Dmitrij Gluchovskij – Metro 2033 (2008)

Detta var verkligen sån där bok som jag inte ville skulle ta slut. Inte för att den är skriven med ett fantastiskt språk, för det är den inte. Inte heller för att det är en fantastisk berättelse, det är det inte heller. Det är bara det att jag är fullkomligt förälskad i den här typen av post-apokalyptiska skildringar och Metro 2033 är en av de bästa jag har läst/sett/spelat på länge.

Metro 2033 utspelar sig huvudsakligen i Moskvas tunnelbana år 2033. År 2033 är världen som bekant i stort sett förstörd efter ett rejält kärnvapenkrig. De människor som överlevde kriget gjorde det genom att gömma sig i tunnelbanesystemet som ju lyckligtvis är byggt för att motstå alla former av kärnvapenanfall. Ytan är obeboelig för mänskliga varelser på grund av strålning och diverse livsformer som inte fanns där innan strålningen var ett faktum. Så att säga.

Artiom heter en ung man som lever på en oberoende station (vissa av stationer ingår i olika förbund); VDNCh. VDNCh är en station som klarar sig ganska bra. Det är en väl fungerande station med en god ekonomi, då de producerar ett te gjort på svamp som uppskattas av många i metron.

Men allt är inte frid och fröjd. Från ytan får de ibland besök av “de svarta”. Obehagliga människoliknande (men ändå inte) varelser som skrämmer människorna, inte bara med fula anleten och obehagliga ljud, utan genom att tränga in i deras sinnen. Eftersom Artiom är bokens huvudperson blir det förstås han som förr eller senare får försöka göra något åt detta. Så klart.

Ja, herregud. Det är en underbar bok tycker jag. Lite fånig, såklart, men jag absolut inte den värsta, om man säger så. Stämningen i boken är fantastisk och man känner verkligen skräcken när Artiom & Co. klättrar runt i de becksvarta tunnelbanetunnlarna. Nu tycker jag bara att uppföljaren (Metro 2034) ska översättas till ett språk som jag kan läsa. Hittar den bara på tyska och ryska, och det håller inte riktigt, tyvärr.

Bilden ovan är en av tunnelbanestationerna i Moskvas tunnelbana. Sådeså.