Ocean’s Twelve (2004)

Ocean’s Twelve är ju kanske inte helt otippat en uppföljare till filmen Ocean’s Eleven (som jag skrev om här). Till skillnad från sin föregångare så är inte Ocean’s Twelve baserad på en film från 60-talet, utan är helt nyskriven historia. Och den typen av uppföljare har en tendens att inte bli särskilt… bra. Har jag upplevt.

Men! Ocean’s Twelve är ett utmärkt exempel på att så inte behöver vara fallet, för den är faktiskt riktigt bra. En intelligent liten äventyrsdramakomedi. Typ. Charmiga brottslingar som kan överlista vilka säkerhetssystem som helst, och så vidare. Jag gillar det. Jag vet inte riktigt varför. Det är bara så… barnsligt underhållande. 

Och det här är liksom en bra film. Välskrivet manus (rappt, effektivt, underhållande), en stjärnspäckad rollista (inte alltid bra, men i detta fallet gör det halva filmen) och… Ja. Jag vet inte. Den där… skaparglädjen jag gillar att tjata om. Människorna bakom filmen hade kul när de gjorde den, vilket bidrar till att göra den kul för mig. WOO!

Och så Brad Pitt förstås. Jag älskar Brad Pitt. Tyvärr är hans roll aningen mindre i denna film jämfört med Ocean’s Eleven. Tråkigt… Men ja. Nu återstår att också se Ocean’s Thirteen. Fast den är visst inte lika bra som Twelve. Sägs det. HM!