Avatar (2009)

Avatar är en halvbra science fiction/action-film med blåa människor, ungefär. Ja, jag anser inte att Na’vi-folket är något annat än blåa människor, precis som jag ser Wookies som håriga människor och typ… klingoner är typ… fula människor. När man som jag är bortskämd med alla möjliga sorters exotiska rymdvarelser så är ett gäng blåa, överdimensionerade människor inte särskilt spännande.

Och vad är grejen med att allt på planeten (månen) Pandora har nån form av inbyggd USB-kontakt i antennerna/flätan. Flätan. USB. Säkert oerhört smidigt, men tyvärr också väldigt orealistiskt (när man snackar science fiction betyder “orealistiskt” ungefär “orimligt”, okej?).

Handlingen var trött och tråkig och karaktärerna helt outsägligt platta (jomen faktiskt). Som jag tidigare nämnt (USB-flätan) så var “creature-design”-biten i mina ögon orealistisk, och mera Hollywood än Asimov (även om Asimov kanske inte är den första man tänker på när det gäller rymdvarelser, så klingar hans namn fint tillsammans med Hollywood. Därmed får han representera all den klassiska sci-fi:n.)

Som sagt. Halvbra film, med ett så övertydligt budskap att det inte ens blir roligt. Jag tror man kan nöja sig med det. Så då kommer vi till den stora säljande punkten; den enda anledningen till att jag frivilligt sätter mig i en svettig biosalong och tittar på en film som varar i 2 timmar och 40 minuter. 3D… grejen.

Okej, 3D är coolt. Punkt. Förutom att det tog en halvtimme innan jag överhuvudtaget fick något som helst grepp om hur jag skulle använda mina ögon (ca 5% av alla människor kommer inte få ut något annat än en jobbig huvudvärk av 3D-tekniken, bara så alla har koll på det) så fanns det flera saker som jag störde mig jättemycket på.

Det första är ett tekniskt problem; undertexten. Filmen var (såklart) textad på svenska vilket väl tyvärr är lite av en nödvändighet om “de” ska kunna tjäna några pengar på skiten. Problemet med att texta en 3D-film är att texten sticker ut… väldigt mycket. Den hamnar liksom framför allt annat. Innan jag lyckades flytta min fokus från texten (det är svårt; den blir väldigt… framträdande) så var det riktigt, riktigt jobbigt. Den var i vägen och den bröt hela 3D-illusionen. Usch.

Det andra problemet är ett… konstnärligt sådant. Okej; 3D är coolt. Men det är inte tillräckligt jävla coolt för att underhålla mig i nästan tre timmar! ARGH! Jag hoppas inte att hela det här 3D-tänket gör att alla nya filmer kommer förlita sig på att tekniken ska räcka för att folk ska gilla skiten. Hoppas. Inte.

Dessutom; 3D är coolt, jag vet. Men Men jag vill inte ha en massa saker som sticker ut och fladdrar omkring i varenda jävla scen. Jag blir knäpp och yr och det är bara tröttsamt i längden. Den sista timmen märkte jag knappt att skiten var i 3D, och då är ju hela den biten helt bortkastad. 3D, precis som alla andra filmtrick (CGI och liknande) bör användas på ett smakfullt sätt. Annars blir det inte effektfullt, bara tröttsamt. BLAHB LABAAHSHH!HGG!!

Avatar var underhållande, och ganska häftig. Men alldeles för jävla lång och ingen mer 3D för mig denna sidan månadsskiftet, tack. Överskattat.

(Jag skulle kunna klaga på hur jobbigt det var att de fula 3D-glasögonen inte riktigt ville sitta kvar utan var beroende av att jag petade upp dem med jämna mellanrum. Men eftersom det inte skulle vara rimligt att göra en massa olika modeller, så att alla kan njuta av perfekt passform så struntar jag i det.)

(Jag skulle även kunna klaga på biljettpriset. ALLDELES FÖR JÄVLA DYRT FÖR EN JÄVLA BIOFILM OAVSETT HUR JÄVLA MYCKET 3D DET ÄR! Nej, jag tycker inte det var värt pengarna. Om filmen hade varit en riktigt jävla bra film, så hade den kanske varit det. Men icke sa Nicke, och jag också för den delen.)