Black Death (2010)

Jag blir inte riktigt klok på den här filmen. Den känns oerhört… spretig. Jag kan inte påstå att jag gillade den överdrivet mycket, men jag blev ändå inte uttråkad av den, liksom. Vafan. Ska jag klaga mer? Ja, det ska jag.

Black Death vet inte vad den vill. Den vill vara läskig, den vill vara dramatisk, den vill vara episk, den vill vara… dramatisk. Men det blir bara gegga ändå. Av de två karaktärer som överhuvudtaget verkar ha något som ens liknar en lite djupare personlighet så är den ändå oerhört platt och den bara rörig och inte överhuvudtaget sammanhängande. Så det så. Karaktärernas motivation känns stundtals inte så övertygande (nej, det räcker inte att säga “ey, vi gör det för Gud”, faktiskt).

Visst, det är fint med lite våld; avhuggna kroppsdelar och Sean Bean blir slaktad. Sånt gillar jag. Tim McInnerny gillar jag också. Rolig kille. Men annars, nä. En väldig röra till film som vill mycket och kanske lyckas med något, men inte särskilt bra. Man hade kunnat göra tre (mer fokuserade och antagligen bättre) filmer på alla de teman och skit som dras fram. Så nä. Nicht my grej. Men som sagt. Tim McInnerny. Rolig kille. Blackadder, ju.

Nåväl.

TJO!