Interview with the Vampire

Av alla vampyrfilmer jag kan välja att se så valde jag Interview with the Vampire. Varför? Brad Pitt. Visserligen i en av sina fulaste roller någonsin (långt hår och… ja… nä) men ändå; Brad Pitt. Och tyvärr Tom Cruise. Jag är inte riktigt förtjust i den där lilla vesslan. Hade varit fantastiskt om Johnny Depp hade tagit den rollen istället. Han blev visst tillfrågad.

Den här filmen är väl snarast att betrakta som en klassiker. Den är baserad på Anne Rices roman med samma namn – hon har även skrivit manuset. Jag har såklart läst boken och måste säga att jag faktiskt föredrar slutet i den. Även om slutet på filmen är väldigt “snyggt” och dramatiskt och kanske rent filmiskt ett bättre slut.

Både boken och filmen handlar om Louis de Pointe du Lac (Brad Pitt, yeah) som äger ett plantage i södra USA i slutet av 1700-talet. En dag blir han överraskad, anfallen och nästan dödad av VAMPYREN Lestat de Lioncourt (vesslan Cruise). Men han blir inte dödad, nej utan låter sig istället omvandlas till vampyr. De två blir polare, typ, och sen händer en massa spännande saker.

Boken är bättre än filmen. Men filmen är faktiskt inte helt dum. Riktigt bra den också. Även om jag inte är helt förtjust i Rices vampyrer. För mänskliga på fel sätt och lite tråkiga. Lite för “goth” för mig. Eller nåt. Vafan.

Hejdå. Nu ska jag läsa Dracula och njuta av vårvädret eller inte.

Snatch (2000)

Jag köpte den här filmen till bror min för flera år sedan, men har av någon idiotisk anledning inte sett den förrän nu. Bättre sent än aldrig, right?

Jag tänker inte ens bry mig om att förklara vad Snatch handlar om. Det händer väldigt mycket mest hela tiden, och det går snabbt – riktigt snabbt. Men det går aldrig så snabbt att man (jag) har några problem att hänga med i vad som händer, vilket är väldigt trevligt.

Jag är oftast inte så förtjust i filmer som handlar om sånt som Snatch handlar om (hårda typer med vapen och… sånt) men när det är så mästerligt utfört så… Ja. Me love it. Äh. Det är lagom roligt, lagom coolt (utan att bli för fånigt) och ungefär hur snyggt som helst mest hela tiden. Ja. Öh… Snygg redigering. Snygga… klipp. YEAH!

Benicio Del Toro är svincool som alltid och Brad Pitt är Brad Pitt. Vad mer kan jag säga? Jag älskar Brad Pitt mer och mer för varje film jag ser med honom, på riktigt. Han är en av de få genuint coola människor som finns (enligt mig). Jag tror faktiskt att jag tycker bättre om honom än om Johnny Depp (som ändå är en av mina största favoriter också). Ja, där ser man på.

Men hur som helst; Snatch – bra film. Den är ju snart tio år gammal, så det var väl på tiden att jag såg den. Guy Ritchies andra film är det, och om jag har förstått det rätt ska vi inom kort se hans kritikerrosade debutfilm Lock, Stock and Two Smoking Barrels som en del av kursen Nutida konst i skolan. Älskar estetiska programmet, men bara ibland.

Gonatt nu världen.

The Beach (2000)

Okej, det här är en skolfilm, så att säga, så jag orkar inte engagera mig allt för mycket. Inte för att jag brukar göra det, men det här skriver jag verkligen bara för att jag “måste”.

The Beach är baserad på en bok (som påstås vara mycket bättre, förstås) men den har jag inte läst. Filmen var sådär.

Leonardo DiCaprio spelar en ung backpacker på jakt efter lite “riktiga” äventyr, vilket man inte hittar på de vanliga turiststråken, om man säger så. Han stöter på den lustiga typen Daffy, spelad av den ack så underbare Robert Carlyle. Daffy har en karta. En karta som visar vägen till en ö, på vilken en hemlig strand (paradisliknande sådan) finns. Enligt Daffy alltså.

Dit beger sig Leonardo tillsammans med bekantskaper (franska, höhö). Och de hittar den här jävla stranden där det finns ett helt litet samhälle. Jättetrevligt. Hela konceptet påminde mig faktiskt en hel del om Christiania. Till och med knarket fanns med. Yeah.

Ja, och sen börjar allt det lustiga. Jag kikade runt lite på IMDb-forumen, och det verkar som om rätt mycket har gått förlorat i processen att göra en film av en bok. Så det är ju mycket möjligt att det är på grund av det som jag upplevde filmen som en aning ryckig, lite lätt osammanhängande och väldigt… snabb. Det hände mycket, och det gick snabbt. Lite för snabbt ibland.

Men det var en intressant film. Inte en jättebra film, nej, men ändå intressant. Jag är intresserad av att läsa boken, så vi får se.

Jag är förövrigt inte särskilt förtjust i Leonardo DiCaprio. Jag vet inte varför; kanske för att jag ser honom lite som en rival till Brad Pitt. Höhö.

Confessions of a Dangerous Mind (2002)

Confessions of a Dangerous Mind handlar om tv-producenten (bland annat) Chuck Barris (spelad av Sam Rockwell) som låg bakom flera 60- och 70-talsklassiker på amerikansk tv. Dålig tv. Filmen är baserad på denna Chucks påstås självbiografiska bok med samma titel. Hur mycket som är sant är dock inte helt självklart.

Största anledningen till att jag över huvud taget såg den här filmen var att Charlie Kaufman har skrivit manus. Och det är väl ingen hemlighet att jag gillar Charlie Kaufman. Sen att det är George Clooney (som jag efter Ocean’s filmerna har bestämt mig för att gilla) som har regisserat var ju också spännande.

Men jag blev väl kanske… lite besviken. Hela historien om Chuck Barris som blir mördande CIA-agent samtidigt som han skapar en rad av tv-shower är ju underhållande och någon enstaka gång fnissar jag. Hihi, låter det. Men det är ingen höjdare. Den känns stundtals lite seg och den handlar ju inte om någonting. Känns det som. Jag vet inte. Jag kanske bara är trött.

Brad Pitts minimala cameo gjorde mig dock väldigt glad. Se nedan.

Twelve Monkeys (1995)

Kombinationen Terry Gilliam, Bruce Willis och tidsresor resulterar i en enligt mig fantastisk film. Hade Brad Pitt haft en lite större hade den ta mig fasen kunnat ha varit perfekt. Men Brad Pitt får spela galen och visa arslet och det gör han bra.

Twelve Monkeys handlar om fången James Cole (Bruce Willis) som skickas tillbaka i tiden för att ta reda på mer om det virus som utrotade större delen av mänskligheten år 1997 (Det är en film, faktiskt). Tyvärr är tidsresetekniken inte riktigt… stabil. Så det ställer förstås till det en del.

Som vanligt när Terry Gilliam är inblandad är det jättekonstigt mest hela tiden, men man har ändå inga problem med att följa med i vad som händer. Tidsresor har en tendens att orsaka ganska mycket… kaos. Primer från 2004 är ett utmärkt exempel på det. Det är inte en film man ska se om man inte gillar att tänka. Höhö.

Twelve Monkeys är en mysig film. Mysig är kanske inte det bästa ordet för att beskriva en dystopi, men vafan. Jag tycker den är mysig. Jag får en sån hemtrevlig känsla av den, vilket kanske är helt knäppt, men jag vet inte. Jag har kanske sett den för många gånger. Den är av mina absoluta favoritfilmer.

Jag menar, Brad Pitt är ju med i den. TJO!

Ett exempel på Aftonbladets högkvalitativa journalistik

Aftonbladet berättar att Kalle Moraeus och Brad Pitt är lika gamla. Brad Pitt är snyggare, men Moraeus är ju hur cool som helst, han också. Jämnt skägg i mina ögon. Gonatt.

Ocean’s Thirteen

Ocean’s Thirteen är inte helt otippat uppföljaren till Ocean's Eleven och Ocean's Twelve. Jag tänker inte bry mig om att gå in på vad filmen handlar om, eftersom jag inte orkar och eftersom ingen utom jag egentligen ska läsa det här. Enda anledningen till att jag överhuvudtaget skriver det här just nu är att jag har lovat mig själv att göra.

Ocean’s Thirteen skiljer sig ganska mycket från sina föregångare, och är enligt mig inte alls lika intressant. Den “wow-faktor” som sådana här filmer bör framkalla uteblev helt enkelt. Det blev aldrig mer än en lite halvrolig film. Aldrig riktigt spännande eller nåt sånt. Nä. Ganska trist, helt enkelt. Tyvärr.

Brad Pitt hade värsta lilla rollen, vilket var lite tråkigt. Jag gillar ju Brad Pitt. Nu ska jag sova. Gonatt.

Ocean’s Twelve (2004)

Ocean’s Twelve är ju kanske inte helt otippat en uppföljare till filmen Ocean’s Eleven (som jag skrev om här). Till skillnad från sin föregångare så är inte Ocean’s Twelve baserad på en film från 60-talet, utan är helt nyskriven historia. Och den typen av uppföljare har en tendens att inte bli särskilt… bra. Har jag upplevt.

Men! Ocean’s Twelve är ett utmärkt exempel på att så inte behöver vara fallet, för den är faktiskt riktigt bra. En intelligent liten äventyrsdramakomedi. Typ. Charmiga brottslingar som kan överlista vilka säkerhetssystem som helst, och så vidare. Jag gillar det. Jag vet inte riktigt varför. Det är bara så… barnsligt underhållande. 

Och det här är liksom en bra film. Välskrivet manus (rappt, effektivt, underhållande), en stjärnspäckad rollista (inte alltid bra, men i detta fallet gör det halva filmen) och… Ja. Jag vet inte. Den där… skaparglädjen jag gillar att tjata om. Människorna bakom filmen hade kul när de gjorde den, vilket bidrar till att göra den kul för mig. WOO!

Och så Brad Pitt förstås. Jag älskar Brad Pitt. Tyvärr är hans roll aningen mindre i denna film jämfört med Ocean’s Eleven. Tråkigt… Men ja. Nu återstår att också se Ocean’s Thirteen. Fast den är visst inte lika bra som Twelve. Sägs det. HM!

Ocean’s Eleven

Jag visste ju att jag mer eller mindre skulle älska Ocean's Eleven redan innan jag såg den. Men sen så dröjde det innan jag såg den. Men nu har jag sett den. Höhö.

Om det är någon annan som lyckats med konststycket att missa Ocean’s Eleven (och de två uppföljarna) så kan jag ju kort berätta att det handlar om en… stor stöt. Helt enkelt.

Och av någon anledning är jag barnsligt road av sådana historier. Människor som inte låter sig stoppas av alla möjliga (ofta löjliga) säkerhetssystem. Och så vidare. Det är ju rent fruktansvärt roligt!

Ocean’s Eleven är en remake på en film från 1960. Jag är ju oftast av den åsikten att remakes av diverse slag bör man undvika. Men vafan, är filmen bra – då är den ju det, oavsett om det är en remake eller en filmatisering av en bok eller en filmad pjäs eller whatever.

The Thomas Crown Affair är en annan film som handlar om ungefär samma sak som Ocean’s Eleven: Gentlemannatjuv(ar) gör stor ståt. Lyckligt slut. Typ. Även den är en remake på en film från 60-talet.

Trots att jag fullkomligt älskar den, så har jag aldrig varit särskilt lockad av att se originalet. Kanske för att jag ju redan har funnit en underbar film i den moderna remaken? Men, hade remaken varit dålig så hade jag ju knappast varit intresserad av att se originalet heller? Så det spelar ju ingen egentlig roll.

Men låt oss nu i strunta i det; jag skriver upp originalversionerna av både Ocean’s Eleven och The Thomas Crown Affair på min lista över filmer att se. Nu vill jag nämna Brad Pitt.

Jag tror att min extrema fascination för Brad Pitt började med att jag såg Burn After Reading (som förövrigt är en underbar film). Brad Pitt är en underskattad (av de stora massorna) skådis. Han är rolig, svincool… och snygg. På riktigt. Brad Pitt. Mums. Hihi.

Nåväl. Nu får jag väl försöka se till att se både Ocean's Twelve och Ocean's Thirteen. Jag tror jag kommer gilla dem. Brad Pitt, liksom.

Gonatt.