Stephen King - ’Salem’s Lot (1975)

Jag vet inte riktigt varför jag inte har läst den här boken tidigare. Jag gillar ju Stephen King, men av någon anledning har just 'Salem's Lot undkommit mina skräckhungrande ögon (det lät ju lustigt). Eller ja, den mest troliga anledningen är väl att varken biblioteket här i Olofström eller mina kära föräldrar äger ett exemplar. Och det var först för någon månad sen som jag tyckte det var en bra idé att köpa ett eget exemplar.

Nåväl. Stephen Kings andra roman. Och den handlar om VAMPYRER. Egentligen kan jag tycka att det är lite tråkigt att jag visste det redan innan jag började läsa den. Det dröjer alltså flera hundra sidor innan det görs klart att det är vampyrer det handlar om, och den överraskningen hade varit kul att få... överraskas av. Men så är det ju med alla klassiker. Man vet vad de handlar om och alltför ofta vet man hur de slutar. Hur kul är det att traggla sig igenom Romeo och Julia när man vet alla ändå dör i slutet? Va?

'Salem's Lot handlar om den fiktionella småstaden Jerusalem's Lot (det kanske har något med en trasig skylt att göra?). En författare - som spenderade några somrar (eller hur det nu var) i staden, och då upplevde något väldigt läskigt - återvänder till 'Salem's Lot för att arbeta på en ny roman. Stephen King verkar gilla att skriva om författare. Undrar varför? Nåväl. Den trevlige författaren träffar en trevlig tjej men sen börjar det hända mystiska saker. Döda hundar och barn som försvinner... Kan det ha något med den där lustige Mr. Straker som flyttat till stan för att starta en möbelaffär att göra...?

Nåväl. King har en oerhörd talang för att skriva om människor på ett sådant sätt att de känns väldigt trovärda, och 'Salem's Lot utgör absolut inget undantag. Men jag kan faktiskt irritera mig på att han låter sina karaktärer veta alldeles för mycket. Helt plötsligt kommer de på saker som är viktiga för handlingen (som de alltså måste känna till för att berättelsen ska gå framåt) på ett sätt som känns lite krystat. Det känns lite amatörmässigt faktiskt (till och med jag reagerar ju på det, vilket måste betyda att det verkligen är dåligt.)

Rent generellt känns stilen faktiskt lite opolerad, åtminstone jämfört med Kings senare verk. Han var absolut ingen dålig författare när han skrev Salem's Lot, men han har faktiskt blivit bättre. Men det är egentligen bara småsaker. Jag är van vid att Kings verk ska gå helt smärtfritt, oavsett hur många ord han trycker in i dem, så därför blir jag väl lite chockad när jag måste kämpa med en del passager i den här boken.

JAJAJA. Bra bok, såklart. Har lust att läsa om den men det får vänta åtminstone ett tag. Drygt 600 sidor ju, och jag har en hel liten hög med halvtaskiga sci-fi böcker liggandes i bokhyllan. TJO!

Braindead (1992)

Innan Peter Jackson gick och gjorde Sagan om Ringen-filmerna gjorde han bland annat denna underbara lilla film som väl närmast kan beskrivas som en extremt skruvad zombiekomedi. Den betraktas av många som den blodigaste film som någonsin gjorts. Höhö.

Källan till allt den onda i Braindead är en ful liten apa (“Sumatran rat-monkey” – avkomman till små trädapor som blivit våldtagna av pestbärande råttor – mysigt). Den fula lilla apan biter den mesiga huvudpersonens mamma och sedan är allt igång.

Blodet sprutar, inälvor sprutar och det är för det mesta rent allmänt grisigt. Men en av de äckligaste scener är faktiskt inte särskilt våldsam. Men den är… äcklig. Den involverar var-liknande sörja och trögflytande efterrätter. Ja. Så underbart.

Tyvärr tycker jag att filmen tappar lite fokus framåt slutet, men på det stora hela är det ändå en oerhört underhållande upplevelse. Nu när jag såg den senast var det första gången jag såg den oklippta versionen, men jag kunde inte lägga märke till några större skillnader (och en snabb sökning via Google visar att skillnaderna faktiskt inte var så stora). Men ska man se den bör man nog ändå se den oklippta versionen. Det är ju inte precis så att den klippta är särskilt mycket mindre blodig. Höhö.

Fanboys (2008)

Jag tror inte jag hade tyckt om den här filmen ens hälften så mycket om jag inte hade älskat Star Wars. För det här är egentligen en fullkomligt löjlig film med massa löjliga skämt och halvtrista karaktärer. Med en liten räddande detalj. Den handlar om Star Wars.

Att skiten är fullkomligt fullproppad med Star Wars-skämt (vissa av dem måste nog vara lite av en fanboy för att ens uppfatta) gör det här till en underhållande liten rulle för mig. Och det är underbart.

Handlingen kan kort (men förvånansvärt exakt och utförligt) sammanfattas i att fyra killar bestämmer sig för att åka till Skywalker Ranch och sno en kopia av Star Wars: Episode I - The Phantom Menace, sex månader innan den släpps. Vägen kantas av en del hinder, mest i form av trekkies – Star Trek-fans.

Jag är själv inte så där överdrivet förtjust i Star Trek (men har alltid gillat Star Wars). Däremot fullkomligt avskyr jag inte trekkies såsom karaktärerna i filmen gör. Hm. Nåväl.

Som sagt, det enda som räddar den här filmen är det faktum att den är gjord med stor kärlek till Star Wars och att den driver med hela Star Wars vs. Star Trek grejen. Jag har aldrig egentligen förstått den debatten. Star Trek är ju rena rama science fiction jämfört med Star Wars.

Nåväl.

TJO!

Toxic Avenger (1984)

Kort sammanfattning: Väldigt mobbad kille blir jagad ut genom ett fönster varpå han landar i en tunna med kemiskt avfall. Därefter tycker jag att titeln på filmen talar lite för sig själv, även om man bjuds på en del överraskningar längs vägen.

The Toxic Avenger gjordes av samma killar som senare gjorde den fina Class of Nuke 'Em High, och jag tycker nog personligen att denna är den bättre av de två (de har båda också fått flera uppföljare men de har jag inte sett ännu, jag är lite sådär rädd att uppföljarna inte är lika bra, eller rättare sagt dåliga på riktigt). Det är inte några riktiga lågbudgetproduktioner men det är ändå inte... "bra".

Manuset är mer eller mindre uselt (dåliga skämt, krystad dialog och en allmän B-känsla), och skådespelarinsatserna är inte direkt värda en Oscar (även om en av statisterna senare kom att vinna en Oscar…). Specialeffekterna är inte helt usla, faktiskt, åtminstone inte för att vara 80-tal. Men de är ju också just det - 80-tal alltså. En liten oväntad grej var dock att vissa slagsmålsscener var lite så där halvt snyggt koreograferade (vi snackar visserligen inte Crouching Tiger, Hidden Dragon eller The Matrix, men ändå).

Men trots de många (och väldigt uppenbara) bristerna är jag oändligt mycket mer road av den här typen av filmer än nästan vilken modern komedi som helst. Skämten är visserligen inte mycket bättre i filmer som Toxic Avenger och Class of Nuke 'Em High, men eftersom både jag som tittar, och de som gjorde de här filmerna är medvetna om att det här renodlade B-filmer utan något annat syfte än att underhålla människor med väldigt låga krav eller åtminstone annorlunda smak (jag räknar mig själv till de senare) så funkar det riktigt bra.

Det kanske är något fel på mig, men jag blir fasen nästan mer berörd av den här filmen än någon annan film jag sett på länge. Den innehåller en liten kärlekshistoria som visserligen är fullkomligt skruvad, men som ändå i mina ögon blir lite sådär vacker på något sätt. Jag blir glad, m'kay?

För jag kan visst uppskatta ett prisbelönad och kritikerrosat drama någon gång ibland, men om jag själv för välja så blir det helst något kortare, mer fartfyllt och framförallt mycket blodigare. Men innebär det att jag har sämre smak än de som föredrar filmer som The Shawshank Redemption och typ... Borta med vinden? Nej, bara annorlunda smak. Och det tycker jag är en fruktansvärt bra sak.

TJO!

Dagens spam 2

Jag laddade såklart ner den där zip-filen, men den var FULL av virus och hästar och sånt. Vem hade kunnat ana det, va?

Class of Nuke ‘Em High (1986)

Fantastiskt underhållande, men inte mycket mer. Ska man klaga på en sån här film ska man klaga på manuset som inte hänger ihop sådär överdrivet mycket, och de stundtals inte alltför övertygande skådespelarinsatserna. Men samtidigt är det ju det som är grejen. Underbar filmkonst.

Ett gäng high school-elever köper marijuana som odlats alldeles intill det närliggande kärnkraftverket (som har haft lite säkerhetsbrister på sista tiden; läckor och liknande). Man skulle kanske kunna säga att filmens budskap är att undvika droger och kärnkraftverk. Men herregud. Jag är svintrött nu, men lycklig. Det här kan mycket väl vara den mest underhållande filmen jag sett… i sommar. Kanske inte den bästa men det här var skoj.

Herregud så dåliga de här filmkommentarerna börjar bli. Men jag kan inte hjälpa det. Nej. Icke. USCH!

TJO!

Boy Eats Girl (2005)

Jag blir inte riktigt klok på den här filmen. Det är en helt okej produktion om man säger så. Hyfsade effekter och dugliga skådespelarinsatser (för den här typen av filmer, om man säger så). Men manuset är ju ett jäkla mysterium. De har tagit en idé som är… sådär. Visst, det leder ju förr eller senare till zombies och skit, och det är ju knappast originellt, men helt okej. Däremot har manusförfattaren Derek Landy slängt ihop nåt jävla voodoohittepå som känns… sådär. Det hade funkat om filmen överlag hade haft en mera “plojig” ton, men faktum är att den känns ganska “seriös”. Lite tråkigt, förstås, men det funkar.

Men som sagt, manuset är skrattretande… Ja, inte dåligt. Manuset är oerhört välpolerat, men man kan liksom inte polera bort stora hål och ologiska händelseförlopp. Typ. Men vafan. Jag ska inte klaga. Det är ändå en timme och tio minuters trivsam underhållning med en acceptabel nivå av blod och inälvor. Jag hade inte haft något emot lite mer sånt, men man kan ju inte få allt här i världen. Rekommenderas helt klart om man tror att en kombination av High School-filmer och splatter-zombie-filmer är en riktig fullträff.

Men jag förstår inte hur man kan kalla det här en skräckfilm. Visst, det är “läskigt”. Men är man en van zombiekonnässör vet man ändå ungefär vad som kan tänkas hända, liksom. Jag satt och flinade genom hela filmen. Stundtals för att jag gillar zombies, men mest för att allting var så fruktansvärt fånigt och melodramatiskt high-school-filmsaktigt. Ibland. Och sånt. Ja. Zombies. Höhö.

Jovisst.

TJO!