Apropå…

Ja, apropå El laberinto del fauno som jag nämnde i förra inlägget så är killen på bilden ovan (“Pale man”) kanske det mest obehagliga filmmonster jag någonsin skådat. Jag blir på riktigt lite rädd för honom varje gång jag ser filmen. Blä.

Det är sättet han går på, och sättet som han sliter huvudet av de små söta älv-liknande varelserna. Som inte är alls är särskilt söta egentligen, de är också lite läskiga. Hela filmen är lite obehaglig. Kanske därför jag tycker så mycket om den.

Nämen!

Till vänster: Faunen i El laberinto del fauno (Pans labyrint).

Till höger: Ful gubbe från trailer för Dragon Age 2.

HM!

Jag tyckte ju att de var något bekant med den fule gubben i DA2-trailern och det var det ju också. Måste dock säga att faunen i filmen är en lite obehaglig typ och helt klart läskigare än killen i trailern (som är ett sånt där typiskt monster som bara dödar).

Sådeså.

Jag och film

Jag har väl alltid gillat film, egentligen. Men det var länge aldrig mer än någon annan, egentligen. Film var liksom underhållning, men inte mycket mer (jag försöker undvika att göra film till något annan än underhållning idag också, vilket funkar ibland).

Men sen fick jag för mig att läsa filmkunskap på gymnasiet. Det var i mina ögon mest en enkel utväg, liksom. Ett bra (och roligt) sätt att få ihop hur många poäng den nu var på. Sitta och titta på film varje fredagseftermiddag liksom – det är inte helt fel.

Nu fick vi väl skriva nåt prov och någon längre inlämningsuppgift också, men det var egentligen bara kul. Det var inga svåra uppgifter, utan mest en fråga om att ha hängt med lite på lektionerna och läst lite i boken. Skoj, lättsamt, lite hjärngymnastik. Som att lösa typ ett barnkorsord i nån tidning, för att fördriva tiden.

Men det satte även lite fart på mitt filmintresse. Jag började intressera mig mer för hantverket så att säga, och de berättarmetoder som filmmediet kunde erbjuda. Berättarteknik tycker jag är ett sånt där skojigt ämne att fundera över. Vad man kan använda för metoder för att berätta något liksom – SKOJ!

Så efter gymnasiet var det dags att plugga filmvetenskap (till skillnad från filmkunskap). TJO! Och det var kul, de två första delkurserna var kul. Först en orienterande kurs med lite grundläggande historik och berättarteknik och sånt skit. Skoj och intressant. Sen var det lite filmhistoria. Inte fullt lika roligt, men jag lyckades intressera mig tillräckligt för franska nya vågen för att till och med sluttentan skulle vara helt genomlidlig, nästan rolig.

Och nu läser jag europeisk film. Och det är skittråkigt. Allt ska analyseras och det ska appliceras luddiga begrepp på någon jävla symbolism som någon jävla nisse har suttit och försökt definiera. Det är bara akademiskt och jobbigt. Inte kul överhuvudtaget. Jag har visserligen sett några bra filmer under kursens gång, men ändå.

Det är nästan så att jag tröttnat på skiten. Jag är inte intresserad av filmen som “konstform”. Jag tycker inte om folk som kallar film, eller musik, eller litteratur, eller whatever för “konst”. Ofta när någon kallar en film för ett “fantastiskt konstverk” så är det för att det är konstigt. De har nog blandat ihop det där med konst och konstigt. Det är inte samma sak.

Och jag är inte sån att jag “inte fattar” konst. Konst är okej, när det är okej. Men när något är konst för sakens skull så blir det bara konstigt. Som när någon pissar på en buske och kallar det för konst. Nä, det är bara konstigt ska ni veta.

När jag kallar en film (eller något annat) för ett fantastiskt konstverk så är det lite annorlunda. En film som skiljer sig från andra filmer genom sitt berättande, budskap, mise-en-scene eller whatever, på ett positivt sätt. Då kan det vara ett fantastiskt konstverk. Alla filmer är väl konstverk, egentligen. “Filmkonst”, det är ju en konst att göra film. Men det behöver ju inte betyda att skiten blir bra.

Äh. Det här blir bara långt och tråkigt och jag orkar inte försöka förklara vad det är jag menar. Fattar någon, så gör de det, och bra för dem i så fall.

Det jag ville komma till att jag är trött på att se film som ett akademiskt ämne. Jag vill komma åt hantverket. Därför tänker jag läsa Film- och tvproduktion på Högskolan i Dalarna och leka med dyra kameror och grejor.

Men först ska jag läsa klart min grundkurs i filmvetenskap. Fyfan.

Bara bilder på mig själv.

Varför inte, liksom?

Idag har det varit tisdag. Jag har jobbat med min slutuppgift, men det har fan varit jobbigt. Känns nästan som feber och jag har liksom gått på lågvarv hela dagen.

Fruktansvärt, kan man säga.

Men jag har åtminstone förberett för morgondagens arbete nu, med en fin punktlista på vad jag ska läsa, skriva etc. Det känns bra. Då slipper jag liksom börja “från noll” imorgon, utan jag kan liksom bara läsa igenom den och börja jobba. Bra bra och bra. Studieteknik kanske det kan kallas.

Vissa dagar känner jag mig lite som Ola Salo. Ibland känner jag mig som en tunnhårig lantis. Idag har jag upplevt en spännande blandning av dessa två. Härligt.

Har lyssnat på Lily Allen och nu lyssnar jag på Franz Ferdinand. Det är kul med lite omväxling, men det var ett tag sen jag hittade någon ny musik som var så där riktigt, riktigt, bra. Men det kommer väl, antar jag, precis som allt annat.

Ikväll ska jag antagligen titta på Zozo, mest för att fördjupa mig lite i Josef Fares filmer. Jag skriver ju om Jalla! Jalla! ju. Och det är alltid bra att kunna förstärka sina argument med fler exempel etc. Plus att jag får en ursäkt att kolla på Kopps också någon dag.

Film vs. Bok – I Am Legend

Ibland ställer jag mig frågan, vilket var bäst? Boken eller filmen? Okej, det händer inte så jävla ofta, men när det händer är svaret nästan alltid “boken”. Varför? Kan det måhända vara så att jag gillar böcker mer än filmer? Kan det måhända vara så att de berättelser som gör sig bra som böcker inte funkar lika bra som filmer? Kan det måhända vara så att ingen egentligen bryr sig?

Boken:

Nyligen läste jag boken I Am Legend av Richard Matheson. En enligt mig ganska typisk SF-berättelse med lite apokalyps… “last man standing” sådär. För er som är obekanta med berättelsen:

Robert Neville är den enda (…?) överlevande efter en sjukdom som närmast kan liknas vid vampyrism. De drabbade blir varelser som lever på blod, inte tål vitlök, inte tål solljus och som dessutom dör om du slår en träpåle i hjärtat på dem.

Om dagarna åker Robert omkring och dödar vampyrer och jobbar med att göra hans hus till en trevligare plats att bo i. Sen händer det lite grejer.

Det är kort sagt en vampyrhistoria (med vampyrer som ofta påminner om dagens zombies) men kanske i första hand en skildring av en ensam människas förfall ner i… ensamheten. Och det gör den bra.

Vid ett tillfälle får Robert syn på en hund – den första levande varelse han ser på en massa månader. Han lyckas efter många om och men locka den till sig och… Ja, det är ett av bokens starkare ögonblick, helt enkelt. Fint, och vackert, och lite sorgligt.

Sen är boken fylld av härlig 50-tals-osande pseudovetenskap, i form av “moderna, vetenskapliga” förklaringar på till exempel varför vampyrerna inte tål vitlök och så vidare. Det är mest löjligt och drar ner helhetsintrycket en aning.

Vidare tappar boken lite kraft framåt slutet och slutet i sig känns lite hastigt, förutom typ sista meningen som är episk på sitt eget lilla sätt. Om man bortser från hur berättelsen tog sig dit och istället funderar över vad det egentligen innebär blir det lite bättre, men det är synd att man måste tänka själv (haha).

Filmen:

Faktum är att boken har filmatiserats ett flertal gånger, men jag tänkte babbla om den med Will Smith i huvudrollen, dels för att den är den enda jag sett, och dels för att Will Smith inte är särskilt lik den väderbitna, blonda mannen som beskrivs i boken.

Egentligen har filmen I Am Legend inte sådär jättemycket gemensamt med boken I Am Legend. Eller, jo det har den ju förstås, men det finns en del stora skillnader.
Lista:

1. Film-vampyrerna är egentligen inte vampyrer typ, utan mest skuttande monster. Inga vitlöksreferenser finns kvar. Tråkigt.
2. Film-Robert är episk läkare/militär till skillnad från Bok-Robert som bara är random kille som gör det bästa av situationen.
3. Film-hunden är med mycket mer och dör en typisk Hollywoodsk “åh, det är så synd om hunden”-död (jag gillar det inte).
4. Man får aldrig känslan av att Film-Robert är ensam och utsatt eftersom han glider runt i lyxbil och jagar hjort och skit i på Manhattan.
5. Film-Robert är trots det inte lika badass som Bok-Robert som ju faktiskt åker runt och slår träpålar i sovande vampyrer om dagarna. Det är fan stentufft.
6. Filmslutet har inte särskilt mycket med bokslutet att göra (finns två versioner, men samma sak gäller båda versionerna, även det alternativa slutet ligger lite närmre boken).
7. Inte särskilt mycket av handlingen över huvud taget har med boken att göra.

Slutomdöme:

Det hade varit svårt att göra en Hollywoodblockbuster fylld med action och liknande, och samtidigt vara trogen förlagan. Förmodligen hade en film som varit helt och hållet trogen boken mest uppfattats som löjlig och ganska… seg. Tror jag.

Men vafan. Will Smith-filmen är inte SF längre. Det är action och lite skräck och lite drama och bara dumt. Hollywood-dumt. Trots bokens numera gammalmodiga idéer och smålöjliga försök till vetenskapliga teorier så är den ändå en mer intelligent berättelse, och i det här fallet (enligt mig) vida överlägsen filmen.

Föga förvånande, eh?

Att vara Akademisk

Länge trodde jag att jag hade vad som krävdes för att studera på högskolenivå. Jag trodde att mina källreferenser satt som en smäck och att mitt abstrakta tänkande var i toppklass.

Eller, nä, det trodde jag väl egentligen inte. Jag hatar källreferenser och jag hatar allt vad akademiska texter heter. De är (i bästa fall) pretentiöst hittepå och (i sämsta fall) meningslöst ordbajseri. Inte alltid kanske. Det finns saker som är välskrivna och intressanta men de är få, alltför få.

Jag visste väl kanske inte riktigt vad jag gav mig in i när jag bestämde mig för att en grundkurs i Filmvetenskap (på distans, men det har knappt med saken att göra). Jag såg fram emot att se lite filmer som jag kanske aldrig skulle tittat på förut, och vidga mina vyer lite grand. Och det fungerade ju förstås. Jag tvingades till exempel äntligen se Citizen Kane (okej film, men Spider-Man är bättre).

Kurslitteraturen var helt okej, men ibland fick jag känslan av att författarna försökte läsa in så jävla mycket mer i filmerna än vad som var liksom… troligt. Sen när inlämningsuppgifterna började ta form så insåg jag vad det handlade om: rent jävla hittepå.

En del av kopplingarna jag har gjort mellan filmer och regissörer och politiska händelser i mina svar på diverse frågor har varit så osannolika, men det spelar ingen roll för det finns visst inga rätt och fel i filmvetenskap, det handlar om tolkningar.

I’m all for fria tolkningar, men det känns inte så jävla vetenskapligt att applicera teorier och begrepp lite så där godtyckligt på en helt opretentiös liten film, gjord av någon som bara ville göra en rolig, spännande och intressant film. Men nä då, när filmakademikerna får sätta klorna i den så representerar huvudpersonen helt plötsligt HELA JÄVLA FRANKRIKES BEFOLKNING (inte ett faktiskt exempel, men så brukar det vara).

Jag gillar film som underhållning i första hand. Samhällskritik och moralbudskap och sånt är helt okej. Men vissa av de tolkningar jag tvingats ta del av i mina studier gör mig rent illamående. Det är påhitt och slöseri med tid, SÅDESÅ.

Det ska vara fint språk och fina (gärna komplicerade och nästintill oförståeliga) ord, men vad texten faktiskt handlar om är inte så viktigt om du kan koppla det till någon obskyr film från mitten av 90-talet och någon nästintill orelaterad filmkrönika från din eget fanzine utgivet någon gång i början på 70-talet.

BAAAAAh. Kort sagt: Jag är inte helt säker på att jag är särskilt förtjust i att applicera den akademiska tankemetoden på ett ämne som film. Allting handlar ju i grund och botten om vad du tycker om filmen, och hur du tolkar den. Och det går liksom alltid att hitta någon som tycker ungefär som du, och därefter referera till denne i din uppsats och håva hem ett VG.

Det blir liksom bara pretentiöst och luddigt och handlar ibland inte om någonting. Waste of time. Titta på film, käka popcorn, ha roligt. Vill du forska, så forska för fan inte om film, det är bara pretentiöst och typ… pseudovetenskapligt. Tro mig, jag vet bäst.

(Anledningen till att jag skriver detta är för att jag är frustrerad över att jag inte kan komma på någon vettig film att skriva min slutuppgift i kursen Europeisk Film om. Just nu lutar jag åt att bara ta en film jag råkar gilla och försöka komma på någon långsökt koppling till någon av begreppen i kurslitteraturen. Det är ju så alla andra gör. MEH.)

(Och förresten, allt ovan är bara mina högst personliga åsikter och jag var lite sur när jag skrev skiten. Ta det inte på allvar, alltså.)