Sämsta skämtet i natt

Jag brukar ofta (=det har hänt mer än en gång) drömma att jag skrivit en svinbra låt. Sen när man vaknar kommer man inte ihåg den alls. Såklart. Min teori har dock varit att om man skulle komma ihåg den skulle det antingen vara en låt som redan finns, eller en helt ny, men jättetråkig och dålig låt. Typ.

I natt drömde jag att jag hade ett svinbra skämt som jag gick omkring och berättade för allt och alla, och allt och alla tyckte det var hur roligt som helst! YEAH! För jag är ju verkligen typen som går omkring och berättar skämt. Hur som helst.

När jag vaknade för inte alltför liten stund sedan så kom jag faktiskt ihåg skämtet. Det var inte så roligt:

“Bättre sent än aldrig,” sa småbarnspappan som köpte kondomer.

Jag fattar inte riktigt varför det var så roligt i min dröm. För det var det inte. Inte alls, rentav. Herregud.

Det enda roliga var att jag faktiskt kom ihåg det när jag vaknade. Och inte ens det var särskilt roligt. Nåväl.

Hej hej påsklov

Nu sitter jag här och lyssnar på jättetråkig country för att jag inte orkar byta. Vafan.

Så där ja. Hej hej Harry Nilsson. Svinbra.

Saken är den att veckan har varit en fruktansvärt sådan. Hela min kropp har varit extremt ovillig att överhuvudtaget stiga upp på morgonen. Allt har känts helt galet segt och jag har orkat göra mest ingenting. Jättejobbigt faktiskt.

Men trots det så känns det ändå rätt lugnt att det är en seg dag med extrarep och allt möjligt imorgon. För efter imorgon är det påsklov. Påsklov är GREJEN. Fy bubblan så skönt det ska bli med påsklov.

Jag ska sjunga och vara glad och tänka mycket på Jesus.

Gonatt.

Bussfaror

Jag är en sån där människa som oroar mig för allt, hela tiden. Jag kan inte slappna av, åtminstone inte på riktigt. Till och med att åka buss till och från skolan kan vara ett onödigt stort stressmoment för mig.

Exempel 1:

Idag åkte jag linje 635 från Karlshamn till Olofström. Till skillnad från alla de andra bussarna som kör mellan dessa två orter så går linje 635 via Asarum och Mörrum. Men det är inte det som är grejen.

Grejen är att eftersom den går via Asarum och Mörrum så svänger den av lite senare i rondellen i Karlshamn. Inget konstigt med det. Om det inte vore för att en person i min klass berättade om hur dramatiskt det var den gången busschauffören svängde av för tidigt, körde upp på E22:an och fick vända och ta rätt avfart ur rondellen.

Ända sedan min kära klasskamrat berättade om det så har jag varit orolig för att busschauffören ska göra det misstaget igen. Därmed kan jag inte riktigt slappna av förrän bussen har passerat rondellen. Ja, jag vet. Väldigt onödig grej att vara orolig för. Men vafan.

Exempel 2:

Lite av en klassiker: Bussen stannar inte, trots att man har tryckt på stopp-knappen. Detta har hänt mig fyra gånger, vilket enligt mig är fyra gånger för mycket. Oerhört stressande för ett nervvrak som mig själv.

Detta innebär att när jag ska hoppa av en vid hållplats där jag vet att en massa andra människor inte ska hoppa av, så blir jag nervös att busschauffören ska missa att jag tryckte på knappen. Och bara köra vidare.

Detta är inte en extremt lika onödig grej att vara orolig för, eftersom det faktiskt händer ibland och kan vara ganska irriterande.

Därmed är jag ganska övertygad om att min rädsla är en aning överdriven och en aning irrationell. Det är ju inte så att jag inte skulle hitta om jag fick hoppa av vid en senare busshållplats. Det skulle ju bara ta lite längre tid.

Det här alltså de två bussrelaterade exempel jag för tillfället kan komma på, som innebär orosmoment i min vardag. Det är helt fruktansvärt jobbigt att vara mig.
Tro mig, jag vet.

Sherlock Holmes (2009)

Jag föredrar nog någon av sir Arthur Conan Doyles noveller framför den här monstruöst hollywoodifierade actionskildringen av den übercoole, kokainberoende och snabbtänkte violinisten/detektiven Sherlock Holmes. Det här hade kunnat vara så mycket bättre.

Därmed inte sagt att Sherlock Holmes är en dålig film. För det är den då rakt inte. Guy Ritchie har regisserat (honom gillar vi ju) men det är inte han som har skrivit den. Nä, manuset är ett typiskt hollywoodblockbuster-manus. Underhållande, fartigt och actionfyllt. Men också lite klyschigt och lite alltför idiotsäkert. Tyvärr. Sherlock Holmes är ju en så fruktansvärt intressant karaktär och en modern tolkning hade ju kunnat bli helt fantastisk (i synnerhet med Robert Downey Jr. i huvudrollen!). Men nä. Hollywood. Pffft.

Men som sagt, det är ändå en underhållande film; jag har sett många värre. Om det inte vore för att jag har läst en massa Sherlock Holmes och har en ganska tydlig bild av mannen så hade jag älskat filmen. Men tyvärr. Den nådde så att säga inte riktigt upp till mina förhoppningar (notera att det är en skillnad mellan förhoppningar och förväntningar). Nåväl.

De hade ju kunnat göra så mycket mer med Holmes fantastiska slutledningsförmåga! FAN! Det är ju det coolaste med hela karaktären. Ja. Men vissa fightscener var faktiskt riktigt coola. Och jag tycker aldrig att fightscener (!) är coola (!!!??). Sådeså. Men det är nog mest Guy Ritchies förtjänst, känns det som.

Triss

Den senaste tiden har jag haft en återkommande dröm. En riktigt trevlig sådan, faktiskt. I den här drömmen har jag köpt en trisslott (jag köper aldrig trisslotter) och sedan skrapat fram tre klövergrejer på den (“plötsligt händer det”).

Tre klövergrejer innebär att man får sitta i tv och skrapa trisslott (hell yeah!) vilket jag alltså får göra (i drömmen, alltså). Och självklart skrapar jag fram högsta vinsten: 50000 kr i månaden. I 25 år. Det är jättemycket pengar det, faktiskt.

Men, nu är det ju som sagt bara en dröm. Inte verklighet. Vilket innebär att när jag vaknar är jag precis lika fattig och nervös som jag alltid.

Men ikväll (tidigare ikväll) bestämde jag mig för att logga in på svenskaspel.se och köpa en trisslott där. YEAH!

Men jag har varit intelligent nog att sätta en veckobudget på 25 kr där (jag är ALDRIG där och spelar, men ändå). Problemet med detta är att minsta belopp som kan sättas in är 50 kr. Vilket alltså innebär att jag inte kan sätta in några pengar över huvud taget. Vilket flyt alltså? Ingen månadsklöver för mig inte.

Men nu har jag höjt min veckobudget (till 50 kr). Tyvärr verkställs inte den höjningen förrän nästa vecka. BUÄÄ!! Jag som vill skrapa triss och bli rik.

Fan.

Richard Dawkins – Illusionen om Gud (2006)

Den här boken är bara några år gammal men är väl redan att betrakta som en bok man måste ha i det här ämnet. Richard Dawkins är en av världens mest kända (och mest övertygande) ateister och i den här boken lägger han fram en hel hög med bevis som pekar på att Gud inte finns, och varför det är över huvud taget bortkastad att tid att tro på denne Gud.

Men han nöjer sig inte med att bara ta kål på Guds-myten utan förklarar sida upp och sida ner varför religion över huvud taget inte är något bra. Han är rent fruktansvärt negativt inställd till religi0n, men han har också ganska goda argument för det, även om de stundtals kan vara svårförståeliga för de som inte är så insatta i tänket, om man säger så. Boken vandrar mellan fysik, biologi, filosofi och psykologi utan att tappa fokus på Gud och religioner… Ja.

Jag var redan innan jag öppnade boken ganska bekant med Dawkins argument och tankar och var därmed väl medveten om vad som väntade mig. Jag läste den inte för att bli övertygad – det var jag redan innan. Skulle jag hamna en religionsdiskussion har jag däremot nu väldigt många starka argument för ateismen som det enda vettigt alternativ.

Ja, vafan. Nu ska jag läsa andra Twilight-boken, så jag har inte tid att sätta här och utveckla mina egna tankar. TJOHEJ!

(Det är förövrigt Dawkins på bilden, inte Gud eller någon annan)

District 9 (2009)

District 9 är en modern science fiction/actionfilm med högt tempo som trots en massa fula rymdvarelser och skitstora laservapen (bland annat) lyckas intressera mig. Jag tröttnade inte ens på det. Hm. Det kan ju bero på att fokus inte ligger på våld/action/vapen/explosioner utan snarare på de fula rymdvarelserna och deras förhållande med människorna.

Hela grejen går ut på att i början av 80-talet anlände ett fett rymdskepp och placerade sig alldeles ovanför Johannesburg (Sydafrika). Efter tre månader av väntan på ingenting tar sig människorna dit och inuti det hittar de mängder av fula men inte alltför farliga rymdvarelser. Dessa placeras senare i ett ghetto utanför Johannesburg: District 9.

De fula rymdvarelserna är fast på en planet där de inte är särskilt välkomna. Jag menar, det är ju inte så trevligt. Och ghettot de tvingas leva i är absolut inte heller särskilt trevligt. Vid filmens början har ett nytt projekt inletts där alla rymdvarelser ska bort från District 9 och flyttas till det nya District 10.

Med tanke på Sydafrikas historia finner åtminstone jag det omöjligt att inte dra vissa paralleller till apartheidregimen, och inte minst District Six i Kapstaden. 1966 förklarades District Six vara ett område enbart för vita, och över 60000 personer tvångsförflyttades därifrån under 70-talet.

Men District 9 är inte i första hand en politisk film (eller inte alls, rentav) utan en ganska rak och enkel sci fi-historia med mycket action. Mera Alien än 2001 om man säger så, men ändå. De fula rymdvarelserna är ganska övertygande (men de är ändå fula, datoranimerade rymdvarelser) och sättet som filmen blandar in dokumentärliknande klipp gör att helhetsupplevelsen blir väldigt övertygande trots en relativt låg budget och helt okända skådespelare (vilket verkligen inte stör).

En bra film. Bättre än Avatar. Som film betraktat. Och jag tror fasen att jag föredrar den rent visuellt också. Avatar var alldeles för “överproducerad” och “fantastisk” vilket resulterade i en mycket… fånigare film. Kort sagt; Avatar är överskattad, och jag ser mycket hellre District 9 en gång till.

Det regnar ute

Det regnar ganska mycket ute, men det känns helt okej. Jag gillar när det regnar. Faktiskt. I alla fall när man får sitta inne och titta ut och må allmänt mysigt. För ett par timmar sen var jag och far ute med hundarna. Då var det inte lika trevligt att det regnade. Men jag överlevde. Typ.

Snatch (2000)

Jag köpte den här filmen till bror min för flera år sedan, men har av någon idiotisk anledning inte sett den förrän nu. Bättre sent än aldrig, right?

Jag tänker inte ens bry mig om att förklara vad Snatch handlar om. Det händer väldigt mycket mest hela tiden, och det går snabbt – riktigt snabbt. Men det går aldrig så snabbt att man (jag) har några problem att hänga med i vad som händer, vilket är väldigt trevligt.

Jag är oftast inte så förtjust i filmer som handlar om sånt som Snatch handlar om (hårda typer med vapen och… sånt) men när det är så mästerligt utfört så… Ja. Me love it. Äh. Det är lagom roligt, lagom coolt (utan att bli för fånigt) och ungefär hur snyggt som helst mest hela tiden. Ja. Öh… Snygg redigering. Snygga… klipp. YEAH!

Benicio Del Toro är svincool som alltid och Brad Pitt är Brad Pitt. Vad mer kan jag säga? Jag älskar Brad Pitt mer och mer för varje film jag ser med honom, på riktigt. Han är en av de få genuint coola människor som finns (enligt mig). Jag tror faktiskt att jag tycker bättre om honom än om Johnny Depp (som ändå är en av mina största favoriter också). Ja, där ser man på.

Men hur som helst; Snatch – bra film. Den är ju snart tio år gammal, så det var väl på tiden att jag såg den. Guy Ritchies andra film är det, och om jag har förstått det rätt ska vi inom kort se hans kritikerrosade debutfilm Lock, Stock and Two Smoking Barrels som en del av kursen Nutida konst i skolan. Älskar estetiska programmet, men bara ibland.

Gonatt nu världen.

The Beach (2000)

Okej, det här är en skolfilm, så att säga, så jag orkar inte engagera mig allt för mycket. Inte för att jag brukar göra det, men det här skriver jag verkligen bara för att jag “måste”.

The Beach är baserad på en bok (som påstås vara mycket bättre, förstås) men den har jag inte läst. Filmen var sådär.

Leonardo DiCaprio spelar en ung backpacker på jakt efter lite “riktiga” äventyr, vilket man inte hittar på de vanliga turiststråken, om man säger så. Han stöter på den lustiga typen Daffy, spelad av den ack så underbare Robert Carlyle. Daffy har en karta. En karta som visar vägen till en ö, på vilken en hemlig strand (paradisliknande sådan) finns. Enligt Daffy alltså.

Dit beger sig Leonardo tillsammans med bekantskaper (franska, höhö). Och de hittar den här jävla stranden där det finns ett helt litet samhälle. Jättetrevligt. Hela konceptet påminde mig faktiskt en hel del om Christiania. Till och med knarket fanns med. Yeah.

Ja, och sen börjar allt det lustiga. Jag kikade runt lite på IMDb-forumen, och det verkar som om rätt mycket har gått förlorat i processen att göra en film av en bok. Så det är ju mycket möjligt att det är på grund av det som jag upplevde filmen som en aning ryckig, lite lätt osammanhängande och väldigt… snabb. Det hände mycket, och det gick snabbt. Lite för snabbt ibland.

Men det var en intressant film. Inte en jättebra film, nej, men ändå intressant. Jag är intresserad av att läsa boken, så vi får se.

Jag är förövrigt inte särskilt förtjust i Leonardo DiCaprio. Jag vet inte varför; kanske för att jag ser honom lite som en rival till Brad Pitt. Höhö.

Stephenie Meyer – Om jag kunde drömma (2006)

Hej hej. Nu har Andreas också börjat läsa Twilight. Så vad tycker han då? Ja, herregud vad tycker han? Först och främst är han ledsen för att han läser på svenska, men han är ju alldeles för snål för att köpa skiten på engelska, när han kan låna hela serien av sin kära syster. Nu låter vi Andreas själv tala (skriva):

Jag är van vid såna här böcker. Det vill säga; ungdomsböcker skriva av passionerade författare som skriver lite hellre än bra, om man säger så, och utöver det absolut inte är rädda för att trycka in hela högar med klyschor (fast lägga till lite originella detaljer också förstås, så att det ska verka nytt och spännande).

Det blir liksom aldrig spännande. Det är en massa gnäll och tjat om Edwards “sneda leende” hela tiden. Jag gjorde dessutom det stora misstaget att se filmen innan jag läste boken (boken var bättre än filmen, faktiskt) vilket verkligen har cementerat Robert Pattinson som Edward vilket stör mig jättemycket. Fan.

Och hallå, boken (filmen) handlar inte om någonting. Det är en enda lång introduktion till karaktärerna (med en massa upprepande gnäll och tjat om Edwards sneda leende) förutom de sista kapitlen då det helt plötsligt smäller till och så händer det en jävla massa på en gång. Filmen var likadan. Man har ingen aning om vad handlar om, och sen – PANG! – sen är den slut.

Det behöver ju inte bli en dålig bok (eller film) på grund av det. Men karaktärerna hade behövt vara så mycket mer intressanta än vad de är för att jag skulle älska skiten. För intrigen (den nästintill obefintliga intrigen) är långt ifrån tillräcklig för att fånga mig och göra mig till en glad boknörd. Ändå fortsatte jag läsa, och slutade inte förrän den var slut. Vafan.

Boken är inte särskilt “bra”, jag tycker inte det blir spännande. Ändå kan jag inte sluta läsa. Det är precis med Dan Browns böcker; har man läst en har man läst alla. Det är samma bok, och man kan med lite hjärna räkna ut ungefär vad som ska hända. Ändå kan man inte släppa skiten. Fan.

När jag har räknat ut hur man skriver sån skit så ska jag skriva några bestsellers och sitta och skriva autografer i sunkiga bokhandlar tills jag kreverar, m’kay?

Jag ska läsa Twilight-böckerna nu och se filmerna (så fort det bara går). Sen ska jag fundera på varför Twilight blev en sån pangsuccé som det ju faktiskt blev. Utan några riktiga argument; jag tänker gissa. Gonatt.

En av fyra

En av fyra avklarade. Lite synd att jag inte orkat köpa dem på engelska. Inte för att jag köpt dem på svenska, men ändå liksom. Svenska översättningar har en tendens att vara lite värre än… allt annat.

The Spirit (2008)

Serietidningar här i Sverige verkar innebära typ Kalle Anka, Bamse och på sin höjd Fantomen. Ungefär. Nu är det väl inte riktigt så illa, men i seriehjältarnas hemland, USA, så finns det mängder med kufiska hjältar och ännu kufiskare (höhö) skurkar.

The Spirit är en av dem. Will Eisner hette mannen som skapade honom, och om Eisner vet jag inte särskilt mycket förutom att han har gett namn åt The Will Eisner Comic Industry Award som en av mina favoritserieförfattare/tecknare, Don Rosa vann år 2007.

Och apropå det så gjordes det år 2008 en film baserad på Eisners historier om The Spirit. The Spirit heter den, och det är den jag skulle skriva något om här. Hm.

The Spirit heter egentligen Denny Colt, en polisman som dog, men sedan blev bättre och antog en ny och fruktansvärt hemlig identitet. Och där bakom masken och iförd sin röda slips strutsar han sedan runt och bekämpar brott. De flesta amerikanska seriehjältar har väldigt många likheter, ska ni veta.

The Spirits nemesis kallas för The Octopus som i filmen spelas av den alltid lika underbara Samuel L. Jackson. Han är så cool så att jag blir alldeles röööd om kinderna. (Han kommer dock aldrig spela en lika cool roll som han gjorde i Pulp Fiction; inte den bästa filmen någonsin, men knäppt bra ändå.)

Alla filmer baserade på serietidningar har en tendens att bli lite fåniga. Men jag älskar dem ändå. Man får liksom ta dem för vad de är; serietidningsfilmer. Eller… Ja. Serietidningar gör liksom allt de kan för att verka coola och macho, men de kommer ändå aldrig ifrån det faktum att de är tecknade bilder på män med kantiga hakor som säger klyschiga saker genom små pratbubblor. Liksom.

Men hur som helst; The Spirit, filmen alltså. Skiten är regisserad av Frank Miller, killen som skrivit bland annat Sin City och 300 och ett av de bästa Batman-äventyren någonsin. Han är serietecknare alltså. The Sprit är gjord i väldigt mycket samma stil som Sin City; mycket kontrast och vitt blod, rentav. Den följer dock inte formeln svart-vitt+färg helt slavisk, vilket väl är tur det.

Visst är den lite töntig ibland, men vadådå? Serietidningar är helt oerhört fåniga och på något sätt blir det ännu värre när det görs spelfilm på dem. Men om man liksom ser förbi det faktum att det är helt fruktansvärt fånigt och klyschigt och försöker se på skiten som vore man en actionglad 5-åring igen (egentligen har jag aldrig varit en sådan unge, men ändå) så kan man inse det fantastiska i övervåld och coola one-liners. Hell yeah.

Robert Pattinson

 

Nä… Om man skulle ta och läsa lite Twilight och sen försöka sova?
Det låter fett, tycker jag.

Grannar i badrummet

Om din granne hade stått inne i ditt badrum när du skulle in dit, hade du då tyckt att situation var läskig eller lustig? För mig beror det på hur trängande mitt eget behov av att utnyttja badrummet hade varit.

Hade jag varit väldigt angelägen om att få utnyttja badrummets möjligheter så hade situationen antagligen varit mer läskig än lustig. Hur blir man av med en inkräktande granne?

Men hade det mera varit frågan om att grannen råkat gå fel, och jag själv inte hade någonting att göra i rummet (badrummet) som grannen befann sig i, hade situationen varit en helt och hållet lustig sådan.

Jag har aldrig någonsin stött på någon av mina grannar i mitt badrum. Hittills. Men man vet ju aldrig vad morgondagen har att bjuda på.

Lena van Rooy – Köra vagn (2006)

Det här kan mycket väl vara den sämsta jävla bok jag någonsin läst. Barnböcker över huvud taget brukar inte vara särskilt intressanta, men den har var bland det sämsta jag har sett.

Tror fru van Rooy att barn är idioter bara för att de är små och inte riktigt har fått grepp om världen ännu? Jag citerar:

“AJ, ONT. CYKEL DUM!”

Det är väl för i helvete inte cykelns fel om ungen kör om kull med den!? Det är ju ren jävla lögn. Fyfan.

Hela boken är fylld av osammanhängande texter och ofullständiga meningar. Man blir ju ledsen på riktigt. Är det sånt här våra barn ska växa upp med? Ska det vara så här? VA!?

Och teckningarna. DE ÄR JÄTTETRÅKIGA! Ingen kärlek över huvud taget!? VAFAN!?

Och nä, det här är inte så seriöst. Men helt ärligt talat; jag skulle aldrig lägga på pengar på nåt så jävla fånigt som en pekbok som den här. Då är det bättre att plocka fram papper och penna och hitta på något själv. Vafan.

Solyaris (1972)

Jag ogillar långa filmer. De blir så lätt sega. Solyaris är 2½ timme lång. Den är inte seg. Den är långsam. Hårfin skillnad.

Alltså, stämningen i den här typen av filmer är helt jävla oslagbar. Jag älskar det. Det är så härligt att kunna se en film som utspelar sig på en rymdstation kretsandes kring en främmande planet utan att få massa fula rymdvarelser och skitstora laservapen kastade i ansiktet hela tiden. Underbart.

Filmens titel syftar på planeten som stationen kretsar runt. Man har kommit fram till att det på den här planeten finns någon form av intelligens. Och på den vägen är det. Det händer liksom inte så mycket i den här filmen, samtidigt som det händer en massa hela tiden.

Allt och inget. Livet, döden. Det gamla vanliga. Och riktig science fiction. Utan fula rymdvarelser och skitstora laservapen som sagt. Man skulle kunna skriva uppsatser om den här filmen, såklart. Men det orkar jag inte. Klockan är ju mycket nu. Och livet är kort. Nån dag ska jag se remaken med George Clooney i huvudrollen. För den lär ju vara jättebra.

Gonatt.

Lördagkväll

Igår kväll försökte jag och två kamrater vara kreativa med varsitt instrument i famnen. Det gick sådär.

Ikväll blir det inget sådant nonsens. Ikväll blir det glögg och en monstruös, sovjetisk science fiction-rulle från 1972. Tarkovsky var visst inte särskilt nöjd med den, men det struntar jag i. Hm.

Kanske blir det någon timme med Lego Universe-betan också. TJOHEJ!

Carl-Johan Vallgren – Dokument rörande spelaren Rubashov (1996)

Vilken jäkla titel. Nåväl. Carl-Johan Vallgren slog igenom stort med boken Den vidunderliga kärlekens historia, för vilken han också vann Augustpriset som bästa svenska roman 2002. Inte illa pinkat. Jag har läst Den vidunderliga kärlekens historia och tyckte väldigt mycket om den. Rubashov har länge stått på min “att läsa”-lista.

Så vad handlar den om? Ja, spelaren Rubashov, förstås. Vid sekelskiftet (inte det senaste nu för tiden, men det var det senaste när boken utkom) i Sankt Petersburg spelar Josef Nikolaj Dimitrevitj Rubashov ett parti poker med ingen mindre än den varelse vi bäst känner som djävulen. Åh herre min skapare så spännande.

Utan att säga för mycket kan jag berätta att vi sedan genom boken får följa Rubashov genom hela 1900-talet. Flera exempel på människans ofelbara grymhet ges. Det är till och med så att jag blir lite upprörd, mest för att allt som händer i boken har en koppling till verkliga, historiska händelser.

Ja, en bra bok. En bra bok om livet, döden och kärleken. Men mest livet och döden. Tror nog jag ska läsa om Den vidunderliga kärlekens historia snart. Och kanske köpa någon av hans andra böcker, som jag ännu inte läst. Spännande.

WOO!

Billig film på ICA gör Andreas till en glad fisk.

Kort recension av Danmark

Det var inte jättekul, men lagom. Bättre än skolan. Christiania var inte en del av studieresan, men antagligen det mest intressanta under dagen. Sug på den du.

Inlägg nr. 100

Hej.
Det här är inlägg nummer 100, och det firar jag med en bild på en snigel.
Hejdå.

Banankänslor

Alla människor har olika uppfattningar om hur en god banan ska smaka och vara. Nu tänkte jag ta några exempel från mig egen, högst normala, familj:

Mor:
Mor gillar gröna bananer. Träiga, sträva och lite beska. Hårda. Svårtuggade. Det gillar mor. Skumt.

Far:
Far äter visserligen allt, men alldeles nyss diskuterade han och jag bananer (gissa varför jag skriver detta) och då sa han att han gillade riktigt bruna bananer. Så bruna att de är alldeles mosiga. För det är då de smakar som mest (och bäst, enligt far). Själv är jag inte så förtjust i mosiga, halvruttna bananer.

Jag:
Jag föredrar mina bananer lagom. De ska vara så pass bruna att de inte är gröna längre, men de får absolut inte kännas det minsta mosiga. Då blir de sådär obehagligt kvälmande. Och det gillar jag inte. Tyvärr var bananen på bilden lite mosig, allra längst ner. Men den gick att äta ändå. Som tur var.

Dagens spam

“Any, even the most dirty desires will come true with our male enhancing set! CLICK HERE”

Black Sheep (2006)

B ah-ah! Jag älskar den här filmen. Black Sheep, alltså. Inte för att den är så där extremt fantastiskt bra, men grundidén är så oerhört underhållande att det liksom räddar filmen. Det är alltså en film från Nya Zeeland (där de har fler får än människor = jävligt många får). Den påminner till viss del om Peter Jacksons tidiga filmer (Bad Taste och Braindead) och Peter Jackson är ju från Nya Zeeland. Ehm.

Den här filmen handlar alltså om får. Farliga får. Muterade får. Och det låter ju inte sådär överdrivet originellt, egentligen. Men just det faktum att det är får vi snackar om gör det hela så oändligt mycket mer underhållande. Får är ju av naturen väldigt fåniga och harmlösa varelser. Hihi.

Den här typen av filmer har genom historien präglats av ganska dåliga specialeffekter; det har helt enkelt inte sett särskilt äkta ut. I Black Sheep är det Weta Workshop som ligger bakom alla specialeffekter. De har också arbetat med till exempel Sagan om Ringen-filmerna, King Kong och nu senast Avatar. De vet vad de håller på med, helt enkelt.

Och det märks; fåren i Black Sheep ser bra ut. Den största anledningen till att man inte helt låter sig övertygas är att man vet att får inte sliter inälvorna ur folk. Eller?

Jag älskar Black Sheep. Inte så mycket för dess manus/handling/personer (som stundtals är ganska klyschiga, förutsägbara och tråkiga) utan för den fantastiska idén om att låta ulliga får vara monster, och för att denna idé är utförd med sådan teknisk skicklighet att hela filmen blir en enda visuell får-fest. Eller nåt.

Gonatt.

Confessions of a Dangerous Mind (2002)

Confessions of a Dangerous Mind handlar om tv-producenten (bland annat) Chuck Barris (spelad av Sam Rockwell) som låg bakom flera 60- och 70-talsklassiker på amerikansk tv. Dålig tv. Filmen är baserad på denna Chucks påstås självbiografiska bok med samma titel. Hur mycket som är sant är dock inte helt självklart.

Största anledningen till att jag över huvud taget såg den här filmen var att Charlie Kaufman har skrivit manus. Och det är väl ingen hemlighet att jag gillar Charlie Kaufman. Sen att det är George Clooney (som jag efter Ocean’s filmerna har bestämt mig för att gilla) som har regisserat var ju också spännande.

Men jag blev väl kanske… lite besviken. Hela historien om Chuck Barris som blir mördande CIA-agent samtidigt som han skapar en rad av tv-shower är ju underhållande och någon enstaka gång fnissar jag. Hihi, låter det. Men det är ingen höjdare. Den känns stundtals lite seg och den handlar ju inte om någonting. Känns det som. Jag vet inte. Jag kanske bara är trött.

Brad Pitts minimala cameo gjorde mig dock väldigt glad. Se nedan.

Ny skrivmaskinssaga

Jag slängde ihop en kort saga med ett helt värdelöst (och jättetråkigt) slut.
Faktum är att hela berättelsen blev ganska värdelös (och jättetråkig).
Till och med sämre än tidigare skrivmaskinssagor. Herre min skapare.
Men eftersom jag inte orkar renskriva skiten nu, så får det vänta tills imorgon.
Imorgon är en ny dag. En Tisdag.

Farbror Fuffens och Bingo Bundeslinga

Jag är så trött att det inte ens är roligt. Vill inget annat än sova. På riktigt. Värdelöst är vad det är. Orkar inte göra någonting ens. Hela dagen har jag gått omkring och varit trött och känt mig lite sådär… borta. Inte riktigt på plats så att säga. Jättejobbigt. Och ute är det mörkt, för mörkt för utelekar.

Kanske äta en macka, duscha eller nåt? Plocka fram skrivmaskinen och hamra fram en tråkig saga? Kanske det, ja. Vi får väl se.

Twelve Monkeys (1995)

Kombinationen Terry Gilliam, Bruce Willis och tidsresor resulterar i en enligt mig fantastisk film. Hade Brad Pitt haft en lite större hade den ta mig fasen kunnat ha varit perfekt. Men Brad Pitt får spela galen och visa arslet och det gör han bra.

Twelve Monkeys handlar om fången James Cole (Bruce Willis) som skickas tillbaka i tiden för att ta reda på mer om det virus som utrotade större delen av mänskligheten år 1997 (Det är en film, faktiskt). Tyvärr är tidsresetekniken inte riktigt… stabil. Så det ställer förstås till det en del.

Som vanligt när Terry Gilliam är inblandad är det jättekonstigt mest hela tiden, men man har ändå inga problem med att följa med i vad som händer. Tidsresor har en tendens att orsaka ganska mycket… kaos. Primer från 2004 är ett utmärkt exempel på det. Det är inte en film man ska se om man inte gillar att tänka. Höhö.

Twelve Monkeys är en mysig film. Mysig är kanske inte det bästa ordet för att beskriva en dystopi, men vafan. Jag tycker den är mysig. Jag får en sån hemtrevlig känsla av den, vilket kanske är helt knäppt, men jag vet inte. Jag har kanske sett den för många gånger. Den är av mina absoluta favoritfilmer.

Jag menar, Brad Pitt är ju med i den. TJO!

Oscar Wilde

Idag var min födelsedag.

Men nu är den snart slut. Gött.
Det är helt galet överskattat att fylla år.
Imorgon är det söndag.

Wristcutters: A Love Story

Åh… Det här är verkligen en av mina favoritfilmer. Den innehåller nästan allt man kan önska av en film, lite beroende på vad man gillar för filmer.

Wristcutters: A Love Story handlar kort sagt om en kille som heter Zia som tar livet av sig. Och det låter väl kanske inte särskilt spännande. Grejen är att när han vaknar upp (jo, just det) så befinner han sig på en ny plats. En plats där alla som har tagit livet av sig hamnar. Jomen tjena.

Nä, om man bortser från allt hittepå i den här filmen (klarar man inte av det borde man verkligen hitta en annan film) så är det en gullig historia om kärleken, livet och döden. Alla ingredienser som behövs för en bra historia.

Men Wristcutters är rolig också. Och tur är väl det, eftersom (nästan) varenda jäkel i filmen har varit tillräckligt deppig för att någon gång ha tagit livet av sig.

Äh. Skitsamma. Se filmen. Inte för att någon läser detta. Inte för att någon någonsin lyssnar på mig när jag tipsar om filmer. Och skulle någon någon gång göra det så skulle någon säkert bli besviken. Skitsamma.

Det är en bra film, fatta. Tom Waits är med i den. Klart den är bra.

Grattis.

Idag fyller Johan Andreas Nilsson 19 år. Det är inte sådär överdrivet spännande, men ändå ett oundvikligt faktum.
Gonatt
(Klockan är mycket, även för en ung, stark man som… jag.)

En dalahäst i fönstret

I mitt fönster hänger en dalahäst.
Snälla, fråga inte varför.
Jag vet inte.

Mitt nya heltal.

Jag har haft en återkommande dröm i några dagar (nätter) nu. Den är jätteknepig.

Jag är lite osäker på vad den faktiskt går ut på; vad den handlar om så att säga.

Det enda jag egentligen kommer ihåg att är att ett tal är inblandat. Och det här talet är jättemystiskt, för det är ett helt nytt heltal som ligger mittemellan 11 och 12.

Inte 11,5 eller nåt sånt, utan ett nytt heltal, typ 14. Fast mittemellan 11 och 12.
Och det går ju inte. En omöjlighet. Så som vi ser det.

Är det normalt att drömma om sånt? Fan vet jag. Men skoj är det, och knepigt.

Gröna LEGO-män?

Gröna små plastsoldater. Ah… Men det är ändå LEGO? Men ändå… Gröna små plastsoldater… Fast LEGO?

Det är jättekonstigt! Jag fattar inte grejen alls!

Men sen ser jag. Toy Story-LEGO. Fortfarande jättekonstigt, men okej då.

Silent Running (1972)

Mer science-fiction! Silent Running är en spännande och lite sorglig science-fiction historia från början av 70-talet. Det syns och märks på flera olika sätt; man kommer liksom inte ifrån det faktum att det är en 70-talsproduktion. Men det gör inte så mycket, om man kan se förbi det liksom.

Fyra personer arbetar på ett trevligt rymdskepp med ett flertal stora växthusmoduler. En dag får de beskedet att de ska spränga de stora växthusmodulerna (de behövs inte längre; vi klarar oss utan grönt och skog) och bege sig hem. Alla blir glada, utom en av killarna. Han blir ledsen.

Miljötänket i den här filmen är helt galet övertydligt. Men det är inte miljötänket som är huvuddelen i den här filmen. Fokus ligger istället på miljökillen (den enda som inte blir glad av spränga-växthus-och-åka-hem-beskedet) och dennes inre konflikter som beror på de beslut han tar, eller kanske tvingas ta.

Men det är inte handlingen eller nåt sånt som jag uppskattade mest i filmen. Nä. Det som gjorde mig glad var känslan. En riktigt härlig science-fiction-stämning genomsyrar hela filmen, samtidigt som 70-talet ligger som en lurvig heltäckningsmatta över alltihop.

Rymdskeppen är inte larvigt datoranimerade utan riktiga miniatyrmodeller. Alla kulisser och kostymer och grejer känns så mycket mer verkliga än många andra framtidsskildringar. Även om just det faktum att varenda datorskärm på skeppet flimrar väldigt mycket och lite andra detaljer. Men det gör ingenting. Jag älskar det ändå.

Slutet på filmen var faktiskt lite oväntat. Svårt att förutse. Och onödigt sorgligt dessutom. Han kunde väl ha lämnat kvar den där andra… men den där… andra. Så hade den ju sluppit vara själv! Åh… Onödigt. Dumt. Sorgligt.

(Förresten, MUSIKEN! Fantastisk musik (70-tal), lagom episkt och lagom töntigt, men gjorde allt för stämningen. Gonatt)

Kortfilm! WOO!

AHAHHAAA!! Den är jätte rolig! Den handlar om bögar och sånt! AHHAAAAHAH!!

(Helt seriöst, så är den faktiskt rätt underhållande. Tjohej.)

Ajdå.

Klockan är mycket och jag ska upp tidigt imorgon. Jag mår inte helt friskt, och har sovit mer än vad jag någonsin trodde jag klarade av de senaste dagarna.

Ändå är jag hur trött som helst. Är inte det konstigt, så säg.

Jag tycker om roliga skämt, och dåliga skämt. Just nu finns inga dåliga skämt.

Tänk på den du.

Jon Ronson – The Men Who Stare at Goats (2004)

Boken,  alltså. The Men Who Stare at Goats är en reportagebok som beskriver de olika mer eller mindre underhållande och mer eller mindre skrämmande metoder som USA:s underrättelsetjänst och militär har använt sig av från 50-talet och framåt.

Bokens titel är en referens till ett försök att lära amerikanska militärer att stirra sina fiender till döds. Vilket är precis lika knasigt som det låter, men det har alltså hänt.

Men boken är inte bara en rolig historia, så att säga. Större delen av den ägnas faktiskt åt att granska diverse tortyrmetoder som användes (används) i Irak-kriget (mest det senaste) och hur CIA experimenterade med LSD på 50-talet. Skojigt. Inte.

Man förvånas om och om igen över hur extrema vissa av metoderna som beskrivs är. Mitt förtroende för USA:s krigsmakt var väl näst intill obefintligt innan jag läste den här boken. Såhär efteråt är det helt och hållet bortblåst.

Knäppa människor som gör knäppa saker. Jag tycker vi ska vara glada och sjunga tillsammans istället för att slåss och bråka, okej?

Moon (2009)

Moon är något så underbart som en “riktig” science-fiction historia (“riktig” science-fiction för mig är science-fiction i stil med Isaac Asimov eller Arthur C. Clarke).

Moon handlar om Sam Bell, som arbetar på en månstation, där han överser produktionen av Helium-3. Helium-3 är nu för tiden den absolut främsta energikällan på jorden, och är anledningen till den fantastiska utvecklingen som de senaste åren har bjudit på. Har du missat det? Nåväl.

Av någon anledning arbetar Sam Bell helt ensam på stationen, med enbart den virtuella intelligensen GERTY som sällskap. Först tyckte jag det var jättekonstigt att han var ensam; det är inte särskilt logiskt och de borde veta bättre. Det fortsatte jag att tycka ända tills “vändningen” kom. Inga detaljer, men det hela förklaras ganska bra (även om det ändå inte är helt logiskt).

GERTY är väldigt underhållande. Det är helt omöjligt att inte dra några paralleller till HAL 9000 från 2001: A Space Odyssey (som jag anser vara en av de bästa science-fiction historierna någonsin, både boken och filmen; dessutom är den att av få exempel där filmen faktiskt kan anses vara bättre än boken). Som tur är GERTY aningen mera sympatisk än HAL 9000.

Just det… Sam Bell spelas av Sam Rockwell, en herre som jag förknippar starkt med Zaphod Beeblebrox, ända sedan han spelade just den karaktären i filmatiseringen av Liftarens guide till galaxen från 2005. Han gör en stabil insats i Moon, däremot är jag sorgligt övertygad om att det kunde ha gjorts ännu bättre.

Moon är en oerhört sevärd science-fiction film som jag rekommenderar jättemycket; mycket bättre än Avatar är vad den är. Nu ser jag fram emot regissören Duncan Jones kommande filmer. Han verkar veta vad han håller på med. Det gillar vi. TJOO!

Dmitrij Gluchovskij – Metro 2033 (2008)

Detta var verkligen sån där bok som jag inte ville skulle ta slut. Inte för att den är skriven med ett fantastiskt språk, för det är den inte. Inte heller för att det är en fantastisk berättelse, det är det inte heller. Det är bara det att jag är fullkomligt förälskad i den här typen av post-apokalyptiska skildringar och Metro 2033 är en av de bästa jag har läst/sett/spelat på länge.

Metro 2033 utspelar sig huvudsakligen i Moskvas tunnelbana år 2033. År 2033 är världen som bekant i stort sett förstörd efter ett rejält kärnvapenkrig. De människor som överlevde kriget gjorde det genom att gömma sig i tunnelbanesystemet som ju lyckligtvis är byggt för att motstå alla former av kärnvapenanfall. Ytan är obeboelig för mänskliga varelser på grund av strålning och diverse livsformer som inte fanns där innan strålningen var ett faktum. Så att säga.

Artiom heter en ung man som lever på en oberoende station (vissa av stationer ingår i olika förbund); VDNCh. VDNCh är en station som klarar sig ganska bra. Det är en väl fungerande station med en god ekonomi, då de producerar ett te gjort på svamp som uppskattas av många i metron.

Men allt är inte frid och fröjd. Från ytan får de ibland besök av “de svarta”. Obehagliga människoliknande (men ändå inte) varelser som skrämmer människorna, inte bara med fula anleten och obehagliga ljud, utan genom att tränga in i deras sinnen. Eftersom Artiom är bokens huvudperson blir det förstås han som förr eller senare får försöka göra något åt detta. Så klart.

Ja, herregud. Det är en underbar bok tycker jag. Lite fånig, såklart, men jag absolut inte den värsta, om man säger så. Stämningen i boken är fantastisk och man känner verkligen skräcken när Artiom & Co. klättrar runt i de becksvarta tunnelbanetunnlarna. Nu tycker jag bara att uppföljaren (Metro 2034) ska översättas till ett språk som jag kan läsa. Hittar den bara på tyska och ryska, och det håller inte riktigt, tyvärr.

Bilden ovan är en av tunnelbanestationerna i Moskvas tunnelbana. Sådeså.

Ett exempel på Aftonbladets högkvalitativa journalistik

Aftonbladet berättar att Kalle Moraeus och Brad Pitt är lika gamla. Brad Pitt är snyggare, men Moraeus är ju hur cool som helst, han också. Jämnt skägg i mina ögon. Gonatt.

Googles fräna fioler

Först fattade jag inte grejen med Googles fräna fioler. Sen såg jag att de fyra fiolerna representerade varsin årstid (sommaren härligt mörk med en blixt…). Hm…

VIVALDI! Grattis på 332-årsdagen mannen! Man kan lyssna på hans De fyra årstiderna om man har Spotify genom att klicka HÄR!

Picassos äventyr (1978)

Picassos äventyr är en halvlustig, lätt surrealistisk och inte överdrivet verklighetstrogen skildring av Picassos liv. Svenska Ord AB (Hans Alfredsson och Tage Danielsson alltså) ligger bakom. Ju.

Picasso spelas av Gösta Ekman (d.y.) och ingen kan ju förneka att Gösta Ekman är underbar. Eller? Nä, just det.

Hur som helst. Picassos äventyr. Jag såg den här filmen som en del av undervisningen i kursen Nutida konst, och i den bemärkelsen var det en bra film. Dels för att filmen fullkomligt drunknar i referenser till framstående konstnärer (och annat folk) under 1900-talet (inte minst Picasso), och dels för att filmen i sig utgör ett “nutida” konstverk. För konst, det är det.

Som kultfilm betraktat är Picassos äventyr i mina ögon väldigt underhållande. Men som underhållnings i underhållningssyfte (som en komedi, helt enkelt) är den i mina ögon ingen höjdare. Jag har aldrig varit ett särskilt stort fan av Hasse och Tage, trots att… de är så bra. Eller säg så här; de gjorde en del roliga grejer, men minst lika mycket av deras material är… fånigt. Barnsligt. Löjligt. Enligt mig, alltså.

Punkt? Jo, visst.

Daniel Kehlmann – Världens mått (2005)

Den här boken har sin utgångspunkt i mötet mellan två av Tysklands största vetenskapsmän. Hade jag vetat det innan jag läste den här boken hade jag kanske kunnat uppskatta den lite bättre.

Vetenskapsmännen i fråga är naturforskaren och upptäcktsresanden Alexander von Humboldt och matematikern och astronomen Carl Friedrich Gauss. Jag kände verkligen inte alls till dessa båda herrar innan jag öppnade den här boken (möjligtvis hade jag hört namnet Gauss någon gång.)

De levde väldigt intressanta liv, och var både mycket framgångsrika inom sina respektive områden. Men jag visste som sagt inte särskilt mycket om dem över huvud taget. Kanske för att jag är inte tysk. Och min läsupplevelse blev måhända en aning lidande på grund av just detta.

Boken är en humoristisk (stundtals), men ändå “djup” beskrivning av de båda herrarnas liv, men eftersom jag inte hade något som helst tidigare förhållande med någon av dem så visste jag inte riktigt hur jag skulle läsa den här boken. Som en underhållande fantasifylld skröna? Eller som en lite lätt fiktionaliserad dubbelbiografi?

Det har med förväntningar att göra. Jag hade inga som helst förväntningar på Världens mått, eftersom jag egentligen inte ens visste vad den handlade om. Och därför blev jag mest förvirrad, och lite osäker på vad den egentligen… handlade om.

Jag ska läsa om den. Jag lovar. Snart. Förhoppningsvis.

Re: Onödigt vetande

En del kanske tycker det är onödigt vetande att veta att en iller är ungefär lika stor som en pringlesburk, eller att Ryan Adams och Bryan Adams fyller år samma dag.

Men jag kanske tycker det är onödigt vetande att veta att Kalmarunionen upplöstes 1520, eller att grafen till en andragradsfunktion alltid är symmetrisk kring en lodrät linje. Ja, det tycker jag är onödigt vetande.

“Sug på den du.”