Men, kort sagt. Rymdvarelser kommer till jorden och förvandlar folk till zombie-liknande varelser. Det var allt jag visste innan jag såg filmen och det var också den främsta anledningen till att jag överhuvudtaget såg den. Ja, sen läste jag någonstans att den var rätt bra också. Och det var den också. Inte en 100-procentig fullträff men absolut 90 underhållande minuter (lagom längd på en film för övrigt) och helt klart en fantastisk avslutning på en fruktansvärt het söndag i juli. TJO!
ÅH! Denna film gjorde mig så oerhört glad! “Australiensisk zombie-film!” tänkte jag och blev glad. Sen visade den sig vara ännu mer än så och då blev jag ännu gladare.
Det är samma människor som ligger bakom Daybreakers som jag skrev om häromdagen, som har gjort den här mysiga zombie… liknande film. Michael Spierig och Peter Spierig. Jag trodde de kom från Australien. Men jag hade fel. De är tyskar. Åh, dessa galna tyskar!
Ja, men skitsamma. Bra film att se om man gillar zombies, blod, lite spänning; lite halvt ironiska/seriösa filmer och… sånt. En film för mig helt enkelt. Jag tror jag ska hålla lite koll på bröderna Spierig. De verkar veta hur man roar en sån… typ som jag.
Om vi antar att du kommer med linje 561 från Bromölla, och vill åka med linje 600 mot Karlskrona (via Karlshamn, Ronneby) så har du två möjligheter att (snabbt) ta dig från den ena busshållplatsen till den andra. Detta bussbyte sker i Jämshög och man har inte särskilt lång tid på sig att byta buss, inte ens om man antar att linje 561 är i tid:
1. Den ”korrekta” vägen, längs vägen, på bilden markerat med grönt. Också den längsta vägen.
2. Den snabba genvägen, över gräset; på bilden markerat med den där hemska magentanyansen som alla paint-användare saknar i och med Vista.
Att välja alternativ nr 1 har flera fördelar. Underlaget är asfalterad, vilket innebär att man får perfekt fäste i nästan alla väder, och undviker jord och annat skit som man kan ådra sig vid en passage över Jämshögs ”gröna torg”.
Men alternativ 1 innebär ju faktiskt en längre väg att gå, och man kan ju faktiskt ha lite bråttom (är 561:an lite försenad hinner man nästan helt säkert inte med 600:an), och således kan det väl inte vara så smart att välja den vägen?
Jodå. För så länge du hinner fram till hörnet på vägen (på bilden markerad med en blå liten cirkel) så är dina möjligheter att stoppa bussen väldigt goda (om den skulle avgå innan du kommit fram det vill säga).
Jag demonstrerar det med en lite annorlunda bild:
Om du väljer alternativ 2, och bussen börjar rulla, skulle man dels få göra en kraftig riktningsförändring vilket kan vara svårt att genomföra på ett korrekt sätt i en stressad situation. Dessutom blir själva löpsträckan antagligen längre vilket ju sällan är något att sträva efter.
Varför lägger jag ner massa tid på att rita fina bilder och förklara mina tankar? Jag vet inte. Varför tänker jag ens på sånt här? Jag vet verkligen inte. Det bara kommer till mig ibland... Jag kan inte låta bli. Jaja. Om jag någonsin kommer med linje 561 från Bromölla och ska vidare mot t.ex. Karlshamn vet jag nu smartaste sättet. WOO!
Vid en första anblick kan man ju tycka att 2 är det bästa alternativet. Det blir ju en aning kortare, och således bör det gå snabbare. Man bör dock ha i åtanke att gräs blir mindre behagligt att gå i om det regnat kraftigt (eller överhuvudtaget) och skit på skorna vill ju ingen ha.
Ursprungligen publicerad den 5 april 2009 på min förra blogg. Jag inser nu när jag läser igenom inlägget att det finns några problem med min teori. Vi får väl se om jag någon orkar göra nya bilder som demonstrerar dem. Eller om jag bara skiter i det. Antagligen skiter jag i det.
Men nu hittade jag bilderna, utan de gröna och magenta-färgade strecken. Så kanske ändå. Kanske…
Edward Dalton (Ethan Hawke) heter en kille som arbetar hårt för att hitta ett substitut för människoblod. Det är inte så lätt, tyvärr. Men en dag träffar han den före detta vampyren Lionel “Elvis” Cormac (Willem Dafoe)… Och det faktum att han är en före detta vampyr spelar så klart ganska stor roll.
Ja, Daybreakers är något så intressant som en vampyrfilm som lyckas vara originell och nyskapande utan att för den delen bli… alltför konstig. Vampyrerna i sig är ganska klassiska med alla de vanliga kännetecknen (tål inte solljus, ingen spegelbild; påle i hjärtat får dem att explodera våldsamt), men hela grejen med blodbrist och vad som händer med vampyrerna när de inte får sitt blod gör det hela riktigt intressant, faktiskt.
Jag var lite rädd för att det skulle vara en massa action och löjligt påtvingat våld, men det var inte så farligt faktiskt. Det är en välbalanserad vampyrrulle med lagom mängder sprutande blod, exploderande vampyrer och coola kontaktlinser. Ingen kärlekshistoria vilket jag bara ser som ett plus. De brukar kännas så fruktansvärt påtvingade i den här typen av filmer. Så det var inget jag saknade.
Men jodå, helt klart sevärd film om man gillar vampyrer och inte har något emot att titta på en film utan en enda jävla kyss. HA! Ja.
Och så är det ju en musikal också. Folk sjunger, och de gör det mest hela tiden. Hur underbart är inte det!? Anthony Head (lillebror till Murray Head, som sjöng Judas på originalinspelningen av Jesus Christ Superstar = husgud) sjunger en hel del och han gör det nästan riktigt bra. Jag vill också kunna ju.
Ja, det här är alltså en flippad gore-musikal med blod och sång och inälvor och opera. Med andra ord hade det kunnat vara världens bästa film i mina ögon. Nu blir den inte riktigt det av några olika anledningar.
Först och främst; musiken. Den är oerhört enformig och aldrig riktigt… bra. Kanske för att det inte är riktigt min stil (goth… aktigt). Vissa låtar är helt okej, men för det mesta är det bara… tråkigt och som sagt enformigt. Lite rörigt; mycket som händer hela tiden, då inte på ett särskilt bra sätt.
Sen är det ju handlingen; manuset. Det börjar bra. Hela bakgrundshistorian är visserligen väldigt… otrolig, men riktigt underhållande och det finns liksom goda förutsättningar för en engagerande berättelse. Men mot slutet tappar filmen fokus en aning. Det blir lite geggigt och lite rörigt så där. Inte riktigt… engagerande. Men fram tills dess är det för mesta bra och intressant.
Men det är en ändå en bra film, ja herregud. Jag satt med ett leende på läpparna fram till slutet… då det som sagt blev lite… segt. Tråkigt? Njae, men lite segt. Geggigt var ett bra ord. Det var halvkul när jag halvvägs igenom filmen insåg att Paris Hilton var med… Jag gillar henne inte överdrivet mycket, men jag kan absolut inte påstå att hon gjorde dåligt ifrån sig, ack nej.
Men, ja. Nä. Ska man se Repo! The Genetic Opera? Ja, om man gillar musikaler, splatter/gore och knäppa historier. Annars kanske man ska försöka hitta något annat istället. Typ Pretty Woman.
En sak gillar jag inte. Jag gillar inte att Christian Bale gör till sin röst något så fruktansvärt när han är Batman. Visst, jag förstår grejen med att Batman ska verka lite läskig och omänsklig, men han behöver ju inte låta som om han svalt en mindre gnagare. Typ.
Heath Ledger är förstås ganska fantastisk i rollen som the Joker. Jag föredrar helt klart denna totalt hänsynslöse psykopat utan bakgrund framför Jack Nicholson som ju visserligen inte var dålig han heller, men han var ju ändå… Jack Nicholson. Och allt Jack Nicholson gör är ju… Jack Nicholson. Okej?
Det är förstås väldigt fruktansvärt tråkigt att vi inte kommer få se fler filmer med Heath Ledger som the Joker. Lite ledsen blir jag faktiskt. Men ändå.
Jag gillar Batman. Nu ska jag gå och läsa lite Batman. Batman, Batman, Batman.
Och förstås se fram emot den avslutande delen i Nolans Batman-trilogi.
Sommaren 2012. Suck.
Filmen berättar om Batmans ursprung, vilket förklarar filmens titel. Rent generellt kan man säga att detaljer har ändrats för att göra hela filmen mer realistisk. Christopher Nolan gick medvetet in för att ta bort alla referenser till allt som kan uppfattas som övernaturligt. Även de smått löjliga skurkar som ofta figurerar i Batman-historier har tonats ner, åtminstone en aning.
Jag är däremot inte helt förtjust i Christian Bale i rollen som Batman/Bruce Wayne. Han är inte tillräckligt stor. Batman ska ju vara typ omänskligt stor. Ju. Visst, med rätt träning kanske han inte behöver vara ett muskelberg utan dess like, men vafan. Meh. Batman ska vara två meter hög och en meter bred. Sådeså. Bale är helt enkelt lite för mesig. Tycker jag.
Jag fricken älskar Batman, och den här filmen också, trots Bale. Det är en ruggigt bra Batman-historia och jag hoppas verkligen att vi får se fler filmer i samma stil. Den realistiska tonen som Nolan valt passar verkligen Batman oerhört bra och gör mycket för att sudda bort den ruskigt fåniga (men oerhört skojiga) bild av Batman som tv-serien och filmen från 60-talet gav upphov till.
TJO!
Inlägg
Alla kommentarer
