The Spirit (2008)

Serietidningar här i Sverige verkar innebära typ Kalle Anka, Bamse och på sin höjd Fantomen. Ungefär. Nu är det väl inte riktigt så illa, men i seriehjältarnas hemland, USA, så finns det mängder med kufiska hjältar och ännu kufiskare (höhö) skurkar.

The Spirit är en av dem. Will Eisner hette mannen som skapade honom, och om Eisner vet jag inte särskilt mycket förutom att han har gett namn åt The Will Eisner Comic Industry Award som en av mina favoritserieförfattare/tecknare, Don Rosa vann år 2007.

Och apropå det så gjordes det år 2008 en film baserad på Eisners historier om The Spirit. The Spirit heter den, och det är den jag skulle skriva något om här. Hm.

The Spirit heter egentligen Denny Colt, en polisman som dog, men sedan blev bättre och antog en ny och fruktansvärt hemlig identitet. Och där bakom masken och iförd sin röda slips strutsar han sedan runt och bekämpar brott. De flesta amerikanska seriehjältar har väldigt många likheter, ska ni veta.

The Spirits nemesis kallas för The Octopus som i filmen spelas av den alltid lika underbara Samuel L. Jackson. Han är så cool så att jag blir alldeles röööd om kinderna. (Han kommer dock aldrig spela en lika cool roll som han gjorde i Pulp Fiction; inte den bästa filmen någonsin, men knäppt bra ändå.)

Alla filmer baserade på serietidningar har en tendens att bli lite fåniga. Men jag älskar dem ändå. Man får liksom ta dem för vad de är; serietidningsfilmer. Eller… Ja. Serietidningar gör liksom allt de kan för att verka coola och macho, men de kommer ändå aldrig ifrån det faktum att de är tecknade bilder på män med kantiga hakor som säger klyschiga saker genom små pratbubblor. Liksom.

Men hur som helst; The Spirit, filmen alltså. Skiten är regisserad av Frank Miller, killen som skrivit bland annat Sin City och 300 och ett av de bästa Batman-äventyren någonsin. Han är serietecknare alltså. The Sprit är gjord i väldigt mycket samma stil som Sin City; mycket kontrast och vitt blod, rentav. Den följer dock inte formeln svart-vitt+färg helt slavisk, vilket väl är tur det.

Visst är den lite töntig ibland, men vadådå? Serietidningar är helt oerhört fåniga och på något sätt blir det ännu värre när det görs spelfilm på dem. Men om man liksom ser förbi det faktum att det är helt fruktansvärt fånigt och klyschigt och försöker se på skiten som vore man en actionglad 5-åring igen (egentligen har jag aldrig varit en sådan unge, men ändå) så kan man inse det fantastiska i övervåld och coola one-liners. Hell yeah.