Jackie Brown (1997)

Nu är det här inlägget lite försenat, men Jackie Brown såg jag i söndags, alltså samma dag som jag såg Pulp Fiction. Två filmer av en fantastisk kille vid namn Quentin Tarantino.

På sätt och vis är väl inte Jackie Brown en typisk Tarantino-film, trots att han har både skrivit manus och regisserat den. Det beror väl till stor del på att manuset är skrivet efter förlaga; en roman av Elmore Leonard. Sådeså. Men det märks liksom ändå att det är en Tarantino-rulle. Nåväl.

Filmen handlar om en svart kvinna vid namn Jackie Brown (Pam Grier) som arbetar som flygvärdinna. Som ett litet extraknäck sådär så smugglar hon även pengar/knark åt vapenhandlaren Ordell (Samuel L. Jackson – lika cool som alltid). Ja. Sen en dag blir hon stoppad av några trevliga polismän som tycker att hon ska hjälpa dem att få fast Ordell. “Nä”, säger först Jackie Brown, men sen börjar en plaaaaan att ta form. Och på den vägen är det.

Det här är en väldigt underhållande film. Kanske inte Tarantinos bästa, men det känns som om alla missar denna när de pratar om hur fantastisk Tarantino är. Vilket han är. Men jag gillar den här filmen. Kanske inte en film jag ser om sådär jätteofta, men den är bra på det den gör så att säga, och underhållande så länge den varar. Ja, Robert De Niro är också med i den. Har verkligen börjat uppskatta den herren på sistone, jajamen. Han är ju med i Brazil också; nämnde nog inte det.

Äh. Skitsamma. Bra film. Sevärd. Annorlunda jämfört med Tarantinos andra filmer, vilket gör den även funkar för de om inte insett den mannens storhet. TJO!