Förhoppningsvis inte bland det bästa Ingmar Bergman gjorde (jag har inte sett särskilt många av hans filmer ännu).
Den här var sådär.
När filmen äntligen tog slut brydde jag mig typ inte alls vad som hände med personerna i filmen. Nästan fullkomligt oengagerande. Usch.
Meh.
Gonatt.
Tjo.
Jodå, den här gör sig riktigt bra som film (nästan bättre än boken; inte riktigt samma sak förstås, men ändå). Sam Rockwell är fett med fin i huvudrollen som Victor Mancini.
Sexscenerna är inte riktigt lika explicita som i boken, av enligt mig ganska naturliga skäl (det är ju trots allt en amerikansk film det här).
Men den är bra. Riktigt bra. Har man läst boken innan kanske man saknar vissa grejer och detaljer (som alltid) men filmen är som film betraktat en bra sådan. Mer kompakt och rakare än boken. Och det är det jag menar med att den kanske är bättre än boken. Boken blir nästan lite väl tung och tjatig ibland (bra bok, men ändå!) medan filmen säger samma saker som boken, fast på en och en halv timme och därmed i lite högre tempo.
Bra film, jodå. Bra.
Kreuzschlitzschraubenzieher, smaka på det lite bara. Känn hur det verkligen rullar av tungan, eller nåt.
Kreuzschlitzschraubenzieher betyder helt enkelt stjärnskruvmejsel. Inte så knepigt när man delar upp det lite:
Kreuz – schlitz – schraubenzieher
Höjdarord. Och bra mycket jävligare att stava till än stjärnskruvmejsel.
Tyska – Svenska: 3-0
Chuck Palahniuk är väl kanske (nej, inte ens kanske) mest känd för sin bok Fight Club, som är mer känd som en film med Brad Pitt i en av huvudrollerna.
Choke är en annorlunda bok. Den handlar om Victor Mancini som är en sexmissbrukare vars mamma ligger på någon form av behandlingshem för människor som inte är riktigt som de ska i huvudet.
För att ha råd att betala för hennes behandling äter Victor Mancini på en ny restaurang varje kväll och låtsas sedan sätta maten i halsen för att sedan låta sig räddas av någon.
Och så vidare.
Han har dessutom ett komplicerat förhållande till sin mamma, eller kanske snarare till kvinnor över huvud taget.
Boken kan beskrivas som avgrundsdjupt mörk humor, men de flesta tycker nog inte att den är direkt rolig. Ibland skäms man nästan när man läser den; man vill lägga skiten åt sidan och låta Victor Mancini hålla på med de mer eller mindre motbjudande saker han gör. Man vill inte höra, vill inte se.
Samtidigt är det en oerhört fascinerande berättelse. Palahniuk har en väldigt speciell stil som är väldigt enkel, och väldigt rakt på. Det gör boken lättläst och ganska inbjudande till läsning, så att säga. Men eftersom den också är så rakt på så kan det ibland lite svårsmält. Han snålar inte med diverse kroppsvätskor om man säger så.
Spännande.
Tjo.
Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) är mycket nöjd över hur Trafikverket och SJ har hanterat tågkaoset.
Och så säger hon:
[…] man får ställa sig in på att ha julfirande någon annan dag.
Oh yes, citat till viss del taget ur sitt sammanhang, men ändå. Jistanes.
Som sagt, en mycket bra och trevlig film.
När som helst nu, så ska jag sova. Så stenhårt, bara sova. Yeah.
Inlägg
Alla kommentarer
