Watchmen (2009)

Jag gillar ju serietidningar. Och just därför tyckte jag det var en bra idé att läsa  serien Watchmen innan jag såg filmen Watchmen. Det var ett mycket bra beslut. Inte för att filmen är dålig; nej, filmen är fantastisk. Men anledningen till att den är så fantastisk är att den är väldigt trogen originalet.

Exempel. Watchmen (serien) gavs ut 1986-1987. Den utspelar sig i en nutida (när den utkom alltså), alternativ verklighet. När jag hade läst serien och skulle se filmen var jag däremot övertygad om att den skulle vara “kommersiellt anpassad” och alltså utspela sig i nutid, med Kalla kriget utbytt mot kriget mot terrorismen och så vidare, precis som Iron Man gjorde (eller, ja, nästan exakt samma sak.) Men nej.

Jag blev glad när filmen tar sin början 1985. Jätteglad. För om de har behållit en sådan sak (som jag tror många som inte läst serien kan tycka är knäppt; vem vill se en superhjältefilm som utspelar sig på 80-talet!?) så har de nog inte gjort några stora ändringar på andra saker heller.

Filmen är alltså helt otroligt trogen originalet. Om jag har förstått det rätt så är den 3½ timme långa “Ultimate Cut” ännu bättre, men ändå. Helt underbart är det. Jag tänker som vanligt inte bry mig om att förklara vad filmen handlar om. Däremot kan jag väl säga att det är ingen film man ska se om ens serietidningssuperhjälteerfarenhet sträcker sig till Spider-Man och Batman. Inget fel på dem, men serietidningar är så mycket mer.

Så köp nu Watchmen (serien) och läs den. Bli sedan glad och förvånad och läs mer serier. Och mer. Gärna Batman. Gärna Frank Millers “The Dark Knight Returns”. Visst “mainstream, men så vadå? Den är fan bra.

(Värt att nämna är att slutet i Watchmen skiljer sig en aning från serieoriginalet. En förändring till det bättre; serieslutet hade känts lite… konstigt i filmen. Men. Det ger ju en bra anledning att läsa både serien och se filmen. Och sen filosofera kring vilket av sluten som var bäst. Hell yeah.)