Neil Gaiman – Amerikanska gudar (2001)

Med tanke på hur urvattnat begreppet “fantasy” har blivit på sistone så tror jag nog att man skulle kunna Neil Gaiman för en fantasy-författare. Men hans böcker har med gemensamt med Harry Potter snarare än Sagan om Ringen vilket gör att jag skulle vilja kalla hans böcker för magisk realism. Åtminstone Amerikanska gudar. Eller så kallar vi det helt enkelt för fantasy och är nöjda med det.

Amerikanska gudar handlar om en man som kallas Shadow. Efter tre år i fängelset som en följd av ett rån han motvilligt medverkade i så släpps han fri några dagar tidigare än planerat. Detta på grund av att hans fru har dött i en bilolycka. Tufft läge redan där, kan man tycka.

På väg till begravningen får Shadow sällskap av en man som kallar sig för Mr. Wednesday. Av bokens titel och denne persons namn och beteende hade jag vid det laget räknat ut vad han “egentligen” heter. Det visade sig att jag hade ganska rätt, jojomen.

Kortfattat kan man säga att gudar i Gaimans tolkning är varelser som enbart finns där människor tror på dem; eller rättare sagt där det funnits människor som har trott på dem. Men ju färre som tror på dem (och tillber dem) desto svagare och mer patetiska blir dessa varelser. Ungefär som gudarna i Terry Pratchetts böcker. De båda männen är goda vänner, så det kanske inte är något sammanträffande?

Bokens titel (Amerikanska gudar) har ju med det (i mina ögon ganska logiska, och oerhört underhållande) faktum att efter Amerikas (USA:s, nästan) befolkning består av folk från hela världen, så borde de Amerikanska gudarna vara oerhört… Många och disorganiserade. Många är bortglömda, och en del trivs verkligen inte med det, vilket är viktigt för bokens handling.

Jag gillar Neil Gaiman. Jag har tidigare läst hans Stjärnstoft (Stardust, även film) och Neverwhere (ursprungligen tv-serie) och mer eller mindre älskat dem. Trots det har jag aldrig riktigt tagit itu med Amerikanska gudar vilket många verkar tycka är ett av hans bästa verk. Och ja, den är bra.

Både Neil Gaiman och Terry Pratchett skriver moderna äventyrsböcker. Fantasy, humor… Äventyr. Liksom. Det är vad de gör, och de gör det bra. Jag gillar att kalla det för sagor för vuxna. För det är vad de är. Självklart kan man gagga på om ytliga äventyrsböcker som kanske kan symbolisera en massa skit hit och dit, men man måste inte göra det. Man kan nöja sig med att det är bra och spännande bok. Och ganska ofta tycker jag att det går alldeles utmärkt att göra det.

Det enda jag stör mig lite på är att jag inte har läst en enda av varken på Terry Pratchetts eller Neil Gaimans böcker på engelska, vilket gör att jag inte riktigt kan veta om de är lika fantastiska språkkonstnärer som typ… alla andra brittiska författare är (detta är min egna åsikt, och har kanske snarare med min oerhörda kärlek för engelska att göra än något annat). Men det skyller jag på Olofströms Biblioteks usla utbud, och min egen snålhet och… slöhet.