V for Vendetta

Jag skriver om filmer jag ser, right? Ja. Men nu tänkte jag göra något lite värre än så. Jag tänkte jämföra en film med förlagan den är baserad på och försöka komma fram till vad jag tycker om skiten, och vilken version jag tycker bäst om. Yeah. Here we go.

Alan Moore skapade tillsammans med tecknaren David Lloyd en serieföljetong som publicerades mellan åren 1982 och 1989 (med ett rejält uppehåll mellan 1985 och 1988, då serien var nedlagd. Jobbigt att vänta många år på en avslutning, eh?). Hela serien finns sedan länge att köpa samlad i en enda bok. Vilket jag såklart gjort. Dels för att jag gillar Alan Moore (Watchmen, någon?) och för att jag gillade V for Vendetta första gången jag såg den.

Så vad tycker jag nu, när jag både läst serien och sett filmen? Ja, självklart tycker jag serien var bättre. Mycket bättre rentav. Av flera olika anledningar. För det första; filmen är oerhört “Hollywoodifierad” allt händer snabbt och allt förklaras på ett väldigt övertydligt sätt. Inte helt oförståeligt. Ska man göra en serieberättelse på nästan 300 sidor till en film på drygt 2 timmar måste vissa förändringar göras, helt klart. Men en del ändringar känns dåligt motiverade.

Kort sagt. Både filmen och serien handlar om V. En politisk aktivist i ett framtida, smått dystopiskt London, som anser att något behöver hända, och av olika anledningar ser sig själv som lämplig till att skapa denna förändring. Mystisk kille, med mask och grejer. I serien är det anarki V vill skapa. I filmen är han lite mesigare, bara en helt vanlig frihetskämpe, vilket gjorde Alan Moore (författaren, remember?) skitsur varpå han avsade sig alla royalties och liknande från filmen. Kul kille (jo, han är rätt kul faktiskt; typ skäggig hippie.)

Men på det stora hela följer filmen serien med vissa förändringar. Det finns två lite större förändringar som jag faktiskt måste säga att jag uppskattade. Den första är förändringen av karaktären Gordon Dietrich. I serien en halvkriminell figur som erbjuder kvinnliga huvudpersonen Evey husrum och sedemera blir romantiskt involverad med henne. I filmen är han en lite… trevligare kille. Han är en munter tv-personlighet på tv-bolaget som Evey jobbar på (ja, just det, i serien bestämmer hon sig i inledningen för att prostituera sig; hennes slavlön på fabriken räcker inte till). På det stora hela är han en mycket mer intressant karaktär än den Gordon vi möter i serien. Jag tyckte hela Gordon-avsnittet i serien kändes lite påtvingat och onaturligt och kunde inte sluta tänka på film-Gordon (som förstås spelas av min stora idol Stephen Fry, ehehe…). Han var en mycket trevligare kille, men som sagt, också mer intressant och… ja. Man kände mer för film-Gordon (mysig bögfarbror) än serie-Gordon (mustaschprytt pervo, Evey är ju bara 15!).

Ja, och så slutet. Slutet på filmen är enligt mig helt jävla fantastiskt. Underbart. Vackert. Känslosamt. Inspirerande. Whatever. Skitbra, i alla fall. Men slutet på serien är inte dåligt. Men det ger ändå inte samma episka känsla. Visserligen är det lite Hollywoodkänsla över det hela… Men. Nä. Det är bra. Bäst. Slutet i serien känns helt enkelt inte passande som en avslutning på en så pass intressant och engagerande historia, det blir mest “jaha, var det slut där… eller… ja, det var det visst”. Vilket jag tycker är lite tråkigt. Däremot hade filmslutet av flera olika anledningar inte riktigt funkat lika bra i serien. Så jag ska inte klaga. Bara njuta. En fantastisk serie (som har sina… mindre bra passager, kanske) och en helt okej film (som har en del fantastiska scener, speciellt slutet dårå, men på det stora hela ändå gör en lite besviken om man läst och älskat serien, kanske).

Ja, det var väl det hela, eller?

TJO!

Citizen Kane (1941)

Pftja, det är väl lika bra att jag börjar beta av alla de gamla klassiker som jag inte sett. Just den här gamla godingen har ofta kallats en av de bästa filmerna som någonsin gjorts. Därför var mina förväntningar inte alltför höga (som sagt, jag gillar fula B-skräckisar från 80-talet).

Men jag måste säga att Citizen Kane antagligen är en av de bättre filmerna jag sett i år (HA! Men sant!). Jag måste säga att jag blev lite positivt överraskad när den faktiskt var så intressant att jag stod ut med den i två timmar, och till och med tyckte det var två riktigt trevliga timmar. För jag har alltid varit lite skeptisk till “gamla klassiker”. Jag brukar kunna uppskatta det kulturhistoriska värdet i dem, om man säger så, men det är inte alltid som jag tycker de är så där jävla… bra. Underhållande kanske är ett bättre ord. Jag är lite fördomsfull på det sättet.

Så, ja. Skoj. Nu har jag äntligen Citizen Kane och jag gillade skiten. Skojigaste måste nog varit att jag precis innan (som i innan jag bytte skiva i DVD-spelaren) såg ett avsnitt av Family Guy där slutet på Citizen Kane “avslöjades”. Gjorde dock inte mig så mycket eftersom jag som film- och rent allmänt kulturintresserad redan kände till hela grejen, men ändå en kul grej. Litet skojigt sammanträffande. Yay.

Nä. Nu ska jag nog dricka lite vatten innan jag går och lägger mig. Har en svensk thriller från 90-talet och en blaxploitation-rulle från –75 som jag kanske ska titta på imorgon. SKOJ!

TJO!

The Wizard of Oz (1939)

En alldeles förtjusande liten historia, eller hur? Nä. Men en gullig film. Fullständigt sagolik. Och smått outhärdlig. Även om jag kan uppskatta den som en helt fantastisk produktion och så vidare… Så är det ändå inte en film jag tycker om att se. Den är liksom alldeles för trivsam, vilket ger mig en lätt obehagskänsla. Jag är lite knäpp på det viset.

För mig som inte är direkt uppvuxen med den här filmen (eller den här typen av filmer) så finns det inte heller någon nostalgikänsla att ta till. Det blir bara en trivsam, fantastiskt utförd Hollywood-produktion från 1939. Inget fel i det, men inte riktigt min grej. TJO

Stephen King - ’Salem’s Lot (1975)

Jag vet inte riktigt varför jag inte har läst den här boken tidigare. Jag gillar ju Stephen King, men av någon anledning har just 'Salem's Lot undkommit mina skräckhungrande ögon (det lät ju lustigt). Eller ja, den mest troliga anledningen är väl att varken biblioteket här i Olofström eller mina kära föräldrar äger ett exemplar. Och det var först för någon månad sen som jag tyckte det var en bra idé att köpa ett eget exemplar.

Nåväl. Stephen Kings andra roman. Och den handlar om VAMPYRER. Egentligen kan jag tycka att det är lite tråkigt att jag visste det redan innan jag började läsa den. Det dröjer alltså flera hundra sidor innan det görs klart att det är vampyrer det handlar om, och den överraskningen hade varit kul att få... överraskas av. Men så är det ju med alla klassiker. Man vet vad de handlar om och alltför ofta vet man hur de slutar. Hur kul är det att traggla sig igenom Romeo och Julia när man vet alla ändå dör i slutet? Va?

'Salem's Lot handlar om den fiktionella småstaden Jerusalem's Lot (det kanske har något med en trasig skylt att göra?). En författare - som spenderade några somrar (eller hur det nu var) i staden, och då upplevde något väldigt läskigt - återvänder till 'Salem's Lot för att arbeta på en ny roman. Stephen King verkar gilla att skriva om författare. Undrar varför? Nåväl. Den trevlige författaren träffar en trevlig tjej men sen börjar det hända mystiska saker. Döda hundar och barn som försvinner... Kan det ha något med den där lustige Mr. Straker som flyttat till stan för att starta en möbelaffär att göra...?

Nåväl. King har en oerhörd talang för att skriva om människor på ett sådant sätt att de känns väldigt trovärda, och 'Salem's Lot utgör absolut inget undantag. Men jag kan faktiskt irritera mig på att han låter sina karaktärer veta alldeles för mycket. Helt plötsligt kommer de på saker som är viktiga för handlingen (som de alltså måste känna till för att berättelsen ska gå framåt) på ett sätt som känns lite krystat. Det känns lite amatörmässigt faktiskt (till och med jag reagerar ju på det, vilket måste betyda att det verkligen är dåligt.)

Rent generellt känns stilen faktiskt lite opolerad, åtminstone jämfört med Kings senare verk. Han var absolut ingen dålig författare när han skrev Salem's Lot, men han har faktiskt blivit bättre. Men det är egentligen bara småsaker. Jag är van vid att Kings verk ska gå helt smärtfritt, oavsett hur många ord han trycker in i dem, så därför blir jag väl lite chockad när jag måste kämpa med en del passager i den här boken.

JAJAJA. Bra bok, såklart. Har lust att läsa om den men det får vänta åtminstone ett tag. Drygt 600 sidor ju, och jag har en hel liten hög med halvtaskiga sci-fi böcker liggandes i bokhyllan. TJO!

Braindead (1992)

Innan Peter Jackson gick och gjorde Sagan om Ringen-filmerna gjorde han bland annat denna underbara lilla film som väl närmast kan beskrivas som en extremt skruvad zombiekomedi. Den betraktas av många som den blodigaste film som någonsin gjorts. Höhö.

Källan till allt den onda i Braindead är en ful liten apa (“Sumatran rat-monkey” – avkomman till små trädapor som blivit våldtagna av pestbärande råttor – mysigt). Den fula lilla apan biter den mesiga huvudpersonens mamma och sedan är allt igång.

Blodet sprutar, inälvor sprutar och det är för det mesta rent allmänt grisigt. Men en av de äckligaste scener är faktiskt inte särskilt våldsam. Men den är… äcklig. Den involverar var-liknande sörja och trögflytande efterrätter. Ja. Så underbart.

Tyvärr tycker jag att filmen tappar lite fokus framåt slutet, men på det stora hela är det ändå en oerhört underhållande upplevelse. Nu när jag såg den senast var det första gången jag såg den oklippta versionen, men jag kunde inte lägga märke till några större skillnader (och en snabb sökning via Google visar att skillnaderna faktiskt inte var så stora). Men ska man se den bör man nog ändå se den oklippta versionen. Det är ju inte precis så att den klippta är särskilt mycket mindre blodig. Höhö.

Fanboys (2008)

Jag tror inte jag hade tyckt om den här filmen ens hälften så mycket om jag inte hade älskat Star Wars. För det här är egentligen en fullkomligt löjlig film med massa löjliga skämt och halvtrista karaktärer. Med en liten räddande detalj. Den handlar om Star Wars.

Att skiten är fullkomligt fullproppad med Star Wars-skämt (vissa av dem måste nog vara lite av en fanboy för att ens uppfatta) gör det här till en underhållande liten rulle för mig. Och det är underbart.

Handlingen kan kort (men förvånansvärt exakt och utförligt) sammanfattas i att fyra killar bestämmer sig för att åka till Skywalker Ranch och sno en kopia av Star Wars: Episode I - The Phantom Menace, sex månader innan den släpps. Vägen kantas av en del hinder, mest i form av trekkies – Star Trek-fans.

Jag är själv inte så där överdrivet förtjust i Star Trek (men har alltid gillat Star Wars). Däremot fullkomligt avskyr jag inte trekkies såsom karaktärerna i filmen gör. Hm. Nåväl.

Som sagt, det enda som räddar den här filmen är det faktum att den är gjord med stor kärlek till Star Wars och att den driver med hela Star Wars vs. Star Trek grejen. Jag har aldrig egentligen förstått den debatten. Star Trek är ju rena rama science fiction jämfört med Star Wars.

Nåväl.

TJO!

Toxic Avenger (1984)

Kort sammanfattning: Väldigt mobbad kille blir jagad ut genom ett fönster varpå han landar i en tunna med kemiskt avfall. Därefter tycker jag att titeln på filmen talar lite för sig själv, även om man bjuds på en del överraskningar längs vägen.

The Toxic Avenger gjordes av samma killar som senare gjorde den fina Class of Nuke 'Em High, och jag tycker nog personligen att denna är den bättre av de två (de har båda också fått flera uppföljare men de har jag inte sett ännu, jag är lite sådär rädd att uppföljarna inte är lika bra, eller rättare sagt dåliga på riktigt). Det är inte några riktiga lågbudgetproduktioner men det är ändå inte... "bra".

Manuset är mer eller mindre uselt (dåliga skämt, krystad dialog och en allmän B-känsla), och skådespelarinsatserna är inte direkt värda en Oscar (även om en av statisterna senare kom att vinna en Oscar…). Specialeffekterna är inte helt usla, faktiskt, åtminstone inte för att vara 80-tal. Men de är ju också just det - 80-tal alltså. En liten oväntad grej var dock att vissa slagsmålsscener var lite så där halvt snyggt koreograferade (vi snackar visserligen inte Crouching Tiger, Hidden Dragon eller The Matrix, men ändå).

Men trots de många (och väldigt uppenbara) bristerna är jag oändligt mycket mer road av den här typen av filmer än nästan vilken modern komedi som helst. Skämten är visserligen inte mycket bättre i filmer som Toxic Avenger och Class of Nuke 'Em High, men eftersom både jag som tittar, och de som gjorde de här filmerna är medvetna om att det här renodlade B-filmer utan något annat syfte än att underhålla människor med väldigt låga krav eller åtminstone annorlunda smak (jag räknar mig själv till de senare) så funkar det riktigt bra.

Det kanske är något fel på mig, men jag blir fasen nästan mer berörd av den här filmen än någon annan film jag sett på länge. Den innehåller en liten kärlekshistoria som visserligen är fullkomligt skruvad, men som ändå i mina ögon blir lite sådär vacker på något sätt. Jag blir glad, m'kay?

För jag kan visst uppskatta ett prisbelönad och kritikerrosat drama någon gång ibland, men om jag själv för välja så blir det helst något kortare, mer fartfyllt och framförallt mycket blodigare. Men innebär det att jag har sämre smak än de som föredrar filmer som The Shawshank Redemption och typ... Borta med vinden? Nej, bara annorlunda smak. Och det tycker jag är en fruktansvärt bra sak.

TJO!