Den här är filmen är enbart konstig, men lite bra också, stundtals.
Charlie Kaufman har skrivit några av mina absoluta favoritfilmer. Eternal Sunshine of the Spotless Mind och Being John Malkovich var det jag tänkte på. Adaptation. och Human Nature är inte dåliga de heller, och ganska konstiga.
Synecdoche, New York är Kaufmans regidebut och den är helskum. Väldigt konstig och väldigt svårtolkad. Men det är lite det som är grejen. Det är inte en film man slötittar på en söndagkväll (för sånt rekommenderas typ Black Dynamite) men om man har några timmar över och känner för lite intelektuell stimulans så är den helt okej.
Kort sagt handlar den om en teaterregissör som i ett (undermedvetet?) försök att bräda sin fru (sedermera ex-fru) sätter upp en absurt stor pjäs som mer eller mindre återskapar hela hans liv. Ja, alltså. Det är jättekonstigt.
Men ändå… Jag gillar det. Jag satt och hatade filmen under stora delar av den, men ändå… Den fick mig att fundera lite, tänka efter och så vidare. Det må låta klyschigt men det är ändå lite sant. Bra film, men man måste verkligen ge den en fet chans att bevisa det, tror jag.
Och Philip Seymour Hoffman är ju så bra att man blir dum i huvudet. I synnerhet om man har sett honom i fler roller. Ja, herregud, en sån karl.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar