Chuck Palahniuk – Choke (2001)

Chuck Palahniuk är väl kanske (nej, inte ens kanske) mest känd för sin bok Fight Club, som är mer känd som en film med Brad Pitt i en av huvudrollerna.

Choke är en annorlunda bok. Den handlar om Victor Mancini som är en sexmissbrukare vars mamma ligger på någon form av behandlingshem för människor som inte är riktigt som de ska i huvudet.

För att ha råd att betala för hennes behandling äter Victor Mancini på en ny restaurang varje kväll och låtsas sedan sätta maten i halsen för att sedan låta sig räddas av någon. 

Och så vidare.

Han har dessutom ett komplicerat förhållande till sin mamma, eller kanske snarare till kvinnor över huvud taget.

Boken kan beskrivas som avgrundsdjupt mörk humor, men de flesta tycker nog inte att den är direkt rolig. Ibland skäms man nästan när man läser den; man vill lägga skiten åt sidan och låta Victor Mancini hålla på med de mer eller mindre motbjudande saker han gör. Man vill inte höra, vill inte se.

Samtidigt är det en oerhört fascinerande berättelse. Palahniuk har en väldigt speciell stil som är väldigt enkel, och väldigt rakt på. Det gör boken lättläst och ganska inbjudande till läsning, så att säga. Men eftersom den också är så rakt på så kan det ibland lite svårsmält. Han snålar inte med diverse kroppsvätskor om man säger så.

Spännande.

Tjo.

Christoffer Kohlberg – Råttattack! (2010)

En ny bok, från ett nytt förlag. Det räckte med att jag fick se titeln, sen såg jag till att ett exemplar genast satte fart mot min brevlåda. Jag blev inte besviken:

“Hon fortsatte gå mot sin älskade man och trampade på en tarm som fortfarande satt fast i hennes mage. Den slets av med ett köttigt ljud. Hon kände ingen smärta längre, men halkade till på det blodindränkta golvet och föll ner som ett tomt skal på golvet.”

Det är vad jag kallar underhållning. Lite sådär härligt videovåld. Det här är skräcklitteratur som skiter i vad kultursidorna på DN skulle tycka om dem. Det är härlig fulkultur som roar och äcklar (lite smått) till ungefär lika stora delar, och det är precis en sådan bok jag har längtat efter.

Christoffer Kohlberg är måhända inte någon ny Hjalmar Söderberg; språket känns lite opolerat på sina ställen (jag är måhända inte någon ny Hjalmar Söderberg jag heller, men jag tordes ju vara berättigad till egna åsikter). Men det är inte alltid det är hela världen; innehållet gör att man inte fäster alltför stor uppmärksamhet vid hur det presenteras.

Det är lite som den litterära motsvarigheten till en lågbudgetsplatterfilm med en fantastisk intrig, men med styltig dialog levererad av halvdana skådespelare. Fast kanske inte riktigt så illa ändå, personer i boken känns åtminstone stundtals trovärdiga och några gånger så rycker det faktiskt till lite i maggropen när någon av dem blir offer för de blodtörstiga råttorna.

För det är alltså det boken handlar om. Blodtörstiga, köttätande, muterade råttor. Jag sitter och flinar förtjust för mig själv när jag skriver det här för jag är oerhört glad över att det faktiskt har utkommit en bok i lilla Sverige om något sådant. Av ett förlag som uppenbarligen har för avsikt att publicera fler böcker i serien “Ond Bråd Död”. Det gör mig varm inombords, på riktigt.

Visst är inte boken utan sina problem. Som jag nämnde ovan är den inte något litterärt mästerverk direkt, men det förväntar man sig ju knappast heller, så det är inte något större problem enligt mig. Värre är det med de felstavningar och grammatiska konstigheter som förekommer på sina ställen i boken (inga exempel, för lat och nöjd just nu). Sådant som åtminstone jag tycker borde har korrigerats vid korrekturläsning av boken.

Men som sagt, den uppenbara skrivarglädjen som präglar boken och det faktum att den handlar om köttätande råttor gör att jag är villig att förbise alla sådana problem och bara köpa, köpa, köpa varenda bok som pryds av orden Ond Bråd Död på framsidan.

Dessutom bjuder den på en härlig liten vändning när slutet börjar närma, som jag inte direkt hade förutsett. Lite klyschigt var det kanske, men vafan. Det var skoj!

Det här skulle inte bli någon recension. Jag skriver ju inte recensioner. Nåväl.

Tjo!

Naomi Novik – Temeraire (2006-2010)

 

"A reimagining of the epic events of the Napoleonic Wars with an air force — an air force of dragons, manned by crews of aviators"

Jag valde att läsa alla böckerna innan jag satte mig ner för att försöka skriva något om dem, vilket är anledningen till att det var ett tag sedan jag skrev om någon bok över huvud taget. Men nu är jag här igen, typ.

Som jag nämnt tidigare är Naomi Noviks böcker om draken Temeraire något så spännande som en alternativ historieskrivning. Med drakar. Som sagt. Som sagt. Som sagt.

På ett sätt är det här en oerhört nördig jäkla serie skriven av en drak-kåt tv-spelsälskande kvinna (vild gissning baserat på att hon har jobbat med spelutveckling). Det är liksom drakar och det är vilda resor över hela jorden.

Men samtidigt är det oerhört välskrivna böcker, som påminner mer om Jane Austens stil än dålig fan-fiction. Det är trovärdiga karaktärer, skildrade på ett sätt som det gör det lätt att relatera till dem (oavsett vad man tycker om dem).

Man känner verkligen att huvudpersonen William Laurence är uppfostrad i en strikt överklassfamilj. Utan några som helst förkunskaper om varken det ena eller det andra så känner man verkligen hur svårt det är för honom att gå från den strikta och hårt disciplinerade flottan till de lite mer avslappnade luftstyrkorna.

Dessutom är det alltid lika kul att googla händelserna i boken när man har läst den, för att upptäcka att jo, det gick till ungefär så som det beskrivs, fast utan drakar förstås. Novik håller stenhårt på att händelser händer när de ska hända, och att de verkliga personer som figurerar i böckerna verkligen befann sig där de befinner sig i boken vid… rätt tillfälle, så att säga.

Förutom senaste boken då hon flyttat händelser något år i tiden, bara för att hon ville använda sig av en specifik historisk karaktär, snarare än hitta på en egen. Bara en sån grej.

Därmed inte sagt att Novik tar sig friheter med vissa händelseförlopp; det gör hon, ibland. Men det faktum att det går att känna igen saker och så vidare gör det till en så fantastisk historia.

Det roliga är att den känns så episk. Det händer inte alltid så mycket i böckerna, tempot är ganska långsamt. Men det känns ändå som om Novik har fångat känslan av att korsa kontinenter på drakrygg, och bara det gör att man ändå fortsätter läsa.

Och eftersom hon är en sådan nörd så är det lite petigt med detaljerna. Mat till drakarna, är till exempel ofta ett problem i böckerna. Drakar är ju (ofta) stora varelser som behöver äta mycket. Jag menar, jag har aldrig läst böcker, eller spelat spel där något så simpelt som mat till de stora blodtörstiga (eller inte) drakarna måste äta med jämna mellanrum.

Det känns oerhört realistiskt helt enkelt. Det är lätt att glömma bort att drakar finns faktiskt inte, och Napoleon red verkligen inte runt på en förbannad kinesisk drake. Man bara sväljer allt, hur fantastiskt det än är.

Och när Peter Jackson vill göra en miniserie (för att inte riskera att en långfilm går och floppar, och så blir det inget av någon fortsättning) av det hela så blir man glad i magen. Problemet är att berättelsen är så omfattande att det skulle krävas många miniserier för att berätta den på ett trevligt och passande sätt. Inte mig emot, visserligen…

TJO!

Naomi Novik – Throne of Jade (2006)

Jag stavade lite fel i mitt förra inlägg men det skiter jag i. Dessutom blir det ingen fin bild på boken i det här inlägget, som jag hade i förra. Skitsamma.

I Throne of Jade fortsätter William Laurence och hans drake Temeraire sina äventyr. Denna gången ska de till Kina!

Låter lite töntigt. Låter rent av lite “fantasy för 13-åringar”. Men det är ändå inte det. Bokens största konflikt är en rent diplomatisk sådan, språket är så underbart brittiskt och lågmält att man nästan glömmer bort att Naomi Novik är från New York.

Det är alltså bra, bra på riktigt rent av. En ren fröjd. Och dessutom är det bra att Temeraire-böckerna (bland annat) har gett mig lust att läsa mer om Napoleon-krigen. Köpa nån historiebok på 800 000 sidor och bara försvinna någon månad. Ja, en sån dröm.

Naomi Novik – His Majesty’s Dragon (2005)

Åh, det här är en oväntat bra bok. Jag köpte den (på svenska den gången) för ungefär ett år sedan och såg därefter till att läsa alla de dittills utkomna böckerna i serien strax därefter. Nåväl.

Precis som en annan av mina favoritböcker (Jonathan Strange & Mr. Norrell) utspelar sig den här boken under i Storbritanien (huvudsakligen) under Napoleonkrigen (inte exakt samma årtal, men ändå). Och precis som Jonathan Strange & Mr. Norrell så har vi med en alternativ verklighet attt göra. Men i Temeraire-böckerna är det udda inslaget inte magi (som i… den där andra boken) utan drakar. Hell yeah. Stora flygande (och intelligenta och trevliga) monster.

Huvudpersonen är sjökaptenen William Laurence som lite mot sin ovilja tvingas bli drakskötare. Sjöfolk (och de flesta andra för den delen) ser nämligen ner lite på drakskötare, av någon anledning). Han inser dock snabbt att det där med drakar kan vara ganska trevligt. Han inser också att hans formella och artiga beteende som är helt naturligt inom flottan framstår som stelt och konstigt inom flygvapnet (eller vad man nu ska kalla drakfalangen).

Till en början tyckte jag det kändes lite löjligt, det där med drakar, men jistanes så snabbt jag ändrade uppfattning. Det var nästan så jag var tvungen att kolla Wikipedia för att vara helt säker på att drakar faktiskt användes under till exempel slaget vid Trafalgar (tyvärr, inga drakar).

Kort sagt så är det en oerhört välskriven bok. Den flyter väldigt fint och språket känns väldigt naturligt, vilket förstås inte behöver betyda att det är realistiskt, jag har ju ingen större erfarenhet av det engelska språket som det användes under Napoleonkrigen. Nåväl. Det är bra i alla fall.

Och en annan smått fantastisk grej är hur naturligt Naomi Novik väver in historiska händelser på ett väldigt naturligt sätt, men samtidigt ändrar en del grejer för att det bättre ska passa in i hennes “värld”. Till exempel så överlever admiral Nelson slaget vid Trafalgar (även om han blir svårt brännskadad och ärrad för livet, hihi) och dessutom visar sig hela slaget vara något av en avledningsmanöver från Napoleons sida för att underlätta hans flygattack mot Storbritannien. Bara en sån jävla grej. Helt underbart.

Stephen King - ’Salem’s Lot (1975)

Jag vet inte riktigt varför jag inte har läst den här boken tidigare. Jag gillar ju Stephen King, men av någon anledning har just 'Salem's Lot undkommit mina skräckhungrande ögon (det lät ju lustigt). Eller ja, den mest troliga anledningen är väl att varken biblioteket här i Olofström eller mina kära föräldrar äger ett exemplar. Och det var först för någon månad sen som jag tyckte det var en bra idé att köpa ett eget exemplar.

Nåväl. Stephen Kings andra roman. Och den handlar om VAMPYRER. Egentligen kan jag tycka att det är lite tråkigt att jag visste det redan innan jag började läsa den. Det dröjer alltså flera hundra sidor innan det görs klart att det är vampyrer det handlar om, och den överraskningen hade varit kul att få... överraskas av. Men så är det ju med alla klassiker. Man vet vad de handlar om och alltför ofta vet man hur de slutar. Hur kul är det att traggla sig igenom Romeo och Julia när man vet alla ändå dör i slutet? Va?

'Salem's Lot handlar om den fiktionella småstaden Jerusalem's Lot (det kanske har något med en trasig skylt att göra?). En författare - som spenderade några somrar (eller hur det nu var) i staden, och då upplevde något väldigt läskigt - återvänder till 'Salem's Lot för att arbeta på en ny roman. Stephen King verkar gilla att skriva om författare. Undrar varför? Nåväl. Den trevlige författaren träffar en trevlig tjej men sen börjar det hända mystiska saker. Döda hundar och barn som försvinner... Kan det ha något med den där lustige Mr. Straker som flyttat till stan för att starta en möbelaffär att göra...?

Nåväl. King har en oerhörd talang för att skriva om människor på ett sådant sätt att de känns väldigt trovärda, och 'Salem's Lot utgör absolut inget undantag. Men jag kan faktiskt irritera mig på att han låter sina karaktärer veta alldeles för mycket. Helt plötsligt kommer de på saker som är viktiga för handlingen (som de alltså måste känna till för att berättelsen ska gå framåt) på ett sätt som känns lite krystat. Det känns lite amatörmässigt faktiskt (till och med jag reagerar ju på det, vilket måste betyda att det verkligen är dåligt.)

Rent generellt känns stilen faktiskt lite opolerad, åtminstone jämfört med Kings senare verk. Han var absolut ingen dålig författare när han skrev Salem's Lot, men han har faktiskt blivit bättre. Men det är egentligen bara småsaker. Jag är van vid att Kings verk ska gå helt smärtfritt, oavsett hur många ord han trycker in i dem, så därför blir jag väl lite chockad när jag måste kämpa med en del passager i den här boken.

JAJAJA. Bra bok, såklart. Har lust att läsa om den men det får vänta åtminstone ett tag. Drygt 600 sidor ju, och jag har en hel liten hög med halvtaskiga sci-fi böcker liggandes i bokhyllan. TJO!

Stephen King – Strax efter solnedgången (2008)

Jag är nästan lite uppväxt med Stephen King. Han var en av de första “vuxenboksförfattarna” som jag bekantade mig med (vilket kanske är en av de saker som ligger bakom min besatthet vid… onaturliga saker). Stephen King har alltid varit relativt välrepresenterad i bokhyllorna i mitt hem, så när det var dags att vidga vyerna lite så var det ju inte så konstigt att det blev just King jag började läsa. Och det var när jag senare läste om Stephen King som jag först hörde talas om H.P. Lovecraft. Och på den vägen var det.

Så jag gillar Stephen King, riktigt mycket. Han är en fantastisk författare (inte bara en fantastik skräck-författare) och det är för det mesta en ren fröjd att läsa något av hans verk. Men. Jag kan ha lite svårt för svinlånga böcker, och en del av Kings böcker är verkligen monstruösa (exempelvis Pestens tid som är ruggigt bra och Knackarna som är lite mindre bra, men ändå skojig; värt att nämna att jag har nästan inte läst någonting av King på engelska – än så länge). Men King skriver också noveller. Och jag tycker nästan att Stephen Kings noveller är bättre än hans romaner. Ibland. Kanske. Lite. Bra är de i alla fall.

Strax efter solnedgången är en samling av de senaste noveller King har skrivit under mitten av 2000-talet, och så en liten trevlig historia från slutet av 70-talet. Skoj. Hans förra novelsamling Allt kan hända var också den bra, men kanske lite mer ojämn än denna. Jag antar att jag måste läsa om den för att vara helt säker på den saken. Hell yeah.

Det blir mer King i framtiden. I min bokhylla ligger Salem’s Lot (på engelska; YAY!) och väntar på mig. Jag har inte läst den. Mest för att den verkar vara lite ovanlig i Sverige; finns inte på bibblan och småknepig att hitta. På riktigt, alltså. Men ja. Snart blir det åka av. TJO!

Håkan Nesser – Kära Agnes! (2002)

Jag läste inte en enda bok under hela juli. Är det otroligt eller vadå? Jag som “läser mycket”. Hm. Nåväl. Jag måste säga att jag kunde nog inte valt en bättre bok att plocka upp mitt läsande igen med än Håkan Nessers Kära Agnes!

En fantastisk liten kriminalhistoria som inte är en deckare; en fantastisk liten brevroman som ändå inte är det. Jag fullkomligt älskade varje sida. Det är en så oerhört enkel historia, åtminstone verkar den enkel ända tills man kommer till avslutningen. Och slutet är helt fantastiskt. Herregud, första meningen är fantastisk:

“På det stora hela var det en lyckad begravning.”

Jag var fast redan då, och det var länge sedan jag läste en bok som verkligen inte lät mig släppa taget. Breven mellan barndomskamraterna Agnes och Henny som såg varandra på Agnes makes begravning varvas med tillbakablickar från deras ungdom och det blir ta mig fasen inte tråkigt en enda sekund. Sen är ju boken förstås inte särskilt lång över huvud taget, och hur skönt är inte det?

En del romaner är fullkomligt överösta av sidokaraktärer och sidolinjer som kräver en studentexamen i litteraturvetenskap för att över huvud taget ens kunna uppfattas. Just därför är det så skönt med en “kort” och “enkel” historia som presenteras på ett relativt rakt sätt. Så jävla bra. Fyfan. Får väl kanske kika närmare på någon av Nessers andra böcker, trots att han visst skriver “deckare”.

Just det: TJO!

C.S. Lewis – Utflykt från tyst planet (1938)

C.S. Lewis är väl kanske mest känd för att ha skrivit Narnia-böckerna. Men innan han gjorde det så klarade han av en hel liten science fiction-trilogi som jag nu bestämt mig för att ta itu med.

Utflykt från tyst planet är den första boken. På sätt och vis känns detta mer som rymd-fantasy. Faktum är att jag får lite Sagan om ringen-vibbar. Nu var ju C.S. Lewis god vän med Tolkien, vilket jag förstås visste sen innan, men jag tror ändå att jag hade fått samma känsla. Faktum är att boken skrevs efter en diskussion om de dåvarande trenderna i science fiction.

Som jag nämnde ovan så känns det inte direkt som en “riktig” science fiction-berättelse. Människor går omkring på mer eller mindre främmande planeter som lyckligtvis har luft som går att andas och åker runt i ett enormt rymdskepp konstruerat av en ensam universitetsprofessor. Det är väldigt spännande och intressant, javisst, men inte science fiction. Enligt mig, alltså.

Men Lewis målar upp en värld helt i klass med Tolkien. Många av namnen känns väldigt mycket Tolkien och det faktum att invånarna på den främmande planeten talar ett främmande (nähä?) språk som vi också får en viss inblick är känns också väldigt… Bekant. Jag tror dock inte att Lewis var lika fanatisk med detaljerna som Tolkien ju faktiskt var.

Jag har ju läst Narnia-böckerna (och tyckte väldigt mycket om dem, jodå) och jag känner igen mig i Lewis stil. Jag hade aldrig tidigare läst något annat av honom än just Narnia så det var en intressant upplevelse. Han har sätt att skriva som gör det svårt att sluta läsa. Det är väldigt lättläst och underhållande helt enkelt.

Så, ja. Jag kan inte riktigt kalla Utflykt från tyst planet för en renodlad science fiction-historia. Men enligt mina “regler” så är Asimov inte heller science fiction, men han skrev ju science fiction, inget snack om saken. Så jag kan ha fel.

Tjohej.

Fred Hoyle – Det svarta molnet (1958)

“Ganska typisk science-fiction. Mysigt, men inte mer. Inte omfg-mindblowing som riktigt bra science-fiction kan vara. Men helt okej. Höhö.”

Det skrev jag förra gången jag läste den här boken. Men, fan. Jag håller inte med mig själv längre. Den här boken har allt! NÄSTAN!

Sir Fred Hoyle var inte i första hand författare, utan astronom. Alltså riktig, riktig forskare med abnormt stort intresse för rymden. Vilket självklart påverkade hans författarskap. Till det bättre enligt mig.

Bra science fiction är trovärdig (men kan ändå vara otrolig). Det ska således inte vara en massa rymdmonster och enorma vapen. Eller som jag brukar förklara det: Det är okej att överdriva dagens teknologi och kunskaper men om du hittar på helt nya saker blir det Hollywood-gegga av det.

Och så är det. Bra science fiction är smakfull. Underhållande och fantastisk, men helst ska du kunna lära dig lite av det också. I det första kapitlet av Det svarta molnet ägnas en halvsida till en kalkyl som en av personerna skriver för att räkna ut hur lång tid det kommer ta för det svarta molnet att nå jorden.

Jag menar, hallå. Något sådant skulle du aldrig se i en modern “science fiction”-bok. Där är de skarpsinniga forskarna ersatta med lökiga rymdhjältar och de matematiska kalkylerna antingen med lökiga hjältetal eller mörka, inre monologer. Usch. Men! Låt oss återgå till Det svarta molnet.

Som titeln kanske antyder handlar boken om ett svart moln. Det svarta molnet är på väg mot jorden (se ovan). Men vad är det för moln? Vad kommer hända när det kommer hit? Kommer vi dö en fruktansvärt plågsam död när det kraschar rakt in i solen? Det är ett stort moln alltså.

Sådana frågor behandlas under bokens gång. Och det är skoj! Man måste nog ha lite intresse för typ rymden och sådana saker om man ska uppskatta en sån här bok. Det är mycket teoretiska diskussioner och sånt, men jag gillar det så jag klagar inte.

Men det finns ju förstås även annat i boken som normala människor kan ha vett att uppskatta. Något som jag inte riktigt lade märke till den första gången jag läste den här boken, men som jag fullkomligt överväldigades av den här gången var att den var mer eller mindre fullproppad av samhällskritik. Eller snarare politiker-kritik.

Inte på det sättet att Hoyle kritiserade utvalda politiker utan snarare politiker över huvud taget. Skoj. Kort sagt kan man säga att ett av bokens budskap var: Politiker är maktgalna idioter. Punkt.

Ja, jag gillade boken. Mer än förra gången. Det är kanske inte en bok man ska läsa om man vill ge sig in i science fiction-genren för första gången. Men om man redan klarat av lite Clarke och Asimov så kan den nog vara intressant.

Yeah.

(Jag köpte ursprungligen boken på antikvariat efter att ha blivit kär i omslaget. Bra köp. Man ska annars aldrig köpa böcker efter omslaget.)

Hjalmar Söderberg – Doktor Glas (1905)

Jag har läst många “klassiker”. Både svenska och internationella, men det få som jag verkligen tyckt om och som i mina ögon är riktigt jäkla bra böcker.

Doktor Glas är en av dem. Detta psykologiska drama (thriller? kanske?) i vilken både abort och eutanasi diskuteras (och förespråkas, till viss del). Jag tänker inte gå in på vad boken faktiskt handlar om, för vet man inte det borde man verkligen ta reda på det, förslagsvis genom att faktiskt läsa boken.

Det är en fröjd att läsa Doktor Glas. Visst, den har några år på nacken och språket kan kännas lite ålderdomligt, men vad gör det? Miljöbeskrivningarna ger mig lust att flytta till Stockholm och strosa runt på gatorna. Personerna känns som nära vänner redan från första sidan, och precis vartenda ord känns helt naturligt. Det är få böcker som låter sig läsas på det följsamma och oerhört njutbara sätt som Doktor Glas. Hjalmar Söderberg är i mina ögon en av det svenska språkets största mästare någonsin. Jag älskar killen. Yeah.

Jag är bara ledsen att jag inte äger ett exemplar av boken. Måste införskaffa ett så jag kan njuta av den så ofta jag vill och har lust med. Ja, jag älskar skiten. Jag älskar det mesta Söderberg skrev. Men det var länge sen jag läste Den allvarsamma leken och måste därför göra det snarast. Påminn mig någon.

Och hans Historietter! Åh, det blir biblioteket nästa vecka!

(Doktor Glas borde vara obligatorisk läsning för alla som påstår sig gilla böcker. Det blir inte bättre. Punkt.)

Lovecraft

Jag har läst lite Lovecraft på sistone. Lovecraft skrev skräck. Sen dog han. Ung och okänd. Sådeså.

H.P. Lovecraft är ingen fantastisk författare i stil med Shakespeare, Söderberg eller typ… Ja… Hans personer är oerhört platta och nästintill intetsägande och dessutom nästan alltid män. När en kvinna någon enstaka gång förekommer är hon om möjligt ännu mer intetsägande än männen. Dialogen (som inte heller förekommer alltför ofta, jämfört med många andra författare) är ganska klumpig och väldigt “författad” i betydelsen “inte naturlig”. Den enda känsla Lovecraft ens försökte gestalta var rädsla. Men det gjorde han desto bättre.

Lovecrafts beskrivningar av uråldriga monster kan nästan tyckas lite löjliga nu för tiden, men då har man missat poängen tycker jag. Lovecrafts personer springer inte runt och är livrädda för seriemördare i fula masker. De sitter inlåsta på sina rum och väntar på att de uråldriga, övernaturliga varelserna ska krypa fram ur mörkret och hämta dem. Och hur coolt är inte det? Hihi.

Så jag gillar Lovecraft. Men i större doser (som när man gräver sig igenom två novellsamlingar med en hel hög noveller som egentligen handlar om samma sak) blir det lite lurigt. En enstaka novell i månaden ungefär kan vara lagom.

John Ajvide Lindqvist – Lilla stjärna (2010)

Det här är John Ajvide Lindqvists senaste roman. Det är också hans bästa roman hittills. Det sa jag visserligen om Hanteringen av odöda och Människohamn också. Jag menade det då och jag menar det nu. Han blir bara bättre och bättre. Fyfan.

Jag tänker inte bry mig om att berätta vad den handlar om. Istället rekommenderar jag bara att alla läsare av den här bloggen (ni är få, men ni finns) att läsa boken. Okej.

Lilla stjärna innehåller lite mer splatter och lite mer blod än hans tidigare böcker. Men jag gillar ju sånt. Men det var inte det som fick mig att älska skiten. Det var snarare det att jag kunde relatera till den på fler sätt än vad jag kunnat göra med hans tidigare böcker. Och ja…

Jag kanske inte kommer älska den lika mycket om några veckor, men ändå. En riktigt bra bok var det och jag älskade varje sekund. På riktigt.

Jag orkar inte skriva något sammanhängande eller intressant. Jag nöjer mig med att konstatera att John Ajvide Lindqvist med stor sannolikhet är min favorit av alla de nu levande författare jag har läst. Någonsin. Tjo.

Elizabeth Kostova – Historikern (2005)

Jaha… Ja. Det här var väl inte den bästa boken jag har läst på sistone. Eller ja… Den verkade helt enkelt mer spännande när jag läste om den snarare än när jag läste… den. Själva boken. Alltså. ÄH!

Historikern handlar liksom Dracula om Dracula. Men medan Bram Stoker inte lånade mycket mer än namnet Dracula från den verklige historiske personen Vlad III Dracula, så har Kostova snarare tagit den verklige Vlad och gjort honom till en vampyr. Som fortfarande lever idag (500 år efter sin “död”).

Och det är i stort sett det boken går ut på. Boken består av tre historier som det hela tiden växlas mellan utan att jag blir knäpp i skallen, vilket är positivt. Men det är aldrig spännande. Eller, jo, det är spännande men boken är så fruktansvärt lång så när man äntligen får reda på det där… som man tyckte var spännande så har man redan glömt bort vad det var som var så spännande.

Nä. Den var lite lustig och väldigt seg. Absolut intressant och underhållande (ibland) men mest lustig och väldigt seg. Tyvärr. Orkar inte berätta vad den handlar om. Men det har en del med osmanska rikets historia att göra.

(Det är jättetråkigt att skriva om en bok som inte var så intressant att läsa. Dessutom har jag annat att göra. Och bilden föreställer Dracula, den historiske personen snarare än Stokers vampyr.)

Twilight – Jaså?

Twilight-serien är ungefär som Harry Potter-serien fast inte riktigt lika framgångsrik. De första Harry Potter-böckerna riktade sig kanske till lite yngre barn, men annars rör det sig om två bokserier med en drös övernaturliga element som riktar sig till läsglada och dagdrömmande ungdomar. Tror jag.

Jag kommer ihåg när det började surras om den där nya vampyrboken, men eftersom den beskrevs som en romantisk historia som mer eller mindre riktade sig till tonårstjejer konstaterade jag att det antagligen inte var något för mig. Kanske kunde jag kika lite i den senare. Typ nu.

Det har dröjt flera år, men nu har Andreas också läst Twilight-böckerna. Och han tyckte att det var spännande böcker. Precis som Harry Potter-böckerna är de lite “omoget” och “pratigt” skrivna, men det kompenseras av det faktum att Meyer faktiskt har en ganska “spännande” och “intressant” historia att berätta.

Och när jag klagar på språket är det inte för att jag vill verka bättre än alla andra, eller att jag (som någon har sagt någon gång) är avundsjuk på framgången. Nej. Jag tycker på allvar att sättet som Meyer skriver på är irriterande. Det är pratigt och repetitivt. Vanligtvis brukar det vara överdrivet användande av adverb i samband med anföringsverb som irriterar mig mest, men sådana är ganska ovanliga i Twilight-böckerna som tur är.

Det som irriterar mig mest är hur Bella hela tiden (i synnerhet i första boken) tjatar om hur fantastiskt snygg Edward och herre min skapare så perfekt han är. Och så hans sneda leende. Som nämns på ungefär varannan sida i första boken. Det blir lite bättre i de senare, men det är ändå ett återkommande störningsmoment i min läsning. Ett “snett leende” är precis den typen av klyscha som förespråkas av vissa författare då de skapar ett band eller whatever men som avskys av effektivetseftersträvande läsare som mig själv. Eller hur?

Nä, jag vet inte. Men hur som helst. När jag väl vant mig vid det klumpiga språkbruket så började jag irritera mig på karaktärerna. De är en aning platta. Tyvärr. Bella är en gnällig och envis tonårsflicka som vägrar lyssna på alla andra. Edward är en överbeskyddande gentleman som gärna lyssnar på andra men som också hela tiden verkar tycka att han är lite bättre än alla andra. Och Jacob är bara töntig, fånig, envis och tråkig. Jättejobbig är han. Usch.

Men alla karaktärerna är platta. De utvecklas inte och är alla väldigt extrema i sin personlighet. Nu är det ju så att karaktär i en bok måste vara lite extrema för att överhuvudtaget verka logiska, men när jag som läsare vid återkommande tillfällen irriterar mig på deras trångsynthet, envishet och fullständiga idioti – då blir det dåligt.

Men ändå. Till sist, så att säga. Jag gillar Twilight-böckerna. Jättemycket rentav. Det är en fantastiskt gullig (men klyschig och lite fånig) kärlekshistoria med en stor del övernaturlighet (vilket jag älskar) blandat med lite spännande intriger (lite töntiga ibland – men spännande!) och en härlig värld. Eller mytologi. Eller vad man nu ska kalla det. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över det faktum att vampyrerna glittrar i solen (mest för att det känns som en onödig och överdrivet romantisk detalj) men annars är jag ganska helsåld på Meyers vampyrer. Faktiskt.

Så… Jag kommer läsa Twilight-böckerna igen. Men inte alltför snart och nästa gång blir det på engelska. Kanske gillar jag skiten bättre då. Kanske inte.

(Bilden föreställer Stephenie Meyer, såklart. Hm)

Richard Dawkins – Illusionen om Gud (2006)

Den här boken är bara några år gammal men är väl redan att betrakta som en bok man måste ha i det här ämnet. Richard Dawkins är en av världens mest kända (och mest övertygande) ateister och i den här boken lägger han fram en hel hög med bevis som pekar på att Gud inte finns, och varför det är över huvud taget bortkastad att tid att tro på denne Gud.

Men han nöjer sig inte med att bara ta kål på Guds-myten utan förklarar sida upp och sida ner varför religion över huvud taget inte är något bra. Han är rent fruktansvärt negativt inställd till religi0n, men han har också ganska goda argument för det, även om de stundtals kan vara svårförståeliga för de som inte är så insatta i tänket, om man säger så. Boken vandrar mellan fysik, biologi, filosofi och psykologi utan att tappa fokus på Gud och religioner… Ja.

Jag var redan innan jag öppnade boken ganska bekant med Dawkins argument och tankar och var därmed väl medveten om vad som väntade mig. Jag läste den inte för att bli övertygad – det var jag redan innan. Skulle jag hamna en religionsdiskussion har jag däremot nu väldigt många starka argument för ateismen som det enda vettigt alternativ.

Ja, vafan. Nu ska jag läsa andra Twilight-boken, så jag har inte tid att sätta här och utveckla mina egna tankar. TJOHEJ!

(Det är förövrigt Dawkins på bilden, inte Gud eller någon annan)

Stephenie Meyer – Om jag kunde drömma (2006)

Hej hej. Nu har Andreas också börjat läsa Twilight. Så vad tycker han då? Ja, herregud vad tycker han? Först och främst är han ledsen för att han läser på svenska, men han är ju alldeles för snål för att köpa skiten på engelska, när han kan låna hela serien av sin kära syster. Nu låter vi Andreas själv tala (skriva):

Jag är van vid såna här böcker. Det vill säga; ungdomsböcker skriva av passionerade författare som skriver lite hellre än bra, om man säger så, och utöver det absolut inte är rädda för att trycka in hela högar med klyschor (fast lägga till lite originella detaljer också förstås, så att det ska verka nytt och spännande).

Det blir liksom aldrig spännande. Det är en massa gnäll och tjat om Edwards “sneda leende” hela tiden. Jag gjorde dessutom det stora misstaget att se filmen innan jag läste boken (boken var bättre än filmen, faktiskt) vilket verkligen har cementerat Robert Pattinson som Edward vilket stör mig jättemycket. Fan.

Och hallå, boken (filmen) handlar inte om någonting. Det är en enda lång introduktion till karaktärerna (med en massa upprepande gnäll och tjat om Edwards sneda leende) förutom de sista kapitlen då det helt plötsligt smäller till och så händer det en jävla massa på en gång. Filmen var likadan. Man har ingen aning om vad handlar om, och sen – PANG! – sen är den slut.

Det behöver ju inte bli en dålig bok (eller film) på grund av det. Men karaktärerna hade behövt vara så mycket mer intressanta än vad de är för att jag skulle älska skiten. För intrigen (den nästintill obefintliga intrigen) är långt ifrån tillräcklig för att fånga mig och göra mig till en glad boknörd. Ändå fortsatte jag läsa, och slutade inte förrän den var slut. Vafan.

Boken är inte särskilt “bra”, jag tycker inte det blir spännande. Ändå kan jag inte sluta läsa. Det är precis med Dan Browns böcker; har man läst en har man läst alla. Det är samma bok, och man kan med lite hjärna räkna ut ungefär vad som ska hända. Ändå kan man inte släppa skiten. Fan.

När jag har räknat ut hur man skriver sån skit så ska jag skriva några bestsellers och sitta och skriva autografer i sunkiga bokhandlar tills jag kreverar, m’kay?

Jag ska läsa Twilight-böckerna nu och se filmerna (så fort det bara går). Sen ska jag fundera på varför Twilight blev en sån pangsuccé som det ju faktiskt blev. Utan några riktiga argument; jag tänker gissa. Gonatt.

Lena van Rooy – Köra vagn (2006)

Det här kan mycket väl vara den sämsta jävla bok jag någonsin läst. Barnböcker över huvud taget brukar inte vara särskilt intressanta, men den har var bland det sämsta jag har sett.

Tror fru van Rooy att barn är idioter bara för att de är små och inte riktigt har fått grepp om världen ännu? Jag citerar:

“AJ, ONT. CYKEL DUM!”

Det är väl för i helvete inte cykelns fel om ungen kör om kull med den!? Det är ju ren jävla lögn. Fyfan.

Hela boken är fylld av osammanhängande texter och ofullständiga meningar. Man blir ju ledsen på riktigt. Är det sånt här våra barn ska växa upp med? Ska det vara så här? VA!?

Och teckningarna. DE ÄR JÄTTETRÅKIGA! Ingen kärlek över huvud taget!? VAFAN!?

Och nä, det här är inte så seriöst. Men helt ärligt talat; jag skulle aldrig lägga på pengar på nåt så jävla fånigt som en pekbok som den här. Då är det bättre att plocka fram papper och penna och hitta på något själv. Vafan.

Carl-Johan Vallgren – Dokument rörande spelaren Rubashov (1996)

Vilken jäkla titel. Nåväl. Carl-Johan Vallgren slog igenom stort med boken Den vidunderliga kärlekens historia, för vilken han också vann Augustpriset som bästa svenska roman 2002. Inte illa pinkat. Jag har läst Den vidunderliga kärlekens historia och tyckte väldigt mycket om den. Rubashov har länge stått på min “att läsa”-lista.

Så vad handlar den om? Ja, spelaren Rubashov, förstås. Vid sekelskiftet (inte det senaste nu för tiden, men det var det senaste när boken utkom) i Sankt Petersburg spelar Josef Nikolaj Dimitrevitj Rubashov ett parti poker med ingen mindre än den varelse vi bäst känner som djävulen. Åh herre min skapare så spännande.

Utan att säga för mycket kan jag berätta att vi sedan genom boken får följa Rubashov genom hela 1900-talet. Flera exempel på människans ofelbara grymhet ges. Det är till och med så att jag blir lite upprörd, mest för att allt som händer i boken har en koppling till verkliga, historiska händelser.

Ja, en bra bok. En bra bok om livet, döden och kärleken. Men mest livet och döden. Tror nog jag ska läsa om Den vidunderliga kärlekens historia snart. Och kanske köpa någon av hans andra böcker, som jag ännu inte läst. Spännande.

Jon Ronson – The Men Who Stare at Goats (2004)

Boken,  alltså. The Men Who Stare at Goats är en reportagebok som beskriver de olika mer eller mindre underhållande och mer eller mindre skrämmande metoder som USA:s underrättelsetjänst och militär har använt sig av från 50-talet och framåt.

Bokens titel är en referens till ett försök att lära amerikanska militärer att stirra sina fiender till döds. Vilket är precis lika knasigt som det låter, men det har alltså hänt.

Men boken är inte bara en rolig historia, så att säga. Större delen av den ägnas faktiskt åt att granska diverse tortyrmetoder som användes (används) i Irak-kriget (mest det senaste) och hur CIA experimenterade med LSD på 50-talet. Skojigt. Inte.

Man förvånas om och om igen över hur extrema vissa av metoderna som beskrivs är. Mitt förtroende för USA:s krigsmakt var väl näst intill obefintligt innan jag läste den här boken. Såhär efteråt är det helt och hållet bortblåst.

Knäppa människor som gör knäppa saker. Jag tycker vi ska vara glada och sjunga tillsammans istället för att slåss och bråka, okej?