Min fisk

“Min fisk är inte lik din fisk,
  det är en likfisk.”

Nya böcker!

Jajamän! En liten hög med lite nya böcker! Bokrea var ju tanken, men bara en av böckerna var på rea. Tyvärr. Nåväl, böcker är de i alla fall, och som sådana ska de läsas, förr eller senare. Några korta ord om varje bok kommer här:

• Fred Vargas – Mannen som vände insidan ut
  Okej. Jag vet inte vad detta är för något. Köpt enbart för att den var billig (rea) och för att det stod något om varulv. Men det verkar vara en deckare, typ. Vi får väl se om den är något att ha. TJO!
  
• Jon Ronson – The men who stare at goats
  Denna köpte jag på grund av min “boken innan filmen”-regel. Och för att den verkar vara intressant och underhållande. Har överlag fått mycket bättre kritik än filmen, så jag kommer förbereda mig på besvikelse innan jag ser filmen. Alltid lika kul.
  
• Carl-Johan Vallgren – Dokument rörande spelaren Rubashov
  Jag läste och blev oerhört förtjust i Vallgrens bok Den vidunderliga kärlekens historia så jag köpte en bok till av honom. Helt enkelt. TJO!

Det kommer nog dröja innan jag får tid att läsa de här böckerna. Har lite andra böcker att läsa först… Och är inte det härligt!?

The Thomas Crown Affair (1999)

Ah. Den här filmen nämnde jag redan när jag skrev om Ocean’s Eleven för ett tag sedan. Då nämnde jag också att det är en remake på en film från 60-talet, så det tänker jag inte nämna nu. Hoppsan.

The Thomas Crown Affair handlar om en rik snubbe (halvlökigt spelad av Pierce Brosnan, som jag inte kan ta på allvar) som snor konst för skojs skull, typ. Men han får problem (eller…?) när en försäkringsagent ska försöka haffa tjuven (honom).

Jag gillar sådana här filmer. De är mysiga. Man blir aldrig någonsin orolig för någon av karaktärerna eller så. Det är bara skoj och lite så där halv-spännande spänning hela tiden. Det gillar jag. Så jävla mycket bättre än alla sega och överseriösa deckarthrillerkriminalskithistorier som alla andra verkar älska.

Nä, jag föredrar då mycket hellre en lite lustig äventyrsfilm (med enorma brister i manus, men det bryr man sig inte om) med hunken Brosnan i huvudrollen. Det blir ju inte direkt en fantastisk film, men det är riktigt stabil underhållning, i mina ögon.
Punkt.

Jag tror jag är kär…

I ett par skor, såklart. Vad annars, med den rubriken liksom?

Palladium Pampa kallas skiten och det var kärlek från första ögonkastet. Jag brukar inte bli kär i skor. Skor och kläder och grejer är inte saker som intresserar mig överdrivet mycket över huvud taget. Jag lägger hellre mina surt förvärvade slantar på gamla kameror och böcker. Helt klart. Men ändå. Herregud.

Och nu när jag har lagt till den hett efter längtade “mode”-kategorin på denna min skräpblogg så kanske… Ja. Eller inte.

Ocean’s Thirteen

Ocean’s Thirteen är inte helt otippat uppföljaren till Ocean's Eleven och Ocean's Twelve. Jag tänker inte bry mig om att gå in på vad filmen handlar om, eftersom jag inte orkar och eftersom ingen utom jag egentligen ska läsa det här. Enda anledningen till att jag överhuvudtaget skriver det här just nu är att jag har lovat mig själv att göra.

Ocean’s Thirteen skiljer sig ganska mycket från sina föregångare, och är enligt mig inte alls lika intressant. Den “wow-faktor” som sådana här filmer bör framkalla uteblev helt enkelt. Det blev aldrig mer än en lite halvrolig film. Aldrig riktigt spännande eller nåt sånt. Nä. Ganska trist, helt enkelt. Tyvärr.

Brad Pitt hade värsta lilla rollen, vilket var lite tråkigt. Jag gillar ju Brad Pitt. Nu ska jag sova. Gonatt.

Patrick Süskind – Parfymen (1985)

Ah… Parfymen – Berättelsen om en mördare av Patrick Süskind har ända sedan jag läste den första gången för några år sedan varit en av mina absoluta favoritromaner. Nu är ju jag säkerligen inte ensam om detta eftersom den när den utkom blev en internationell storsäljare och finns översatt till 46 språk. Trots detta hade jag egentligen aldrig hört talas om den förrän den blev film år 2006. (Jag har förstås sett filmen också, och den är inte alls lika bra som boken.)

Parfymen handlar om en oönskad (och tidigt föräldralös) pojke (sedermera man) som föds i Paris år 1738. Pojken får namnet Jean-Baptiste Grenouille. Det speciella med Grenouille är att han helt och hållet saknar en egen doft. Av denna anledningen blir andra människor väldigt obekväma i hans närvaro, även om de inte riktigt kan förstå varför.

Dofter är för Grenouille extremt viktiga, då hans egna luktsinne är oerhört starkt. Han glömmer aldrig en lukt vilket leder till en besatthet vid just lukter. Grenouille vandrar runt i Paris, och samlar på lukter, tills han bär med sig flera tusen. Men det finns en doft han värderar högre än alla andra, nämligen den av unga oskuldsfulla kvinnor. Det är inte kvinnorna själva han är intresserad av, utan enbart deras doft.

Grenouille vill kunna bevara denna underbara doft, och därför blir han parfymör. En mycket skicklig sådan också, tack vare hans fantastiska luktsinne. Men problemet är att det är inte helt lätt att bevara doften av en människa. Med tanke på bokens undertitel behöver man ju inte vara något geni för att räkna ut vad Grenouille måste ta sig till.

Jag fullkomligt älskar Parfymen. Den är annorlunda, den är originell, den är oerhört fascinerande och den är kort. Lättläst, kanske man kan säga. Kort sagt i stort sett allt man (jag) kan önska sig av en bok. Jag har fortfarande oerhört svårt för att peka ut vad det som gör den så fruktansvärt fantastisk i mina ögon. Jag ska fundera på det, och återkommer kanske senare. Kanske.

Örngott och kuddar

Jag har fyra stycken kuddar i min säng. Varför vet jag inte riktigt, då jag sällan använder mer än en kudde; och aldrig mer än två. Åtminstone inte samtidigt. Kanske är det för att bara två kuddar hade känts väldigt snålt med tanke på vilket monster min säng. För ett monster till säng är den, i alla fall i mina ögon.

Saken är den att jag tycker det är jobbigt att byta örngott (eller kuddfodral som det enligt vissa initierade källor ska kallas, då örngott visst är ett ålderdomligt ord. Sen när då?). För det första måste jag alltid ha fyra stycken örngott, som åtminstone lite måste matcha påslakan och lakan. Dessutom måste de passa med varandra. Och det gör de aldrig. Men det spelar inte jättestor roll, egentligen. Det absolut viktigaste är att mina örngott matchar de kuddar jag stoppar i dem.

Min platta och sönderkastade kudde ska ligga i ett tråkigt, enfärgat örngott, medan min absolut finaste – mer eller mindre stenhårda – kudde helst ska ligga i ett örngott som matchar mitt påslakan. De andra två kuddarna (min före detta finaste kudde, och en random kudde som helt plötsligt dök upp i min säng för något år sedan) får helt enkelt nöja sig med vad som blir över.

Har jag möjlighet lägger jag däremot gärna min före detta finaste kudde i det näst finaste örngottet jag kan skaffa fram. Ibland går det inte att hitta ett sådant, utan alla örngott är lika fula. Då kan det hända att jag får gråta mig till sömns

Snö

Jag har ett lite komplicerat förhållande till snö. Jag tycker ofta att snö är vackert att se på, och bidrar till att göra vardagslunken lite mysigare, men inte alltid.

Snö som är smutsig och sönderkörd och rent allmänt misshandlad är inte så rolig. Därför är det ju ganska naturligt att jag föredrar nyfallen snö. Helst ska det snöa lite lätt också, för att göra det hela ännu lite mysigare.

När snön väl ligger så är det bäst om den får ligga orörd. Det får till exempel inte bli plusgrader, och sedan kallt igen, för då blir lite snön lite sådär frostig, och det är inte vackert, bara deprimerande.

Förutom snö så gillar jag också att gå omkring i skogen (jo, faktiskt) och snö i skogen är ju bara helt fantastiskt. Så länge det fortfarande ligger kvar snö i träden. Gör det inte det så blir det bara deprimerande.

Snö när det är plusgrader ute resulterar i slask. Och så fort slasket börjar infinna sig försvinner snöns magi. Då är det inte kul eller vackert längre, bara deprimerande.

Nä, snö gör sig bäst i skogen när det är ca 3-5 minusgrader ute. Blir det kallare än så fryser jag alldeles för mycket, och om det kryper för nära nollan blir snön blöt och äcklig och jobbig. Och deprimerande, förstås.

Avatar (2009)

Avatar är en halvbra science fiction/action-film med blåa människor, ungefär. Ja, jag anser inte att Na’vi-folket är något annat än blåa människor, precis som jag ser Wookies som håriga människor och typ… klingoner är typ… fula människor. När man som jag är bortskämd med alla möjliga sorters exotiska rymdvarelser så är ett gäng blåa, överdimensionerade människor inte särskilt spännande.

Och vad är grejen med att allt på planeten (månen) Pandora har nån form av inbyggd USB-kontakt i antennerna/flätan. Flätan. USB. Säkert oerhört smidigt, men tyvärr också väldigt orealistiskt (när man snackar science fiction betyder “orealistiskt” ungefär “orimligt”, okej?).

Handlingen var trött och tråkig och karaktärerna helt outsägligt platta (jomen faktiskt). Som jag tidigare nämnt (USB-flätan) så var “creature-design”-biten i mina ögon orealistisk, och mera Hollywood än Asimov (även om Asimov kanske inte är den första man tänker på när det gäller rymdvarelser, så klingar hans namn fint tillsammans med Hollywood. Därmed får han representera all den klassiska sci-fi:n.)

Som sagt. Halvbra film, med ett så övertydligt budskap att det inte ens blir roligt. Jag tror man kan nöja sig med det. Så då kommer vi till den stora säljande punkten; den enda anledningen till att jag frivilligt sätter mig i en svettig biosalong och tittar på en film som varar i 2 timmar och 40 minuter. 3D… grejen.

Okej, 3D är coolt. Punkt. Förutom att det tog en halvtimme innan jag överhuvudtaget fick något som helst grepp om hur jag skulle använda mina ögon (ca 5% av alla människor kommer inte få ut något annat än en jobbig huvudvärk av 3D-tekniken, bara så alla har koll på det) så fanns det flera saker som jag störde mig jättemycket på.

Det första är ett tekniskt problem; undertexten. Filmen var (såklart) textad på svenska vilket väl tyvärr är lite av en nödvändighet om “de” ska kunna tjäna några pengar på skiten. Problemet med att texta en 3D-film är att texten sticker ut… väldigt mycket. Den hamnar liksom framför allt annat. Innan jag lyckades flytta min fokus från texten (det är svårt; den blir väldigt… framträdande) så var det riktigt, riktigt jobbigt. Den var i vägen och den bröt hela 3D-illusionen. Usch.

Det andra problemet är ett… konstnärligt sådant. Okej; 3D är coolt. Men det är inte tillräckligt jävla coolt för att underhålla mig i nästan tre timmar! ARGH! Jag hoppas inte att hela det här 3D-tänket gör att alla nya filmer kommer förlita sig på att tekniken ska räcka för att folk ska gilla skiten. Hoppas. Inte.

Dessutom; 3D är coolt, jag vet. Men Men jag vill inte ha en massa saker som sticker ut och fladdrar omkring i varenda jävla scen. Jag blir knäpp och yr och det är bara tröttsamt i längden. Den sista timmen märkte jag knappt att skiten var i 3D, och då är ju hela den biten helt bortkastad. 3D, precis som alla andra filmtrick (CGI och liknande) bör användas på ett smakfullt sätt. Annars blir det inte effektfullt, bara tröttsamt. BLAHB LABAAHSHH!HGG!!

Avatar var underhållande, och ganska häftig. Men alldeles för jävla lång och ingen mer 3D för mig denna sidan månadsskiftet, tack. Överskattat.

(Jag skulle kunna klaga på hur jobbigt det var att de fula 3D-glasögonen inte riktigt ville sitta kvar utan var beroende av att jag petade upp dem med jämna mellanrum. Men eftersom det inte skulle vara rimligt att göra en massa olika modeller, så att alla kan njuta av perfekt passform så struntar jag i det.)

(Jag skulle även kunna klaga på biljettpriset. ALLDELES FÖR JÄVLA DYRT FÖR EN JÄVLA BIOFILM OAVSETT HUR JÄVLA MYCKET 3D DET ÄR! Nej, jag tycker inte det var värt pengarna. Om filmen hade varit en riktigt jävla bra film, så hade den kanske varit det. Men icke sa Nicke, och jag också för den delen.)

Neil Gaiman – Amerikanska gudar (2001)

Med tanke på hur urvattnat begreppet “fantasy” har blivit på sistone så tror jag nog att man skulle kunna Neil Gaiman för en fantasy-författare. Men hans böcker har med gemensamt med Harry Potter snarare än Sagan om Ringen vilket gör att jag skulle vilja kalla hans böcker för magisk realism. Åtminstone Amerikanska gudar. Eller så kallar vi det helt enkelt för fantasy och är nöjda med det.

Amerikanska gudar handlar om en man som kallas Shadow. Efter tre år i fängelset som en följd av ett rån han motvilligt medverkade i så släpps han fri några dagar tidigare än planerat. Detta på grund av att hans fru har dött i en bilolycka. Tufft läge redan där, kan man tycka.

På väg till begravningen får Shadow sällskap av en man som kallar sig för Mr. Wednesday. Av bokens titel och denne persons namn och beteende hade jag vid det laget räknat ut vad han “egentligen” heter. Det visade sig att jag hade ganska rätt, jojomen.

Kortfattat kan man säga att gudar i Gaimans tolkning är varelser som enbart finns där människor tror på dem; eller rättare sagt där det funnits människor som har trott på dem. Men ju färre som tror på dem (och tillber dem) desto svagare och mer patetiska blir dessa varelser. Ungefär som gudarna i Terry Pratchetts böcker. De båda männen är goda vänner, så det kanske inte är något sammanträffande?

Bokens titel (Amerikanska gudar) har ju med det (i mina ögon ganska logiska, och oerhört underhållande) faktum att efter Amerikas (USA:s, nästan) befolkning består av folk från hela världen, så borde de Amerikanska gudarna vara oerhört… Många och disorganiserade. Många är bortglömda, och en del trivs verkligen inte med det, vilket är viktigt för bokens handling.

Jag gillar Neil Gaiman. Jag har tidigare läst hans Stjärnstoft (Stardust, även film) och Neverwhere (ursprungligen tv-serie) och mer eller mindre älskat dem. Trots det har jag aldrig riktigt tagit itu med Amerikanska gudar vilket många verkar tycka är ett av hans bästa verk. Och ja, den är bra.

Både Neil Gaiman och Terry Pratchett skriver moderna äventyrsböcker. Fantasy, humor… Äventyr. Liksom. Det är vad de gör, och de gör det bra. Jag gillar att kalla det för sagor för vuxna. För det är vad de är. Självklart kan man gagga på om ytliga äventyrsböcker som kanske kan symbolisera en massa skit hit och dit, men man måste inte göra det. Man kan nöja sig med att det är bra och spännande bok. Och ganska ofta tycker jag att det går alldeles utmärkt att göra det.

Det enda jag stör mig lite på är att jag inte har läst en enda av varken på Terry Pratchetts eller Neil Gaimans böcker på engelska, vilket gör att jag inte riktigt kan veta om de är lika fantastiska språkkonstnärer som typ… alla andra brittiska författare är (detta är min egna åsikt, och har kanske snarare med min oerhörda kärlek för engelska att göra än något annat). Men det skyller jag på Olofströms Biblioteks usla utbud, och min egen snålhet och… slöhet.

Ocean’s Twelve (2004)

Ocean’s Twelve är ju kanske inte helt otippat en uppföljare till filmen Ocean’s Eleven (som jag skrev om här). Till skillnad från sin föregångare så är inte Ocean’s Twelve baserad på en film från 60-talet, utan är helt nyskriven historia. Och den typen av uppföljare har en tendens att inte bli särskilt… bra. Har jag upplevt.

Men! Ocean’s Twelve är ett utmärkt exempel på att så inte behöver vara fallet, för den är faktiskt riktigt bra. En intelligent liten äventyrsdramakomedi. Typ. Charmiga brottslingar som kan överlista vilka säkerhetssystem som helst, och så vidare. Jag gillar det. Jag vet inte riktigt varför. Det är bara så… barnsligt underhållande. 

Och det här är liksom en bra film. Välskrivet manus (rappt, effektivt, underhållande), en stjärnspäckad rollista (inte alltid bra, men i detta fallet gör det halva filmen) och… Ja. Jag vet inte. Den där… skaparglädjen jag gillar att tjata om. Människorna bakom filmen hade kul när de gjorde den, vilket bidrar till att göra den kul för mig. WOO!

Och så Brad Pitt förstås. Jag älskar Brad Pitt. Tyvärr är hans roll aningen mindre i denna film jämfört med Ocean’s Eleven. Tråkigt… Men ja. Nu återstår att också se Ocean’s Thirteen. Fast den är visst inte lika bra som Twelve. Sägs det. HM!

Livet från den ljusa sidan (1997)

Livet från den ljusa sidan (As Good as It Gets heter den på originalspråket, förstås) är en sån där film som jag personlige har gått omkring och trott att jag sett men sen när jag väl såg den insåg jag snabbt att det hade jag visst inte. För såg den gjorde jag först idag.

Fick ett lustigt infall och hängde kvar i skolan trots att jag slutade svintidigt och följde med en kamrat på dennes filmkunskapslektion (en kurs som jag både läst och fått högsta betyg i). Där såg vi då förstås den här filmen.

Eftersom det är en svinlång film (139 minuter!?) så är det inte en film jag hade satt mig ner och tittat på om jag inte hade blivit “tvingad” till det. Jag ogillar långa filmer.

Men vad tyckte jag om filmen då!? Den är väl ganska allmänt betraktad som en bra film? Eller? Och den var väl okej. Ingen fantastiskt underhållande film, men jag blev aldrig direkt uttråkad trots att den var obarmhärtigt (och onödigt) lång, och trots att jag på en helt galet obekväm stol i inte alltför mysigt klassrum.

Ja, och jag vet inte riktigt. Inte min typ av film. Jag kan absolut inte säga att den är dålig, för det är den inte, men jag älskade inte den. Det är alltid så mycket tråkigare att skriva om filmer som inte lyckats beröra mig på ett eller annat sätt. Vafan. Därför slutar jag nu. Mina fingrar är varma nu.

Böcker och E-böcker

När jag köper böcker köper jag dem oftast på internet. Varför? För att det är billigt, och utbudet är stort. Det gillar jag. Jag brukar köpa mina böcker hos Adlibris. Varför? Ja, det vet jag inte riktigt. Det har bara blivit så. Men de har gratis frakt och erbjuder även klimatneutral frakt (den kostar 10 kr) vilket jag tycker är trevligt. Har man lite bråttom kostar deras “normalfrakt” bara 19 kr. Underbart!

Hur som helst! Idag fick jag ett mejl från Adlibris gällande deras nya läsplatta Adlibris Letto. Oj, tänkte jag! Amazon har ju haft sin Kindle ett bra tag, men jag trodde personligen att det skulle dröja länge innan en svensk internetbokhandel skulle erbjuda en egen läsplatte. Fel hade jag!

Självklart är det här oerhört spännande. Det tycker åtminstone jag, som är både bokfanatiker och prylnörd. Trots det är jag inte särskilt lockad att köpa mig en Letto. Detta för att det känns lite tråkigt att behöva betala 150 spänn för en sketen fil när jag kan få en härligt papprig pocketutgåva av samma bok för halva priset.

Fördelen med E-böcker är ju förstås att jag kan ladda hem dem direkt, och börja läsa nästan direkt efter köpet. Men så länge det fortfarande är billigare att köpa böckerna på riktigt papper, så föredrar jag nog faktiskt det.

Hade det funnits en prisvärd läsplatta med färgskärm hade jag kanske övervägt det. Färgskärm av två anledningar: Bilder förstås, och kanske viktigast: Serier. Serietidningar är helt galet dyrt, och hade det funnits möjlighet att köpa E-serier för en billig(are) peng hade min seriekonsumtion öket med flera 100 procent. Jag lovar.

E-böcker (och digital musik, och filmer och allt som kan distribueras digitalt) måste bli billigare. Annars finns det två alternativ, så som jag ser det; Folk köper inga läsplattor (eller mp3-spelare, eller Blu-ray-spelare) utan kör på det som funkat tidigare. Eller, så köper folk en läsplatta (eller mp3-spelare, eller Blu-ray-spelare) och laddar ner böcker (eller musik, eller filmer) helt gratis (olagligt, alltså).

Så därför sitter jag här med en hög lättantändliga och miljöovänliga pocketböcker och lyssnar på musik via Spotify. Och ganska nyligen fick jag (ännu) en Voddler-invite, och även om den inte är lika smärtfri att använda som Spotify, så har den potential. Min mediekonsumtion är för tillfälligt kanske inte alltid helt och hållet laglig, men jag tänker fortsätta försöka.

Kanske blir det en läsplatta ändå?

Att sova

Det börjar rycka i ögonlocken; att gå och lägga sig blir mer och mer aktuellt för varje minut som går. Trött som fan, det är jag det.

Men trots det så känns det ändå lite dumt. Att sova är ju visserligen nödvändigt, och säkerligen väldigt skönt. Men eftersom man ju inte är vaken så kan man ju inte direkt njuta av det. Så vad är grejen?

Jag tycker inte om att sova. Jag hatar att bli trött på kvällen. Det är ju helt värdelöst att sova bort en massa värdefulla timmar som kan kunde ägna åt något mera givande? Skriva till exempel! Eller sjunga! Eller spela UNO i goda vänners sällskap?

Om man räknar med att man sover ungefär 8 timmar varje natt (vilket är ett ganska rimligt genomsnittsbaserat antagande) och att dygnet består av 24 timmar (vilket är ett nästintill obestridbart faktum) så kan med enkel matematik räkna ut att en “normal” människa sover ungefär en tredjedel av sitt liv.

En tredjedel! Det är ju inte hälften, men tillräckligt nära för att jag ska få panik! Men det finns faktiskt sätt att minska dötiden (sömntiden) varje dygn…

De flesta vuxna människor sover bara en gång varje dygn (två i kulturer där man sysslar med “siesta”). Men flerfassömn (eller möjligt polyfasisk sömn) innebär att man tar kortare tupplurar med jämna mellanrum. För mer och djupare information rekommenderar jag Wikipedias artikel på ämnet.

Vilken grej! Tänk att kunna vara vaken nästan dygnet runt, med bara lite kortare pauser! Ja, för alla som inte orkade läsa någon lång Wikipediatext på engelska så kan jag ju berätta att om man sover flerfassömnigt (kan man säga så?) så behöver man inte sova så mycket som 8 timmar varje dygn.

Steve Pavlina testade att sova i halvtimmeslånga perioder med ungefär 4 timmars mellanrum. Man behöver inte läsa allt (även om det är intressant). Men Steve sov på det här sättet i ungefär 5½ månad innan han bytte tillbaka till att enbart sova om natten. Den främsta anledningen till det var att hela vårt västerländska samhälle bygger på att man sover om natten och arbetar om dagen. Och att det blev ensamt på natten när alla andra sov.

Alla människor har ju olika sömnbehov, och blir dessutom trötta vid olika tillfällen på dygnet (morgonpigga vs kvällspigga), vilket ju är helt värdelöst. Bah.

Sömn är överskattat.
Gonatt.

Melodifestivalen 2010

Jag hade lite planer på att göra en riktigt fet recension på hela Melodifestivalen. Jag hade tänkt skriva om ALLT! Låtarna, artisterna, kläderna, artistpresentationer. Allt.

Men nu är jag trött och jag skiter i det. Jenny Silvers låt var oväntat bäst; Salem Al Fakirs finalplats var kanske inte nödvändigtvis väl förtjänad, men ändå skoj. Jag tror inte han ens kan skriva en riktigt dålig låt, den killen. Men jag älskar honom ändå inte.

Pain of Salvation var lite skoj. Rhodes och Mellotron och en stabil, men inte fantastisk låt. Lite fult att det stod folk på scenen som verkligen inte gjorde någonting. Jättefult.

Sen har jag även kommit varför jag ogillar hela schlagerstuket. Det handlar om att de riktiga “Melodifestivalen-låtarna” är skrivna enbart för just Melodifestivalen. De är skrivna för att framföras på en stor scen, av en “stor” artist och göra ett intryck på en trögtänkt publik. På tre minuter. Och det behöver absolut inte betyda att det blir en bra låt av det hela. Inte alls.
Punkt.

Boxning

Boxning är ju ett väldigt lustigt påhitt. Två vuxna karlar (eller kvinnor, men ändå… karlar) som studsar runt halvnakna och försöker slå varandra medvetslösa.

När man talar om boxning så är det nog oftast professionell boxning man talar om, boxning om pengar. Som var förbjudet i Sverige från 1970, ända fram till 2006.

Reglerna skiljer sig en aning mellan professionell boxning, och amatörboxning (som är den form som utövas under till exempel OS). Bland annat är huvudskydd obligatoriskt; det är ju som bekant (?) helt förbjudet inom professionell boxning.

Så när jag säger att jag tycker att boxning är en idiotisk sport, så är det förstås professionell boxning jag talar om. Amatörboxning är väl inte så mycket bättre, men där anses det i alla fall okej att vilja skydda sin skalle, och på de youtube-klipp som jag tittat på (i research-syfte) så ser det lite mindre ut som ett sinneslöst slagsmål, och lite mer som en faktisk sport.

Jag tror stenhårt på det där med att “man lär sig något nytt varje dag”, och idag fick jag lära mig lite mer om boxning. Spännande.

Fantasilöst nonsens

Det är ju långt ifrån alltid som jag faktiskt orkar skapa något trevligt på riktigt. Just nu är jag till exempel alldeles för trött för att orka leka fram lite ny musik, eller skriva något spännande.

Istället kluddade jag lite och använde lite olika färger. Trevligt, men inte särskilt spännande.