Silent Running (1972)

Mer science-fiction! Silent Running är en spännande och lite sorglig science-fiction historia från början av 70-talet. Det syns och märks på flera olika sätt; man kommer liksom inte ifrån det faktum att det är en 70-talsproduktion. Men det gör inte så mycket, om man kan se förbi det liksom.

Fyra personer arbetar på ett trevligt rymdskepp med ett flertal stora växthusmoduler. En dag får de beskedet att de ska spränga de stora växthusmodulerna (de behövs inte längre; vi klarar oss utan grönt och skog) och bege sig hem. Alla blir glada, utom en av killarna. Han blir ledsen.

Miljötänket i den här filmen är helt galet övertydligt. Men det är inte miljötänket som är huvuddelen i den här filmen. Fokus ligger istället på miljökillen (den enda som inte blir glad av spränga-växthus-och-åka-hem-beskedet) och dennes inre konflikter som beror på de beslut han tar, eller kanske tvingas ta.

Men det är inte handlingen eller nåt sånt som jag uppskattade mest i filmen. Nä. Det som gjorde mig glad var känslan. En riktigt härlig science-fiction-stämning genomsyrar hela filmen, samtidigt som 70-talet ligger som en lurvig heltäckningsmatta över alltihop.

Rymdskeppen är inte larvigt datoranimerade utan riktiga miniatyrmodeller. Alla kulisser och kostymer och grejer känns så mycket mer verkliga än många andra framtidsskildringar. Även om just det faktum att varenda datorskärm på skeppet flimrar väldigt mycket och lite andra detaljer. Men det gör ingenting. Jag älskar det ändå.

Slutet på filmen var faktiskt lite oväntat. Svårt att förutse. Och onödigt sorgligt dessutom. Han kunde väl ha lämnat kvar den där andra… men den där… andra. Så hade den ju sluppit vara själv! Åh… Onödigt. Dumt. Sorgligt.

(Förresten, MUSIKEN! Fantastisk musik (70-tal), lagom episkt och lagom töntigt, men gjorde allt för stämningen. Gonatt)