Spider-Man 2 (2004)

Uppföljaren till Spider-Man är nästan lika bra som den första filmen. Eller ja, den är nog lika bra. Det är bra filmer båda två, om man nu gillar den här typen av filmer. Vilket jag förstås gör. Bland annat.

Den utspelar sig ungefär två år efter den första och Peter Parker ÄR nu Spider-Man. “With great powers come great responsibility” och det visar sig vara svårt för Peter att kombinera superhjältesgrejen med jobb och skola. Knepigt, det kan jag förstå.

Det är väl lite det som är charmen med Spider-Man. Han är en helt vanlig kille med helt vanliga problem och så är han lite superhjälte också sådär emellanåt. Jag vet inte, det funkar på något sätt trots att det känns som en fruktansvärd kliché.

Doctor Octopus spelad av Alfred Molina är förstås helt fantastisk. Jag är inte alltid så förtjust i skurkarna i serietidningar. De har en tendens att vara… konstiga, löjliga och lite för osannolika. Men vafan, det funkar.

Scenen i vilken Doctor Octopus gör sin egentliga entré är helt underbar. Man får en hel del Evil Dead-vibbar (åtminstone får jag det) och det är väl inte så konstigt (Sam Raimi). Underbart. Men jo, det funkar annars också. Men som sagt, serietidningsskurkar suger. Och Doctor Octopus är ju löjlig, det går ju inte att komma ifrån det. Usch. Serietidningar är så jävla orealistiska. Fyfan.