Eclipse (2010)

Uhum. Idag har jag sett Eclipse på dagen för dess Sverigepremiär. Så vad tyckte jag om den? På riktigt alltså?

Ja, det är ju ingen dålig film. Faktiskt. Jag brukar normalt sett antingen somna eller skratta högt töntiga actionscener, men i den här filmen var de faktiskt lite… coola.

Omfg.

Men det är en massa gnäll också. Det jag ogillade mest med Twilight-böckerna var hur fruktansvärt gnällig Bella var. Hela. Tiden. Och det är ju förstås en del sådant även i Eclipse och det gör mig GALEN.

Hela grejen med att Bella “tvingas välja” mellan Jacob och Robert Pattinson-figuren är så fruktansvärt… lame. Jacob går omkring utan tröja och gnäller över att Bella inte vill ha honom. JÄTTEJOBBIGT. Jag vill allra helst låtsas kasta en pinne åt honom att apportera, så att han bara springer och springer utan att hitta den. Usch.

Sen vill jag ju förstås gnälla lite på vampyrerna. Vampyrer ska fortfarande inte glittra i solen. Och det gör de inte ens. I flera scener i filmen är det uppenbart att solen skiner (jag är nördig och letar efter reflektioner och fönster och liknande) men de glittrar inte. Hallå, attention to details? Jättestörigt. Och det är ju inte direkt så att ingen skulle märka att Cullen-familjen ser ut som levande lik med freakiga ögon halva tiden. Närå.

Jag förstår varför det är så skoj att hata Twilight. Det är en ganska cheesy kärlekssaga helt uppenbart riktad till tonårstjejerna. Och av gammal tradition är det fruktansvärt ocoolt att gilla sånt. Men ändå, om man bortser från alla de fåniga klyschorna och töntiga och mesiga vampyrerna så är det ändå en helt okej historia.

Typ.

Watchmen (2009)

Jag gillar ju serietidningar. Och just därför tyckte jag det var en bra idé att läsa  serien Watchmen innan jag såg filmen Watchmen. Det var ett mycket bra beslut. Inte för att filmen är dålig; nej, filmen är fantastisk. Men anledningen till att den är så fantastisk är att den är väldigt trogen originalet.

Exempel. Watchmen (serien) gavs ut 1986-1987. Den utspelar sig i en nutida (när den utkom alltså), alternativ verklighet. När jag hade läst serien och skulle se filmen var jag däremot övertygad om att den skulle vara “kommersiellt anpassad” och alltså utspela sig i nutid, med Kalla kriget utbytt mot kriget mot terrorismen och så vidare, precis som Iron Man gjorde (eller, ja, nästan exakt samma sak.) Men nej.

Jag blev glad när filmen tar sin början 1985. Jätteglad. För om de har behållit en sådan sak (som jag tror många som inte läst serien kan tycka är knäppt; vem vill se en superhjältefilm som utspelar sig på 80-talet!?) så har de nog inte gjort några stora ändringar på andra saker heller.

Filmen är alltså helt otroligt trogen originalet. Om jag har förstått det rätt så är den 3½ timme långa “Ultimate Cut” ännu bättre, men ändå. Helt underbart är det. Jag tänker som vanligt inte bry mig om att förklara vad filmen handlar om. Däremot kan jag väl säga att det är ingen film man ska se om ens serietidningssuperhjälteerfarenhet sträcker sig till Spider-Man och Batman. Inget fel på dem, men serietidningar är så mycket mer.

Så köp nu Watchmen (serien) och läs den. Bli sedan glad och förvånad och läs mer serier. Och mer. Gärna Batman. Gärna Frank Millers “The Dark Knight Returns”. Visst “mainstream, men så vadå? Den är fan bra.

(Värt att nämna är att slutet i Watchmen skiljer sig en aning från serieoriginalet. En förändring till det bättre; serieslutet hade känts lite… konstigt i filmen. Men. Det ger ju en bra anledning att läsa både serien och se filmen. Och sen filosofera kring vilket av sluten som var bäst. Hell yeah.)

The Usual Suspects (1995)

Varför har jag inte sett den här förrän nu? Varför!? Jag visste ju att det skulle vara en film jag skulle gilla, om än inte älska.

För mig är det lite svårt att inte jämföra The Usual Suspects med Tarantinos tidiga filmer. Det finns vissa likheter (brott och… sånt). Och visst, det kanske inte är Tarantino-klass på manuset, men det vann ändå en Oscar. Och det gjorde ju Tarantino för Pulp Fiction också, MEN ÄNDÅ.

Ja, faktum är att jag tyckte inte filmen var helt fantastisk. Slutet var SKOJ. Men annars var det lite halvsegt, väldigt amerikanskt och lite småklyschigt. Men det blev ju aldrig tråkigt, men ändå.

Benicio Del Toro ägde varenda scen han var med i. Såklart. Jag har egentligen aldrig gillat honom men på sistone har jag upptäckt att han är riktigt bra. Inte som Brad Pitt, men nästan. Nästan.

Och visst är jag dålig på att skriva recensioner? Det här kan ju inte kallas en recension? Bara nonsens. Nu ska jag sova. Gonatt.

Pattinson släkt med Vlad Ţepeş!

OH! Robert Pattinson är visst släkt med vår älskade Vlad Ţepeş, den inte alltför välkände fursten som fick finna sig i att få sitt namn stulet till välkände vampyren Dracula. Jajamen. Är det någon som är förvånad?

Njae. Jag menar, på tillräckligt långt avstånd är väl varenda jävel i hela världen släkt med… ja, alla andra. Det är liksom ett oundvikligt faktum. Letar man bara tillräckligt länge så kommer man att hitta släktband, överallt.

Jag är helt övertygad om att jag också, på tillräckligt långt avstånd, är släkt med Vlad Ţepeş. “The impaler”. Vilken kille, alltså.

Robert Pattinsons ansiktsbehåring är ju förövrigt inte mer än flugskit jämfört med Vlads mäktiga mustasch. Yeah.

Filmtips!

Ja, Aftonbladet berättar om en taggig kondom som ska straffa våldtäktsmän (eller liknande) på ett väldigt omedelbart och obehagligt sätt.

Påminner om filmen Teeth. Helt klart sevärd men kanske lite obehaglig. Nä, mest skojig. Handlar alltså om en tjej som har tänder… där nere. Skojig och orädd film, om man kan säga så.

Att tjäna pengar.

Det är ju ett sånt jävla tjat om upphovsrätt och om att författare och musiker och annat löst folk måste få betalt för det de gör; ja, absolut, det måste de.

Idag läste jag en trevlig intervju med en av författarna bakom Beck-böckerna (som väl ingen som gillar filmerna har läst?), Maj Sjöwall heter hon. Verkar vara en trevlig tant.

Faktum är att jag efter att ha läst intervjun får lite lust att läsa alla Beck-böckerna, dels för att det låter lite skoj och dels för att ha det gjort. Jag läser annars ytterst sällan deckare/kriminalromaner.

Men, åter till det där med att få betalt för det de gjort. Maj Sjöwall berättar i intervjun att hon fått en klumpsumma för alla Beck-filmer som gjorts. Antagligen betalades den ut innan någon visste hur många filmer som faktiskt skulle komma att göras. Och antagligen var den inte överdrivet stor.

Maj Sjöwall berättar att hon “aldrig haft råd till något utöver ett normalt liv”. Hon verkar dock vara nöjd med det. Och det är väl bra? Hon har sedan hon och Per Wahlöö skrev Beck-böckerna bland annat försörjt sig genom att arbeta som översättare. Hon har inte kunnat leva på de där böckerna.

HA! Jag får inte fram det jag vill ha sagt. Det jag vill ha sagt är att jag tycker det är bra att författare, musiker och annat löst folk får betalt för det de gör. Yeah. Samtidigt får det ju inte gå till överdrift. Man ska inte kunna driva runt och leva på en bok, eller två, som man skrev på 80-talet.

Det är inte lätt det här. Man kan ju inte förvänta sig att tjäna pengar på det man gör om ingen är villig att betala för det, right? Nä.

Fan. Jag får fundera lite till på det här.

Hm.

Hellre detta…

… än Oskar Linnros. Faktiskt. Tänk att det skulle bli folk av Snook också. Hihi.

Jake Gyllenhaal?

Finns nu även som Lego-figur. Nej, jag har inte köpt något skit. Jag googlade fram bilden. Jag vill köpa Lego, men inte Prince of Persia-Lego.

Usch.

C.S. Lewis – Utflykt från tyst planet (1938)

C.S. Lewis är väl kanske mest känd för att ha skrivit Narnia-böckerna. Men innan han gjorde det så klarade han av en hel liten science fiction-trilogi som jag nu bestämt mig för att ta itu med.

Utflykt från tyst planet är den första boken. På sätt och vis känns detta mer som rymd-fantasy. Faktum är att jag får lite Sagan om ringen-vibbar. Nu var ju C.S. Lewis god vän med Tolkien, vilket jag förstås visste sen innan, men jag tror ändå att jag hade fått samma känsla. Faktum är att boken skrevs efter en diskussion om de dåvarande trenderna i science fiction.

Som jag nämnde ovan så känns det inte direkt som en “riktig” science fiction-berättelse. Människor går omkring på mer eller mindre främmande planeter som lyckligtvis har luft som går att andas och åker runt i ett enormt rymdskepp konstruerat av en ensam universitetsprofessor. Det är väldigt spännande och intressant, javisst, men inte science fiction. Enligt mig, alltså.

Men Lewis målar upp en värld helt i klass med Tolkien. Många av namnen känns väldigt mycket Tolkien och det faktum att invånarna på den främmande planeten talar ett främmande (nähä?) språk som vi också får en viss inblick är känns också väldigt… Bekant. Jag tror dock inte att Lewis var lika fanatisk med detaljerna som Tolkien ju faktiskt var.

Jag har ju läst Narnia-böckerna (och tyckte väldigt mycket om dem, jodå) och jag känner igen mig i Lewis stil. Jag hade aldrig tidigare läst något annat av honom än just Narnia så det var en intressant upplevelse. Han har sätt att skriva som gör det svårt att sluta läsa. Det är väldigt lättläst och underhållande helt enkelt.

Så, ja. Jag kan inte riktigt kalla Utflykt från tyst planet för en renodlad science fiction-historia. Men enligt mina “regler” så är Asimov inte heller science fiction, men han skrev ju science fiction, inget snack om saken. Så jag kan ha fel.

Tjohej.

Fred Hoyle – Det svarta molnet (1958)

“Ganska typisk science-fiction. Mysigt, men inte mer. Inte omfg-mindblowing som riktigt bra science-fiction kan vara. Men helt okej. Höhö.”

Det skrev jag förra gången jag läste den här boken. Men, fan. Jag håller inte med mig själv längre. Den här boken har allt! NÄSTAN!

Sir Fred Hoyle var inte i första hand författare, utan astronom. Alltså riktig, riktig forskare med abnormt stort intresse för rymden. Vilket självklart påverkade hans författarskap. Till det bättre enligt mig.

Bra science fiction är trovärdig (men kan ändå vara otrolig). Det ska således inte vara en massa rymdmonster och enorma vapen. Eller som jag brukar förklara det: Det är okej att överdriva dagens teknologi och kunskaper men om du hittar på helt nya saker blir det Hollywood-gegga av det.

Och så är det. Bra science fiction är smakfull. Underhållande och fantastisk, men helst ska du kunna lära dig lite av det också. I det första kapitlet av Det svarta molnet ägnas en halvsida till en kalkyl som en av personerna skriver för att räkna ut hur lång tid det kommer ta för det svarta molnet att nå jorden.

Jag menar, hallå. Något sådant skulle du aldrig se i en modern “science fiction”-bok. Där är de skarpsinniga forskarna ersatta med lökiga rymdhjältar och de matematiska kalkylerna antingen med lökiga hjältetal eller mörka, inre monologer. Usch. Men! Låt oss återgå till Det svarta molnet.

Som titeln kanske antyder handlar boken om ett svart moln. Det svarta molnet är på väg mot jorden (se ovan). Men vad är det för moln? Vad kommer hända när det kommer hit? Kommer vi dö en fruktansvärt plågsam död när det kraschar rakt in i solen? Det är ett stort moln alltså.

Sådana frågor behandlas under bokens gång. Och det är skoj! Man måste nog ha lite intresse för typ rymden och sådana saker om man ska uppskatta en sån här bok. Det är mycket teoretiska diskussioner och sånt, men jag gillar det så jag klagar inte.

Men det finns ju förstås även annat i boken som normala människor kan ha vett att uppskatta. Något som jag inte riktigt lade märke till den första gången jag läste den här boken, men som jag fullkomligt överväldigades av den här gången var att den var mer eller mindre fullproppad av samhällskritik. Eller snarare politiker-kritik.

Inte på det sättet att Hoyle kritiserade utvalda politiker utan snarare politiker över huvud taget. Skoj. Kort sagt kan man säga att ett av bokens budskap var: Politiker är maktgalna idioter. Punkt.

Ja, jag gillade boken. Mer än förra gången. Det är kanske inte en bok man ska läsa om man vill ge sig in i science fiction-genren för första gången. Men om man redan klarat av lite Clarke och Asimov så kan den nog vara intressant.

Yeah.

(Jag köpte ursprungligen boken på antikvariat efter att ha blivit kär i omslaget. Bra köp. Man ska annars aldrig köpa böcker efter omslaget.)

Mary and Max (2009)

Se den. Nu. Mary and Max är en historia om en liten flicka i Australien och en medelålders man i New York som blir brevvänner. Och på den vägen är det.

Fan. En av de bästa filmerna jag sett i år. Animerad lera. Jomen tjena.

Nä, men allvarligt. En fruktansvärt vacker, rolig och tänkvärd film. På riktigt.

Spider-Man 3 (2007)

Det här kan väl sägas vara den “mörkaste” filmen i trilogin, men den är ändå sådär typiskt serietidningslöjlig ibland. Sam Raimi lyckas skoja till det rent fruktansvärt under vissa partier, men filmen tappar ändå inte fokus och det funkar helt enkelt.

Det är kanske inte den starkaste filmen av de tre, men den är ändå bra. Alltså, visst det är en serietidningsfilm med flashiga effekter och överdriven action men känner ändå med karaktärerna. Gulligt. Emo-Peter Parker är bästa grejen någonsin.

Jag älskar förstås varje minut men jag tror ändå det krävs en viss nördfaktor för att man ska kunna göra det. Det är liksom ganska fånigt ibland. Väntar man sig ett dramatiskt hjälteepos så blir man kanske inte helt nöjd, även om det finns vissa inslag av sådant också.

Tyvärr verkar det ju inte som om det blir fler Spidey-filmer med Tobey Maguire och Sam Raimi, vilket jag tycker är jättetråkigt. Men hey, life goes on.

Hur töntigt lät inte det?

Gonatt. Eller nåt.

Darkman (1990)

Darkman var Sam Raimis första Hollywood-produktion, efter att ha gjort de två  underbara Evil Dead-filmerna. Hihi… Evil Dead…

Darkman är inte baserad på någon serietidning, men det är oerhört uppenbart att Raimi var oerhört inspirerad av en mängd olika serietidningar när han skapade personerna och handlingen. Och ja, det blev en serietidning av Darkman efter filmen.

Skiten handlar om forskaren Peyton Westlake som arbetar HÅRT för att skapa artificiell hud, typ. Forskning som han har mycket nytta av när han brännskadas oerhört svårt i en “olycka”. Folk tror att han dör, men det gör han inte. Istället blir han Darkman, och vill nu hämnas de som skadade honom och dessutom vill han få tillbaka sin underbara flickvän, såklart.

Ja, det är rätt fånigt. Hans hudforskning gör det möjligt för honom att maskera sig själv som i stort sett vem som helst på ett oerhört trovärdigt sätt. Det mest fantastiska är att hans längd och kroppsbyggnad också förändras när han trär på sig ett nytt gummiansikte. FANTASTISKT!

Ja, herregud, det är jättetöntigt och jättefånigt och egentligen inte någon fantastisk film. Men den har helt klart sina stunder och det märks att Raimi verkligen älskar hela serietidningsgrejen. Tillräckligt mycket för att folk bestämde sig för att låta honom göra Spider-Man 12 år senare. Och tur var väl det.

X-Men Origins: Wolverine (2009)

Wolverine är ju inte min favorit direkt. Inte X-Men överhuvudtaget. Lite för fånigt och orealistiskt. Men jag gillade ändå X-Men-filmerna. Ja, hela grejen med serietidningar och sånt. Min grej, helt enkelt.

Därför är jag lite besviken på denna. Massa töntig action och lite för Hollywood. För mycket Hollywood och för lite serietidningskänsla. Fan. Skitsamma.

Orkar inte skriva en massa. Har en ny skojig leksak att leka med. TJOHEJ!

Men jag grävde ju fram en snygg bild på Hugh Jackman? Just det!

Spider-Man 2 (2004)

Uppföljaren till Spider-Man är nästan lika bra som den första filmen. Eller ja, den är nog lika bra. Det är bra filmer båda två, om man nu gillar den här typen av filmer. Vilket jag förstås gör. Bland annat.

Den utspelar sig ungefär två år efter den första och Peter Parker ÄR nu Spider-Man. “With great powers come great responsibility” och det visar sig vara svårt för Peter att kombinera superhjältesgrejen med jobb och skola. Knepigt, det kan jag förstå.

Det är väl lite det som är charmen med Spider-Man. Han är en helt vanlig kille med helt vanliga problem och så är han lite superhjälte också sådär emellanåt. Jag vet inte, det funkar på något sätt trots att det känns som en fruktansvärd kliché.

Doctor Octopus spelad av Alfred Molina är förstås helt fantastisk. Jag är inte alltid så förtjust i skurkarna i serietidningar. De har en tendens att vara… konstiga, löjliga och lite för osannolika. Men vafan, det funkar.

Scenen i vilken Doctor Octopus gör sin egentliga entré är helt underbar. Man får en hel del Evil Dead-vibbar (åtminstone får jag det) och det är väl inte så konstigt (Sam Raimi). Underbart. Men jo, det funkar annars också. Men som sagt, serietidningsskurkar suger. Och Doctor Octopus är ju löjlig, det går ju inte att komma ifrån det. Usch. Serietidningar är så jävla orealistiska. Fyfan.

Spider-Man (2002)

Det här är en sådär bajsnödigt bra film. Inte bara som serietidnings/superhjältefilm betraktad, utan som film över huvud taget. Jag insåg nu när jag såg den igen hur oerhört proffsigt manuset är. En massa saker introduceras och presenteras utan att det känns tvingat liksom. UNDERBART. Allting är genomarbetat och utfört med kärlek. I luv it.

Sen är det väl ingen hemlighet att jag gillar Sam Raimi (Evil Dead, någon?). Nästan allt han gör är ju… fantastiskt. Såklart. Tobey Maguire är söt som få, Kirsten Dunst likaså. Man blir glad bara man ser dem… Någon av dem, vem som helst. Gullungar. Nåväl.

Filmen handlar om Spider-Man eller kanske snarare Peter Parker, en töntig high school-student som blir biten av en genetiskt modifierad spindel för att därefter bli, just det, Spider-Man. Töntigt, ja. Men ändå oerhört episkt. Serietidningar är oerhört töntiga, men kommer man bara förbi den där tröskeln så upptäcker man ofta att det finns oerhört mycket mer djup och sånt där tjafs än vad man kanske anade från början.

Spider-Man är nog min absoluta favorit-superhjälte (tätt följd av Batman; BATMAN). Det beror till stor del på att han är så fruktansvärt COOL när han svingar sig mellan skyskraporna i New York, förstås, men också tack vare hans fantastiska alter-ego. Peter Parker är en oerhört nördig kille (som i filmen har en poster föreställandes Albert Einstein på väggen; svincoolt); världens mest tafatta person som knappt vågar säga hej till tjejen han mer eller mindre älskat sen en ålder av sex år. Viss igenkänningsfaktor, kanske. Kanske inte.

Jag blir glad av denna filmen. Den är cool och även om det är lite för mycket stökiga actionscener för att jag ska vara helt nöjd, hela tiden så är det ändå en underbar film som jag gärna ser igen. Och jag har liksom sett den igen. Flera gånger. Yeah.

HA!

SPIDER-MAN! 

Bye Bye Lunarstorm

Lunarstorm läggs ned. Ja, det var väl inte helt oväntat. Hela världen har väl typ Facebook nu? Inte för att det är så jävla skoj men liksom… Alla har det. Typ som klamydia. Eller inte riktigt.

Jag själv var ju riktigt aktiv på Lunarstorm. För några år sedan. Och Bilddagboken. Men sen, helt plötsligt, så dog Bilddagboken också. Åtminstone i min värld. Och jag tror tyvärr inte det dröjer så länge förrän den gör för alla andra också.

Ja, jag säger tyvärr. Bilddagboken var en rolig idé. Visst kan man lägga upp och titta på bilder på Facebook också, men jag gillar idén med en tjänst där det enda du gör att dela och se bilder. Nåväl. Nu ska allt finnas på samma ställe, vilket visserligen är BRA men också mindre bra när det är så bökigt och störigt som jag tycker det är på Facebook. Fyfan för Facebook.

Nä, men ja. Facebook är läskigt. Alla har Facebook och det är numera hur lätt som helst att spåra upp någon och ta reda på en massa saker om den personen. Det är kanske inte enbart Facebooks fel, men Facebook underlättar.

Nu måste jag käka. Studentmössan ligger här bredvid och väntar på morgondagen. Hell yeah.

The Incredible Hulk (2008)

Ah… Den här släpptes i samma veva som Iron Man men den är inte riktigt lika bra, tyvärr. Men det är ändå en absolut sevärd film och jag ser verkligen fram emot de kommande Marvel-filmerna (även om jag inte har något som helst förhållande till Captain America – han är ju inte så stor utanför USA).

Hulk från 2003 blev ju aldrig den succé som man hade hoppats på och inte ens jag har sett den. Jag har heller aldrig läst en enda serie med HULKEN utan endast sett några avsnitt av den fantastiska TV-serien från 70-talet. Den här filmen tar en lite seriösare ton, men lyckas ändå behålla lite serietidningskänsla (utan att för den sakens skull bli alldeles löjlig, typ Fantastic Four.

Hulken är stor, grön och skitfarlig. Jag vet inte. Det är skoj. Spännande. Orkar inte skriva något vettigt, så vad fan. Ser som sagt fram emot kommande Marvel-filmer. Captain America och The Avengers. Ja, fy fan.

Kick-Ass (2010)

Kick-Ass! HA! Jag inser nu när jag sett filmen att jag faktiskt läst om serien som den är baserad på vid ett tidigare tillfälle. Även om jag inte läst själva serien så känns det som om filmen är oerhört trogen originalet.

Jag gillar filmer baserade på serietidningar. Filmer som Spider-Man och Batman Begins har gjort mycket för att öppna upp mina ögon för alla de “klassiska” amerikanska superhjältarna och upptäcka att de faktiskt inte bara är överdrivet våld och fåniga skurkar. Även om det finns en hel del sådant. Problemet med filmatiseringarna skulle kunna vara att de försöker lite för mycket… Det blir lite för mycket Hollywood och så vidare. Aldrig bra.

Så är inte riktigt fallet med Kick-Ass. I Kick-Ass är superhjältar sådant som man enbart hittar i serietidningar, inte ute på gatorna. Tills den gravt töntiga killen Dave Lizewski bestämmer sig för att ändra på det. Det är ju inte på något sätt en traditionell superhjältehistoria. I sådana så brukar ju superhjältarna ha något stort och viktigt de vill åstadkomma. Inte i Kick-Ass. Det är i grund och botten bara en historia om en kille som bestämmer sig för att leva ut sin barndomsdröm och kanske rentav lyckas hjälpa någon när han gör det.

Det är oerhört fel att kalla det här en komedi, eller en parodi. Även om den ibland onekligen verkar vara just det. Det är ju faktiskt en relativt seriös historia som inte är det särskilt mycket mindre sannolik än någon annan serietidningsfilm. Den är faktiskt oerhört mycket mer sannolik eftersom den inte innehåller några radioaktiva spindlar eller lysande gröna stenar.

Som sagt, jag gillar filmer baserade på serietidningar så länge de är bra och därmed kan hjälpa till att sprida de alla de fantastiska serier som finns. Kick-Ass gör ett strålande jobb och lyckas vara fruktansvärt originell på samma gång. Och försöker dessutom inte göra familjefilm av våldsamma historier med avhuggna ben och krossade kroppar. Det gillar jag. TJO!