Patrick Süskind – Parfymen (1985)

Ah… Parfymen – Berättelsen om en mördare av Patrick Süskind har ända sedan jag läste den första gången för några år sedan varit en av mina absoluta favoritromaner. Nu är ju jag säkerligen inte ensam om detta eftersom den när den utkom blev en internationell storsäljare och finns översatt till 46 språk. Trots detta hade jag egentligen aldrig hört talas om den förrän den blev film år 2006. (Jag har förstås sett filmen också, och den är inte alls lika bra som boken.)

Parfymen handlar om en oönskad (och tidigt föräldralös) pojke (sedermera man) som föds i Paris år 1738. Pojken får namnet Jean-Baptiste Grenouille. Det speciella med Grenouille är att han helt och hållet saknar en egen doft. Av denna anledningen blir andra människor väldigt obekväma i hans närvaro, även om de inte riktigt kan förstå varför.

Dofter är för Grenouille extremt viktiga, då hans egna luktsinne är oerhört starkt. Han glömmer aldrig en lukt vilket leder till en besatthet vid just lukter. Grenouille vandrar runt i Paris, och samlar på lukter, tills han bär med sig flera tusen. Men det finns en doft han värderar högre än alla andra, nämligen den av unga oskuldsfulla kvinnor. Det är inte kvinnorna själva han är intresserad av, utan enbart deras doft.

Grenouille vill kunna bevara denna underbara doft, och därför blir han parfymör. En mycket skicklig sådan också, tack vare hans fantastiska luktsinne. Men problemet är att det är inte helt lätt att bevara doften av en människa. Med tanke på bokens undertitel behöver man ju inte vara något geni för att räkna ut vad Grenouille måste ta sig till.

Jag fullkomligt älskar Parfymen. Den är annorlunda, den är originell, den är oerhört fascinerande och den är kort. Lättläst, kanske man kan säga. Kort sagt i stort sett allt man (jag) kan önska sig av en bok. Jag har fortfarande oerhört svårt för att peka ut vad det som gör den så fruktansvärt fantastisk i mina ögon. Jag ska fundera på det, och återkommer kanske senare. Kanske.