Eclipse (2010)

Uhum. Idag har jag sett Eclipse på dagen för dess Sverigepremiär. Så vad tyckte jag om den? På riktigt alltså?

Ja, det är ju ingen dålig film. Faktiskt. Jag brukar normalt sett antingen somna eller skratta högt töntiga actionscener, men i den här filmen var de faktiskt lite… coola.

Omfg.

Men det är en massa gnäll också. Det jag ogillade mest med Twilight-böckerna var hur fruktansvärt gnällig Bella var. Hela. Tiden. Och det är ju förstås en del sådant även i Eclipse och det gör mig GALEN.

Hela grejen med att Bella “tvingas välja” mellan Jacob och Robert Pattinson-figuren är så fruktansvärt… lame. Jacob går omkring utan tröja och gnäller över att Bella inte vill ha honom. JÄTTEJOBBIGT. Jag vill allra helst låtsas kasta en pinne åt honom att apportera, så att han bara springer och springer utan att hitta den. Usch.

Sen vill jag ju förstås gnälla lite på vampyrerna. Vampyrer ska fortfarande inte glittra i solen. Och det gör de inte ens. I flera scener i filmen är det uppenbart att solen skiner (jag är nördig och letar efter reflektioner och fönster och liknande) men de glittrar inte. Hallå, attention to details? Jättestörigt. Och det är ju inte direkt så att ingen skulle märka att Cullen-familjen ser ut som levande lik med freakiga ögon halva tiden. Närå.

Jag förstår varför det är så skoj att hata Twilight. Det är en ganska cheesy kärlekssaga helt uppenbart riktad till tonårstjejerna. Och av gammal tradition är det fruktansvärt ocoolt att gilla sånt. Men ändå, om man bortser från alla de fåniga klyschorna och töntiga och mesiga vampyrerna så är det ändå en helt okej historia.

Typ.

Pattinson släkt med Vlad Ţepeş!

OH! Robert Pattinson är visst släkt med vår älskade Vlad Ţepeş, den inte alltför välkände fursten som fick finna sig i att få sitt namn stulet till välkände vampyren Dracula. Jajamen. Är det någon som är förvånad?

Njae. Jag menar, på tillräckligt långt avstånd är väl varenda jävel i hela världen släkt med… ja, alla andra. Det är liksom ett oundvikligt faktum. Letar man bara tillräckligt länge så kommer man att hitta släktband, överallt.

Jag är helt övertygad om att jag också, på tillräckligt långt avstånd, är släkt med Vlad Ţepeş. “The impaler”. Vilken kille, alltså.

Robert Pattinsons ansiktsbehåring är ju förövrigt inte mer än flugskit jämfört med Vlads mäktiga mustasch. Yeah.

New Moon (2009)

Okej. New Moon. Uppföljaren till Twilight, right? Jag vet inte riktigt.

Det finns så oerhört mycket jag ogillar med hela Twilight-grejen. De flesta karaktärerna, de inte alltför subtilt dolda moraliska budskapen och inte minst de oerhört stora och plågsamma hålen som hela tiden dyker i handlingens logik. Usch.

Men samtidigt är jag oerhört förtjust i hela den vampyrmytologi som Meyer skapat (med undantag för de glittrande vampyrerna, vilket jag nämnt tidigare). Hela grejen med Volturi är väl kanske inte så originell, men ändå väldigt trevlig. Vampyrernas superkrafter är ofta väldigt fåniga, men ändå intressanta. Men mest fåniga.

Kanske gillar jag Twilight enbart för att jag gillar vampyrer. Precis som jag gillar zombies, varulvar och allt annat övernaturligt skräp man kan gräva fram. Jag tror på det mer än något annat. Och så är jag lite av en sucker för kärlekshistorier. Även om jag tycker att Twilight just på den punkten ibland är lite plågsamt melodramatisk och komplicerad. Ja.

Men filmen då? New Moon? Jodå, helt okej. Lite seg. Boken var bättre, såklart. Men sekvensen där Heidi kommer med mat till Volturi fick mig att skutta runt av glädje. Helt underbart! WIII!! Sånt vill jag se mer av. Eller ja… Se och se. Men ändå. Hihi.

Och till sist, återigen… Varför denna uppståndelse kring Robert Pattinson? Han är INTE snygg. På riktigt. Han ser ut som ett russin när han ler och när han inte ler ser han död. Nu spelar han ju faktiskt en vampyr i den här filmen så på den punkten kanske han är lite förlåten. Men ändå. RUSSIN!

Och förresten, Kristen Stewart, hon ser typ sammanbiten ut genom filmen. Hela tiden går hon omkring med och väser fram sina repliker mer eller mindre. Jättekonstigt faktiskt. (Se bilden för exempel. Och skyll inte på hennes tänder eller nåt. Det är inte det… Faktiskt. Det är nog hennes brist på entusiasm som ligger bakom det hela. Jag menar… tvingas kyssa Robert Pattinson? Herregud.)

Twilight… IGEN!?

Den här recensionen av Twilight är visserligen två år gammal…

Men den är så mycket roligare än något jag någonsin skulle kunna skriva, så… Tjena.

Man kan förövrigt se fler recensioner i samma stil HÄR! Yeah.

Twilight (2008)

Hela Twilight hoppar mellan att vara helt fantastiskt vacker och rent fruktansvärt fånig. Till skillnad från boken som ligger och puttrar på gränsen utan att slå över till varken det ena eller andra. Tyvärr är filmen på det stora hela mer fånig än vacker, vilket är synd. För den hade faktiskt kunnat bli riktigt bra. Tror jag. Om den hade varit lite mindre Hollywood. Exempel?

Scenen där Bella googlar vampyrer i ett försök att bekräfta sina misstankar om att Edward är just en sådan är helt hemskt. Den är så fruktansvärt “in your face”… Man hade kunnat stryka den delen helt och hållet utan att folk skulle bli förvirrade. Visst de skulle kanske bli förvirrade i någon minut, innan nästa scen (där Edward “erkänner”) och den enstaka minuten är kanske en enstaka minut för mycket för den dödliga pöbeln. Höhö.

Scenen som kommer några minuter efter (i vilken Edward berättar om vem han är, vad han gör och hur han känner för Bella) är däremot smått fantastisk. Enligt mig. Välbalanserad och enkel, utan att bli alltför förklarande och sentimental. Lite lagom mörk, och lite lagom obekväm. Jättebra, rentav. Hade hela filmen varit i den klassen hade det varit en riktigt bra film. Nåväl.

(Sekvensen emellan de båda scenerna jag beskrev ovan är däremot inget annat än skrattretande och fruktansvärt fånig. Det är alltså när Edward springer upp för berget med Bella på ryggen. Och vampyrer springer snabbt. Och det är jättefult. Varför gjorde de honom inte bara jättesuddig som i resten av filmen? Vafan?)

Musiken däremot är helt underbar, för det mesta. Faktiskt. Öh… Var det något mer jag inte gillade? Ja. Stephenie Meyers cameo. Jätteful och fruktansvärt överdriven. Hon syns jättetydligt rakt framför kameran och de säger till och med hennes namn. Jättefult. Faktiskt.

Men ja. I sina bästa stunder är kanske filmen överlägsen boken, men de stunderna var få och sällsynta. På det stora hela var boken bättre än filmen, men boken var långt ifrån perfekt, om man säger så. Ska titta på New Moon också någon dag och se vad jag tycker om den. EHEH!

(Och Robert Pattinson är inte så snygg? Vafan.)

Twilight – Jaså?

Twilight-serien är ungefär som Harry Potter-serien fast inte riktigt lika framgångsrik. De första Harry Potter-böckerna riktade sig kanske till lite yngre barn, men annars rör det sig om två bokserier med en drös övernaturliga element som riktar sig till läsglada och dagdrömmande ungdomar. Tror jag.

Jag kommer ihåg när det började surras om den där nya vampyrboken, men eftersom den beskrevs som en romantisk historia som mer eller mindre riktade sig till tonårstjejer konstaterade jag att det antagligen inte var något för mig. Kanske kunde jag kika lite i den senare. Typ nu.

Det har dröjt flera år, men nu har Andreas också läst Twilight-böckerna. Och han tyckte att det var spännande böcker. Precis som Harry Potter-böckerna är de lite “omoget” och “pratigt” skrivna, men det kompenseras av det faktum att Meyer faktiskt har en ganska “spännande” och “intressant” historia att berätta.

Och när jag klagar på språket är det inte för att jag vill verka bättre än alla andra, eller att jag (som någon har sagt någon gång) är avundsjuk på framgången. Nej. Jag tycker på allvar att sättet som Meyer skriver på är irriterande. Det är pratigt och repetitivt. Vanligtvis brukar det vara överdrivet användande av adverb i samband med anföringsverb som irriterar mig mest, men sådana är ganska ovanliga i Twilight-böckerna som tur är.

Det som irriterar mig mest är hur Bella hela tiden (i synnerhet i första boken) tjatar om hur fantastiskt snygg Edward och herre min skapare så perfekt han är. Och så hans sneda leende. Som nämns på ungefär varannan sida i första boken. Det blir lite bättre i de senare, men det är ändå ett återkommande störningsmoment i min läsning. Ett “snett leende” är precis den typen av klyscha som förespråkas av vissa författare då de skapar ett band eller whatever men som avskys av effektivetseftersträvande läsare som mig själv. Eller hur?

Nä, jag vet inte. Men hur som helst. När jag väl vant mig vid det klumpiga språkbruket så började jag irritera mig på karaktärerna. De är en aning platta. Tyvärr. Bella är en gnällig och envis tonårsflicka som vägrar lyssna på alla andra. Edward är en överbeskyddande gentleman som gärna lyssnar på andra men som också hela tiden verkar tycka att han är lite bättre än alla andra. Och Jacob är bara töntig, fånig, envis och tråkig. Jättejobbig är han. Usch.

Men alla karaktärerna är platta. De utvecklas inte och är alla väldigt extrema i sin personlighet. Nu är det ju så att karaktär i en bok måste vara lite extrema för att överhuvudtaget verka logiska, men när jag som läsare vid återkommande tillfällen irriterar mig på deras trångsynthet, envishet och fullständiga idioti – då blir det dåligt.

Men ändå. Till sist, så att säga. Jag gillar Twilight-böckerna. Jättemycket rentav. Det är en fantastiskt gullig (men klyschig och lite fånig) kärlekshistoria med en stor del övernaturlighet (vilket jag älskar) blandat med lite spännande intriger (lite töntiga ibland – men spännande!) och en härlig värld. Eller mytologi. Eller vad man nu ska kalla det. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över det faktum att vampyrerna glittrar i solen (mest för att det känns som en onödig och överdrivet romantisk detalj) men annars är jag ganska helsåld på Meyers vampyrer. Faktiskt.

Så… Jag kommer läsa Twilight-böckerna igen. Men inte alltför snart och nästa gång blir det på engelska. Kanske gillar jag skiten bättre då. Kanske inte.

(Bilden föreställer Stephenie Meyer, såklart. Hm)

Müsli och Twilight

Efter att ha avslutat Twilight-böckerna var det dags att bestämma vad nästa bok skulle bli. Eftersom Twilight-geggan var en ganska lättläst sådan, tyckte jag det var en bra idé att fortsätta på det lättlästa (och lättsmälta) spåret.

Paul Auster med andra ord. Höhö. Underbart.

Nu käkar jag lite kvällsmüsli och sen ska jag titta på Twilight. Om jag inte somnar. Nu.

Twilight och fiskar

Jaha. Jag har precis avslutat den sista Twilight-boken av Stephenie Meyer. Jaha.

Var den bra då? Ja. Eller. Ja. Jag återkommer med lite utförligare åsikter och tankar lite senare. Ska formulera lite frågeställningar för personligt bruk.

Hm. Det är lite lustigt sådär. Det är lite tråkigt att det inte finns fler böcker, faktiskt. Kanske ska titta på Twilight och New Moon idag. Kanske.

Nåväl. Efter avslutad läsning så väcktes en liten egen önskan om att skriva om vampyrer till liv. Igen.

Senast jag skrev en berättelse om en vampyr (för länge sedan) så handlade det om en ondskefull men aningen förvirrad äldre vampyrherre som skuttade runt och misslyckades med att döda människor.

Men jag vet inte. Ska skriva ner lite idéer. Men just nu orkar jag inte göra något.

Gonatt.

Stephenie Meyer – Om jag kunde drömma (2006)

Hej hej. Nu har Andreas också börjat läsa Twilight. Så vad tycker han då? Ja, herregud vad tycker han? Först och främst är han ledsen för att han läser på svenska, men han är ju alldeles för snål för att köpa skiten på engelska, när han kan låna hela serien av sin kära syster. Nu låter vi Andreas själv tala (skriva):

Jag är van vid såna här böcker. Det vill säga; ungdomsböcker skriva av passionerade författare som skriver lite hellre än bra, om man säger så, och utöver det absolut inte är rädda för att trycka in hela högar med klyschor (fast lägga till lite originella detaljer också förstås, så att det ska verka nytt och spännande).

Det blir liksom aldrig spännande. Det är en massa gnäll och tjat om Edwards “sneda leende” hela tiden. Jag gjorde dessutom det stora misstaget att se filmen innan jag läste boken (boken var bättre än filmen, faktiskt) vilket verkligen har cementerat Robert Pattinson som Edward vilket stör mig jättemycket. Fan.

Och hallå, boken (filmen) handlar inte om någonting. Det är en enda lång introduktion till karaktärerna (med en massa upprepande gnäll och tjat om Edwards sneda leende) förutom de sista kapitlen då det helt plötsligt smäller till och så händer det en jävla massa på en gång. Filmen var likadan. Man har ingen aning om vad handlar om, och sen – PANG! – sen är den slut.

Det behöver ju inte bli en dålig bok (eller film) på grund av det. Men karaktärerna hade behövt vara så mycket mer intressanta än vad de är för att jag skulle älska skiten. För intrigen (den nästintill obefintliga intrigen) är långt ifrån tillräcklig för att fånga mig och göra mig till en glad boknörd. Ändå fortsatte jag läsa, och slutade inte förrän den var slut. Vafan.

Boken är inte särskilt “bra”, jag tycker inte det blir spännande. Ändå kan jag inte sluta läsa. Det är precis med Dan Browns böcker; har man läst en har man läst alla. Det är samma bok, och man kan med lite hjärna räkna ut ungefär vad som ska hända. Ändå kan man inte släppa skiten. Fan.

När jag har räknat ut hur man skriver sån skit så ska jag skriva några bestsellers och sitta och skriva autografer i sunkiga bokhandlar tills jag kreverar, m’kay?

Jag ska läsa Twilight-böckerna nu och se filmerna (så fort det bara går). Sen ska jag fundera på varför Twilight blev en sån pangsuccé som det ju faktiskt blev. Utan några riktiga argument; jag tänker gissa. Gonatt.

En av fyra

En av fyra avklarade. Lite synd att jag inte orkat köpa dem på engelska. Inte för att jag köpt dem på svenska, men ändå liksom. Svenska översättningar har en tendens att vara lite värre än… allt annat.

Robert Pattinson

 

Nä… Om man skulle ta och läsa lite Twilight och sen försöka sova?
Det låter fett, tycker jag.