Spider-Man (2002)

Det här är en sådär bajsnödigt bra film. Inte bara som serietidnings/superhjältefilm betraktad, utan som film över huvud taget. Jag insåg nu när jag såg den igen hur oerhört proffsigt manuset är. En massa saker introduceras och presenteras utan att det känns tvingat liksom. UNDERBART. Allting är genomarbetat och utfört med kärlek. I luv it.

Sen är det väl ingen hemlighet att jag gillar Sam Raimi (Evil Dead, någon?). Nästan allt han gör är ju… fantastiskt. Såklart. Tobey Maguire är söt som få, Kirsten Dunst likaså. Man blir glad bara man ser dem… Någon av dem, vem som helst. Gullungar. Nåväl.

Filmen handlar om Spider-Man eller kanske snarare Peter Parker, en töntig high school-student som blir biten av en genetiskt modifierad spindel för att därefter bli, just det, Spider-Man. Töntigt, ja. Men ändå oerhört episkt. Serietidningar är oerhört töntiga, men kommer man bara förbi den där tröskeln så upptäcker man ofta att det finns oerhört mycket mer djup och sånt där tjafs än vad man kanske anade från början.

Spider-Man är nog min absoluta favorit-superhjälte (tätt följd av Batman; BATMAN). Det beror till stor del på att han är så fruktansvärt COOL när han svingar sig mellan skyskraporna i New York, förstås, men också tack vare hans fantastiska alter-ego. Peter Parker är en oerhört nördig kille (som i filmen har en poster föreställandes Albert Einstein på väggen; svincoolt); världens mest tafatta person som knappt vågar säga hej till tjejen han mer eller mindre älskat sen en ålder av sex år. Viss igenkänningsfaktor, kanske. Kanske inte.

Jag blir glad av denna filmen. Den är cool och även om det är lite för mycket stökiga actionscener för att jag ska vara helt nöjd, hela tiden så är det ändå en underbar film som jag gärna ser igen. Och jag har liksom sett den igen. Flera gånger. Yeah.

HA!

SPIDER-MAN!