Fred Hoyle – Det svarta molnet (1958)

“Ganska typisk science-fiction. Mysigt, men inte mer. Inte omfg-mindblowing som riktigt bra science-fiction kan vara. Men helt okej. Höhö.”

Det skrev jag förra gången jag läste den här boken. Men, fan. Jag håller inte med mig själv längre. Den här boken har allt! NÄSTAN!

Sir Fred Hoyle var inte i första hand författare, utan astronom. Alltså riktig, riktig forskare med abnormt stort intresse för rymden. Vilket självklart påverkade hans författarskap. Till det bättre enligt mig.

Bra science fiction är trovärdig (men kan ändå vara otrolig). Det ska således inte vara en massa rymdmonster och enorma vapen. Eller som jag brukar förklara det: Det är okej att överdriva dagens teknologi och kunskaper men om du hittar på helt nya saker blir det Hollywood-gegga av det.

Och så är det. Bra science fiction är smakfull. Underhållande och fantastisk, men helst ska du kunna lära dig lite av det också. I det första kapitlet av Det svarta molnet ägnas en halvsida till en kalkyl som en av personerna skriver för att räkna ut hur lång tid det kommer ta för det svarta molnet att nå jorden.

Jag menar, hallå. Något sådant skulle du aldrig se i en modern “science fiction”-bok. Där är de skarpsinniga forskarna ersatta med lökiga rymdhjältar och de matematiska kalkylerna antingen med lökiga hjältetal eller mörka, inre monologer. Usch. Men! Låt oss återgå till Det svarta molnet.

Som titeln kanske antyder handlar boken om ett svart moln. Det svarta molnet är på väg mot jorden (se ovan). Men vad är det för moln? Vad kommer hända när det kommer hit? Kommer vi dö en fruktansvärt plågsam död när det kraschar rakt in i solen? Det är ett stort moln alltså.

Sådana frågor behandlas under bokens gång. Och det är skoj! Man måste nog ha lite intresse för typ rymden och sådana saker om man ska uppskatta en sån här bok. Det är mycket teoretiska diskussioner och sånt, men jag gillar det så jag klagar inte.

Men det finns ju förstås även annat i boken som normala människor kan ha vett att uppskatta. Något som jag inte riktigt lade märke till den första gången jag läste den här boken, men som jag fullkomligt överväldigades av den här gången var att den var mer eller mindre fullproppad av samhällskritik. Eller snarare politiker-kritik.

Inte på det sättet att Hoyle kritiserade utvalda politiker utan snarare politiker över huvud taget. Skoj. Kort sagt kan man säga att ett av bokens budskap var: Politiker är maktgalna idioter. Punkt.

Ja, jag gillade boken. Mer än förra gången. Det är kanske inte en bok man ska läsa om man vill ge sig in i science fiction-genren för första gången. Men om man redan klarat av lite Clarke och Asimov så kan den nog vara intressant.

Yeah.

(Jag köpte ursprungligen boken på antikvariat efter att ha blivit kär i omslaget. Bra köp. Man ska annars aldrig köpa böcker efter omslaget.)