Jag hade lite planer på att göra en riktigt fet recension på hela Melodifestivalen. Jag hade tänkt skriva om ALLT! Låtarna, artisterna, kläderna, artistpresentationer. Allt.
Men nu är jag trött och jag skiter i det. Jenny Silvers låt var oväntat bäst; Salem Al Fakirs finalplats var kanske inte nödvändigtvis väl förtjänad, men ändå skoj. Jag tror inte han ens kan skriva en riktigt dålig låt, den killen. Men jag älskar honom ändå inte.
Pain of Salvation var lite skoj. Rhodes och Mellotron och en stabil, men inte fantastisk låt. Lite fult att det stod folk på scenen som verkligen inte gjorde någonting. Jättefult.
Sen har jag även kommit varför jag ogillar hela schlagerstuket. Det handlar om att de riktiga “Melodifestivalen-låtarna” är skrivna enbart för just Melodifestivalen. De är skrivna för att framföras på en stor scen, av en “stor” artist och göra ett intryck på en trögtänkt publik. På tre minuter. Och det behöver absolut inte betyda att det blir en bra låt av det hela. Inte alls.
Punkt.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar