Det finns så oerhört mycket jag ogillar med hela Twilight-grejen. De flesta karaktärerna, de inte alltför subtilt dolda moraliska budskapen och inte minst de oerhört stora och plågsamma hålen som hela tiden dyker i handlingens logik. Usch.
Men samtidigt är jag oerhört förtjust i hela den vampyrmytologi som Meyer skapat (med undantag för de glittrande vampyrerna, vilket jag nämnt tidigare). Hela grejen med Volturi är väl kanske inte så originell, men ändå väldigt trevlig. Vampyrernas superkrafter är ofta väldigt fåniga, men ändå intressanta. Men mest fåniga.
Kanske gillar jag Twilight enbart för att jag gillar vampyrer. Precis som jag gillar zombies, varulvar och allt annat övernaturligt skräp man kan gräva fram. Jag tror på det mer än något annat. Och så är jag lite av en sucker för kärlekshistorier. Även om jag tycker att Twilight just på den punkten ibland är lite plågsamt melodramatisk och komplicerad. Ja.
Men filmen då? New Moon? Jodå, helt okej. Lite seg. Boken var bättre, såklart. Men sekvensen där Heidi kommer med mat till Volturi fick mig att skutta runt av glädje. Helt underbart! WIII!! Sånt vill jag se mer av. Eller ja… Se och se. Men ändå. Hihi.
Och till sist, återigen… Varför denna uppståndelse kring Robert Pattinson? Han är INTE snygg. På riktigt. Han ser ut som ett russin när han ler och när han inte ler ser han död. Nu spelar han ju faktiskt en vampyr i den här filmen så på den punkten kanske han är lite förlåten. Men ändå. RUSSIN!
Och förresten, Kristen Stewart, hon ser typ sammanbiten ut genom filmen. Hela tiden går hon omkring med och väser fram sina repliker mer eller mindre. Jättekonstigt faktiskt. (Se bilden för exempel. Och skyll inte på hennes tänder eller nåt. Det är inte det… Faktiskt. Det är nog hennes brist på entusiasm som ligger bakom det hela. Jag menar… tvingas kyssa Robert Pattinson? Herregud.)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar