Inget fel i det, men inte riktigt min grej. TJO
Jag vet inte riktigt varför jag inte har läst den här boken tidigare. Jag gillar ju Stephen King, men av någon anledning har just 'Salem's Lot undkommit mina skräckhungrande ögon (det lät ju lustigt). Eller ja, den mest troliga anledningen är väl att varken biblioteket här i Olofström eller mina kära föräldrar äger ett exemplar. Och det var först för någon månad sen som jag tyckte det var en bra idé att köpa ett eget exemplar.
Nåväl. Stephen Kings andra roman. Och den handlar om VAMPYRER. Egentligen kan jag tycka att det är lite tråkigt att jag visste det redan innan jag började läsa den. Det dröjer alltså flera hundra sidor innan det görs klart att det är vampyrer det handlar om, och den överraskningen hade varit kul att få... överraskas av. Men så är det ju med alla klassiker. Man vet vad de handlar om och alltför ofta vet man hur de slutar. Hur kul är det att traggla sig igenom Romeo och Julia när man vet alla ändå dör i slutet? Va?
'Salem's Lot handlar om den fiktionella småstaden Jerusalem's Lot (det kanske har något med en trasig skylt att göra?). En författare - som spenderade några somrar (eller hur det nu var) i staden, och då upplevde något väldigt läskigt - återvänder till 'Salem's Lot för att arbeta på en ny roman. Stephen King verkar gilla att skriva om författare. Undrar varför? Nåväl. Den trevlige författaren träffar en trevlig tjej men sen börjar det hända mystiska saker. Döda hundar och barn som försvinner... Kan det ha något med den där lustige Mr. Straker som flyttat till stan för att starta en möbelaffär att göra...?
Nåväl. King har en oerhörd talang för att skriva om människor på ett sådant sätt att de känns väldigt trovärda, och 'Salem's Lot utgör absolut inget undantag. Men jag kan faktiskt irritera mig på att han låter sina karaktärer veta alldeles för mycket. Helt plötsligt kommer de på saker som är viktiga för handlingen (som de alltså måste känna till för att berättelsen ska gå framåt) på ett sätt som känns lite krystat. Det känns lite amatörmässigt faktiskt (till och med jag reagerar ju på det, vilket måste betyda att det verkligen är dåligt.)
Rent generellt känns stilen faktiskt lite opolerad, åtminstone jämfört med Kings senare verk. Han var absolut ingen dålig författare när han skrev Salem's Lot, men han har faktiskt blivit bättre. Men det är egentligen bara småsaker. Jag är van vid att Kings verk ska gå helt smärtfritt, oavsett hur många ord han trycker in i dem, så därför blir jag väl lite chockad när jag måste kämpa med en del passager i den här boken.
JAJAJA. Bra bok, såklart. Har lust att läsa om den men det får vänta åtminstone ett tag. Drygt 600 sidor ju, och jag har en hel liten hög med halvtaskiga sci-fi böcker liggandes i bokhyllan. TJO!
Källan till allt den onda i Braindead är en ful liten apa (“Sumatran rat-monkey” – avkomman till små trädapor som blivit våldtagna av pestbärande råttor – mysigt). Den fula lilla apan biter den mesiga huvudpersonens mamma och sedan är allt igång.
Blodet sprutar, inälvor sprutar och det är för det mesta rent allmänt grisigt. Men en av de äckligaste scener är faktiskt inte särskilt våldsam. Men den är… äcklig. Den involverar var-liknande sörja och trögflytande efterrätter. Ja. Så underbart.
Tyvärr tycker jag att filmen tappar lite fokus framåt slutet, men på det stora hela är det ändå en oerhört underhållande upplevelse. Nu när jag såg den senast var det första gången jag såg den oklippta versionen, men jag kunde inte lägga märke till några större skillnader (och en snabb sökning via Google visar att skillnaderna faktiskt inte var så stora). Men ska man se den bör man nog ändå se den oklippta versionen. Det är ju inte precis så att den klippta är särskilt mycket mindre blodig. Höhö.
Jag tror inte jag hade tyckt om den här filmen ens hälften så mycket om jag inte hade älskat Star Wars. För det här är egentligen en fullkomligt löjlig film med massa löjliga skämt och halvtrista karaktärer. Med en liten räddande detalj. Den handlar om Star Wars.
Att skiten är fullkomligt fullproppad med Star Wars-skämt (vissa av dem måste nog vara lite av en fanboy för att ens uppfatta) gör det här till en underhållande liten rulle för mig. Och det är underbart.
Handlingen kan kort (men förvånansvärt exakt och utförligt) sammanfattas i att fyra killar bestämmer sig för att åka till Skywalker Ranch och sno en kopia av Star Wars: Episode I - The Phantom Menace, sex månader innan den släpps. Vägen kantas av en del hinder, mest i form av trekkies – Star Trek-fans.
Jag är själv inte så där överdrivet förtjust i Star Trek (men har alltid gillat Star Wars). Däremot fullkomligt avskyr jag inte trekkies såsom karaktärerna i filmen gör. Hm. Nåväl.
Som sagt, det enda som räddar den här filmen är det faktum att den är gjord med stor kärlek till Star Wars och att den driver med hela Star Wars vs. Star Trek grejen. Jag har aldrig egentligen förstått den debatten. Star Trek är ju rena rama science fiction jämfört med Star Wars.
Nåväl.
TJO!
The Toxic Avenger gjordes av samma killar som senare gjorde den fina Class of Nuke 'Em High, och jag tycker nog personligen att denna är den bättre av de två (de har båda också fått flera uppföljare men de har jag inte sett ännu, jag är lite sådär rädd att uppföljarna inte är lika bra, eller rättare sagt dåliga på riktigt). Det är inte några riktiga lågbudgetproduktioner men det är ändå inte... "bra".
Manuset är mer eller mindre uselt (dåliga skämt, krystad dialog och en allmän B-känsla), och skådespelarinsatserna är inte direkt värda en Oscar (även om en av statisterna senare kom att vinna en Oscar…). Specialeffekterna är inte helt usla, faktiskt, åtminstone inte för att vara 80-tal. Men de är ju också just det - 80-tal alltså. En liten oväntad grej var dock att vissa slagsmålsscener var lite så där halvt snyggt koreograferade (vi snackar visserligen inte Crouching Tiger, Hidden Dragon eller The Matrix, men ändå).
Men trots de många (och väldigt uppenbara) bristerna är jag oändligt mycket mer road av den här typen av filmer än nästan vilken modern komedi som helst. Skämten är visserligen inte mycket bättre i filmer som Toxic Avenger och Class of Nuke 'Em High, men eftersom både jag som tittar, och de som gjorde de här filmerna är medvetna om att det här renodlade B-filmer utan något annat syfte än att underhålla människor med väldigt låga krav eller åtminstone annorlunda smak (jag räknar mig själv till de senare) så funkar det riktigt bra.
Det kanske är något fel på mig, men jag blir fasen nästan mer berörd av den här filmen än någon annan film jag sett på länge. Den innehåller en liten kärlekshistoria som visserligen är fullkomligt skruvad, men som ändå i mina ögon blir lite sådär vacker på något sätt. Jag blir glad, m'kay?
För jag kan visst uppskatta ett prisbelönad och kritikerrosat drama någon gång ibland, men om jag själv för välja så blir det helst något kortare, mer fartfyllt och framförallt mycket blodigare. Men innebär det att jag har sämre smak än de som föredrar filmer som The Shawshank Redemption och typ... Borta med vinden? Nej, bara annorlunda smak. Och det tycker jag är en fruktansvärt bra sak.
TJO!
Inlägg
Alla kommentarer
