En del kanske tycker “åh, gött, senaste Harry Potter-filmen!” och så går de och ser den och har så har de inte läst böckerna och så var det länge sen de såg senaste filmen och så fattar de inte riktigt allt.
På min förra blogg skrev jag ett monstruöst inlägg om hur mycket jag älskar Harry Potter, och kanske ännu viktigare: varför jag älskar Harry Potter. Jag är i den åldern då man, om hade tur, är mer eller mindre uppvuxen med Harry Potter. Läste de första böckerna när man var 11-12 år, och sen så bara gick det av bara farten.
Så för mig är det här inte bara vinterns storfilm, så att säga. Det är början på slutet av hel jävla era. Typ.
Jag har kanske inte älskat Harry Potter-filmerna lika mycket som böckerna, men nu med de senare filmerna har det börjat likna något. Visst, jag tycker fortfarande Daniel Radcliffe känns stel och fruktansvärt onaturlig, men han är faktiskt lite bättre i Deathly Hallows. Även Emma Watson känns stabilare, och Rupert Grint har ju alltid varit bäst.
Men åter till Deathly Hallows. Jag måste säga att som självutnämnd Harry Potter-nörd är det den bästa filmen i serien. Visst, som fristående film för en casual biografbesökare är den kanske lite rörig och sånt där, men den lyckas enligt mig verkligen fånga den stämning som råder i den sista boken.
Det är kaos; det är krig, mer eller mindre. Bill Nighy är kanske inte perfekt i rollen som nya trolldomsministern men har är så jävla grym att det inte gör så mycket. Herregud, scenerna från trolldomsministeriet fick mig att tänka på Brazil och 1984. Fantastiskt.
Och den där “familjefilmskänslan” som har präglat de första filmerna, men som sedan tonats ner allt eftersom är mer eller mindre försvunnen i den här. Det är allvar nu, och det märks. Tyvärr har några av bokens mer lättsamma partier (jag tänker i synnerhet på bröllopet, och några scener i Kråkboet) fått stå tillbaka för allt det mörka och dystra.
Det är lite det som är grejen i böckerna; till och med i de mörkaste och eländigaste stunderna så får man ibland tillfälle att andas ut och stifta bekantskap med någon virrig gammal häxa. Lite av det saknas i filmen (filmerna, rentav) kanske mest på grund av tidsbrist.
Men filmen håller stilen mycket bra. Ibland känns det lite hastat; det är ändå rätt mycket som ska hinnas med på bara lite drygt två timmar, och det märks vid vissa tillfällen. Vissa scener känns lite krystade, och det är lite tråkigt. Men som helhet betraktat är det en fantastisk tolkning av en av mina absoluta favoritböckers avslutande kapitel.
Nu ser jag bara fram emot den sista sista delen. Jag kommer börja gråta när den är slut, jag lovar. Det gjorde jag när jag hade läst ut boken första gången, sommaren 2007. Men det är en annan historia.
TJO!
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar