Har ganska precis lämnat in min slutuppgift (den första av två) i kursen Europeisk Film, och även skickat iväg en kommentar till en kurskamrats uppgift.
Det känns lite fult att börja kritisera och kommentera någon annans uppgift, speciellt när man känner att man inte har gjort ett särskilt jättebra jobb med sin egen.
NÅVÄL! Sånt är livet – man får väl försöka skratta och vara glad så gott det går.
Jag har väl alltid gillat film, egentligen. Men det var länge aldrig mer än någon annan, egentligen. Film var liksom underhållning, men inte mycket mer (jag försöker undvika att göra film till något annan än underhållning idag också, vilket funkar ibland).
Men sen fick jag för mig att läsa filmkunskap på gymnasiet. Det var i mina ögon mest en enkel utväg, liksom. Ett bra (och roligt) sätt att få ihop hur många poäng den nu var på. Sitta och titta på film varje fredagseftermiddag liksom – det är inte helt fel.
Nu fick vi väl skriva nåt prov och någon längre inlämningsuppgift också, men det var egentligen bara kul. Det var inga svåra uppgifter, utan mest en fråga om att ha hängt med lite på lektionerna och läst lite i boken. Skoj, lättsamt, lite hjärngymnastik. Som att lösa typ ett barnkorsord i nån tidning, för att fördriva tiden.
Men det satte även lite fart på mitt filmintresse. Jag började intressera mig mer för hantverket så att säga, och de berättarmetoder som filmmediet kunde erbjuda. Berättarteknik tycker jag är ett sånt där skojigt ämne att fundera över. Vad man kan använda för metoder för att berätta något liksom – SKOJ!
Så efter gymnasiet var det dags att plugga filmvetenskap (till skillnad från filmkunskap). TJO! Och det var kul, de två första delkurserna var kul. Först en orienterande kurs med lite grundläggande historik och berättarteknik och sånt skit. Skoj och intressant. Sen var det lite filmhistoria. Inte fullt lika roligt, men jag lyckades intressera mig tillräckligt för franska nya vågen för att till och med sluttentan skulle vara helt genomlidlig, nästan rolig.
Och nu läser jag europeisk film. Och det är skittråkigt. Allt ska analyseras och det ska appliceras luddiga begrepp på någon jävla symbolism som någon jävla nisse har suttit och försökt definiera. Det är bara akademiskt och jobbigt. Inte kul överhuvudtaget. Jag har visserligen sett några bra filmer under kursens gång, men ändå.
Det är nästan så att jag tröttnat på skiten. Jag är inte intresserad av filmen som “konstform”. Jag tycker inte om folk som kallar film, eller musik, eller litteratur, eller whatever för “konst”. Ofta när någon kallar en film för ett “fantastiskt konstverk” så är det för att det är konstigt. De har nog blandat ihop det där med konst och konstigt. Det är inte samma sak.
Och jag är inte sån att jag “inte fattar” konst. Konst är okej, när det är okej. Men när något är konst för sakens skull så blir det bara konstigt. Som när någon pissar på en buske och kallar det för konst. Nä, det är bara konstigt ska ni veta.
När jag kallar en film (eller något annat) för ett fantastiskt konstverk så är det lite annorlunda. En film som skiljer sig från andra filmer genom sitt berättande, budskap, mise-en-scene eller whatever, på ett positivt sätt. Då kan det vara ett fantastiskt konstverk. Alla filmer är väl konstverk, egentligen. “Filmkonst”, det är ju en konst att göra film. Men det behöver ju inte betyda att skiten blir bra.
Äh. Det här blir bara långt och tråkigt och jag orkar inte försöka förklara vad det är jag menar. Fattar någon, så gör de det, och bra för dem i så fall.
Det jag ville komma till att jag är trött på att se film som ett akademiskt ämne. Jag vill komma åt hantverket. Därför tänker jag läsa Film- och tvproduktion på Högskolan i Dalarna och leka med dyra kameror och grejor.
Men först ska jag läsa klart min grundkurs i filmvetenskap. Fyfan.
Idag har det varit tisdag. Jag har jobbat med min slutuppgift, men det har fan varit jobbigt. Känns nästan som feber och jag har liksom gått på lågvarv hela dagen.
Fruktansvärt, kan man säga.
Men jag har åtminstone förberett för morgondagens arbete nu, med en fin punktlista på vad jag ska läsa, skriva etc. Det känns bra. Då slipper jag liksom börja “från noll” imorgon, utan jag kan liksom bara läsa igenom den och börja jobba. Bra bra och bra. Studieteknik kanske det kan kallas.
Vissa dagar känner jag mig lite som Ola Salo. Ibland känner jag mig som en tunnhårig lantis. Idag har jag upplevt en spännande blandning av dessa två. Härligt.
Har lyssnat på Lily Allen och nu lyssnar jag på Franz Ferdinand. Det är kul med lite omväxling, men det var ett tag sen jag hittade någon ny musik som var så där riktigt, riktigt, bra. Men det kommer väl, antar jag, precis som allt annat.
Ikväll ska jag antagligen titta på Zozo, mest för att fördjupa mig lite i Josef Fares filmer. Jag skriver ju om Jalla! Jalla! ju. Och det är alltid bra att kunna förstärka sina argument med fler exempel etc. Plus att jag får en ursäkt att kolla på Kopps också någon dag.
Idag är det måndag och jag har åtminstone börjat på första slutuppgiften. TJOHEJ SÅ BRA. Nä, inte så bra. Svårigheten ligger i att få klart den, faktiskt.
Annars så har Oscar varit här och vi gick en runda och han tog en del fina och den inte så fina bilder. En av dem kan man ovan. Jättefin.
Imorgon är det tisdag och jag ska jobba som fan hela dagen, för jag måste. Men jag orkar, för det är tråkigt.
HEJDÅ BLOGGEN!!!
Idag har jag verkligen inte gjort något vettigt, typ. Jag har installerat om Windows 7 (för jag tröttnade på att försöka få skiten att funka som den skulle) och så har jag suttit i sängen och tagit bilder på mina egna fötter (bildbevis ovan).
Skulle väl kunna ha jobbat lite med första slutuppgiften i Europeisk Film, men icke! Men nu har jag kanske äntligen till slut kommit på vad jag ska skriva om.1
Imorgon är det måndag, och jag går ännu en dag närmare min 20-årsdag. När jag blir 20 ska jag handla på systemet och dricka massa öl varje dag, för det har jag förtjänat. Eller inte. Ingen öl alls faktiskt.
I helgen har jag lyssnat väldigt mycket på Peter Bjorn and John. Har aldrig lyssnat särskilt mycket på dem, och kände inte egentligen inte till någon annan låt än Young Folks, tyvärr. Men jag har nu lyssnat lite på alla deras skivor och måste säga att det var ju helt okej musik. Skivan Writer's Block var kanske den minst braiga, men den var intressant ändå.
Nu ska jag typ inte göra något vettigt heller. Kanske titta på lite Buffy och ha lite ångest över att jag måste skriva min filmuppgift nästa vecka, deadline TORSDAG. Jag hatar torsdagar.
Har för övrigt och också lyssnat på Emil Jensens nya några gånger nu. Helt okej, men inte hans bästa. Snyggt producerat, tycker jag dock. Inte fenomenalt, men stabilt och lite lagom fräscht. Goodbajs.
1. Filmen heter Jalla! Jalla! och jag hade tänkt få ihop den med ett begrepp (“double occupancy”) som Thomas Elsasser har skrivit en skitlång och tråkig essä om. Eller uppsats. Essä. Vetefan vad som är mest rätt. Tråkig och onödigt jobbig är den i alla fall. Oerhört akademisk. Hatar skiten.
Idag låg det lite godsaker till mig i brevlådan.
Jag planerar att se Emil Jensen på hans kommande vårturné och det är något jag ser fram emot med höga förhoppningar och sånt. Jajamän. Nu är det kväll och jag tänker inte plugga mer.
Mitt pluggande den senaste veckan har mest bestått av att läsa kurslitteratur i filmlitteratur (som jag redan läst både fram och baklänges) i förhoppningen att hitta något som jag kan behandla i min slutuppgift. Inte jätteroligt. Mest frustrerande, faktiskt.
Så här ser jag ut idag. Lite orakad, lite okammad, väldigt smutsiga glasögon och lite lagom slitna kläder.
Det är torsdag idag och arbetsveckan börjar på allvar gå mot sitt slut, och jag kan inte påstå att jag kommit särskilt långt med någon av mina slutuppgifter.
Det är kanske därför jag ser så där måttligt road ut på bilden. Eller inte. Fin gul fläck på mina glasögon.
Men jag har börjat slappna av lite när det gäller filmuppgifterna. Det är bara att göra mitt bästa som gäller, och skulle det inte uppskattas av lärarna får jag väl göra någon annan uppgift för att komplettera. Det är inte hela världen om det skulle bli så, jag kanske rentav lär mig något av det.
Uppgiften i interaktionsdesign känns också ganska lugn. Jag vet inte riktigt vad den ska handla om, men när jag väl hittat nåt lämpligt kommer det inte vara så svårt att göra själva arbetet, då jag tycker det är ett intressant ämne, som dessutom passar mitt sätt att tänka alldeles utmärkt. Och den ska inte vara klar förrän om fyra veckor. Najs.
Länge trodde jag att jag hade vad som krävdes för att studera på högskolenivå. Jag trodde att mina källreferenser satt som en smäck och att mitt abstrakta tänkande var i toppklass.
Eller, nä, det trodde jag väl egentligen inte. Jag hatar källreferenser och jag hatar allt vad akademiska texter heter. De är (i bästa fall) pretentiöst hittepå och (i sämsta fall) meningslöst ordbajseri. Inte alltid kanske. Det finns saker som är välskrivna och intressanta men de är få, alltför få.
Jag visste väl kanske inte riktigt vad jag gav mig in i när jag bestämde mig för att en grundkurs i Filmvetenskap (på distans, men det har knappt med saken att göra). Jag såg fram emot att se lite filmer som jag kanske aldrig skulle tittat på förut, och vidga mina vyer lite grand. Och det fungerade ju förstås. Jag tvingades till exempel äntligen se Citizen Kane (okej film, men Spider-Man är bättre).
Kurslitteraturen var helt okej, men ibland fick jag känslan av att författarna försökte läsa in så jävla mycket mer i filmerna än vad som var liksom… troligt. Sen när inlämningsuppgifterna började ta form så insåg jag vad det handlade om: rent jävla hittepå.
En del av kopplingarna jag har gjort mellan filmer och regissörer och politiska händelser i mina svar på diverse frågor har varit så osannolika, men det spelar ingen roll för det finns visst inga rätt och fel i filmvetenskap, det handlar om tolkningar.
I’m all for fria tolkningar, men det känns inte så jävla vetenskapligt att applicera teorier och begrepp lite så där godtyckligt på en helt opretentiös liten film, gjord av någon som bara ville göra en rolig, spännande och intressant film. Men nä då, när filmakademikerna får sätta klorna i den så representerar huvudpersonen helt plötsligt HELA JÄVLA FRANKRIKES BEFOLKNING (inte ett faktiskt exempel, men så brukar det vara).
Jag gillar film som underhållning i första hand. Samhällskritik och moralbudskap och sånt är helt okej. Men vissa av de tolkningar jag tvingats ta del av i mina studier gör mig rent illamående. Det är påhitt och slöseri med tid, SÅDESÅ.
Det ska vara fint språk och fina (gärna komplicerade och nästintill oförståeliga) ord, men vad texten faktiskt handlar om är inte så viktigt om du kan koppla det till någon obskyr film från mitten av 90-talet och någon nästintill orelaterad filmkrönika från din eget fanzine utgivet någon gång i början på 70-talet.
BAAAAAh. Kort sagt: Jag är inte helt säker på att jag är särskilt förtjust i att applicera den akademiska tankemetoden på ett ämne som film. Allting handlar ju i grund och botten om vad du tycker om filmen, och hur du tolkar den. Och det går liksom alltid att hitta någon som tycker ungefär som du, och därefter referera till denne i din uppsats och håva hem ett VG.
Det blir liksom bara pretentiöst och luddigt och handlar ibland inte om någonting. Waste of time. Titta på film, käka popcorn, ha roligt. Vill du forska, så forska för fan inte om film, det är bara pretentiöst och typ… pseudovetenskapligt. Tro mig, jag vet bäst.
(Anledningen till att jag skriver detta är för att jag är frustrerad över att jag inte kan komma på någon vettig film att skriva min slutuppgift i kursen Europeisk Film om. Just nu lutar jag åt att bara ta en film jag råkar gilla och försöka komma på någon långsökt koppling till någon av begreppen i kurslitteraturen. Det är ju så alla andra gör. MEH.)
(Och förresten, allt ovan är bara mina högst personliga åsikter och jag var lite sur när jag skrev skiten. Ta det inte på allvar, alltså.)
Inlägg
Alla kommentarer
