Eclipse (2010)

Uhum. Idag har jag sett Eclipse på dagen för dess Sverigepremiär. Så vad tyckte jag om den? På riktigt alltså?

Ja, det är ju ingen dålig film. Faktiskt. Jag brukar normalt sett antingen somna eller skratta högt töntiga actionscener, men i den här filmen var de faktiskt lite… coola.

Omfg.

Men det är en massa gnäll också. Det jag ogillade mest med Twilight-böckerna var hur fruktansvärt gnällig Bella var. Hela. Tiden. Och det är ju förstås en del sådant även i Eclipse och det gör mig GALEN.

Hela grejen med att Bella “tvingas välja” mellan Jacob och Robert Pattinson-figuren är så fruktansvärt… lame. Jacob går omkring utan tröja och gnäller över att Bella inte vill ha honom. JÄTTEJOBBIGT. Jag vill allra helst låtsas kasta en pinne åt honom att apportera, så att han bara springer och springer utan att hitta den. Usch.

Sen vill jag ju förstås gnälla lite på vampyrerna. Vampyrer ska fortfarande inte glittra i solen. Och det gör de inte ens. I flera scener i filmen är det uppenbart att solen skiner (jag är nördig och letar efter reflektioner och fönster och liknande) men de glittrar inte. Hallå, attention to details? Jättestörigt. Och det är ju inte direkt så att ingen skulle märka att Cullen-familjen ser ut som levande lik med freakiga ögon halva tiden. Närå.

Jag förstår varför det är så skoj att hata Twilight. Det är en ganska cheesy kärlekssaga helt uppenbart riktad till tonårstjejerna. Och av gammal tradition är det fruktansvärt ocoolt att gilla sånt. Men ändå, om man bortser från alla de fåniga klyschorna och töntiga och mesiga vampyrerna så är det ändå en helt okej historia.

Typ.

Watchmen (2009)

Jag gillar ju serietidningar. Och just därför tyckte jag det var en bra idé att läsa  serien Watchmen innan jag såg filmen Watchmen. Det var ett mycket bra beslut. Inte för att filmen är dålig; nej, filmen är fantastisk. Men anledningen till att den är så fantastisk är att den är väldigt trogen originalet.

Exempel. Watchmen (serien) gavs ut 1986-1987. Den utspelar sig i en nutida (när den utkom alltså), alternativ verklighet. När jag hade läst serien och skulle se filmen var jag däremot övertygad om att den skulle vara “kommersiellt anpassad” och alltså utspela sig i nutid, med Kalla kriget utbytt mot kriget mot terrorismen och så vidare, precis som Iron Man gjorde (eller, ja, nästan exakt samma sak.) Men nej.

Jag blev glad när filmen tar sin början 1985. Jätteglad. För om de har behållit en sådan sak (som jag tror många som inte läst serien kan tycka är knäppt; vem vill se en superhjältefilm som utspelar sig på 80-talet!?) så har de nog inte gjort några stora ändringar på andra saker heller.

Filmen är alltså helt otroligt trogen originalet. Om jag har förstått det rätt så är den 3½ timme långa “Ultimate Cut” ännu bättre, men ändå. Helt underbart är det. Jag tänker som vanligt inte bry mig om att förklara vad filmen handlar om. Däremot kan jag väl säga att det är ingen film man ska se om ens serietidningssuperhjälteerfarenhet sträcker sig till Spider-Man och Batman. Inget fel på dem, men serietidningar är så mycket mer.

Så köp nu Watchmen (serien) och läs den. Bli sedan glad och förvånad och läs mer serier. Och mer. Gärna Batman. Gärna Frank Millers “The Dark Knight Returns”. Visst “mainstream, men så vadå? Den är fan bra.

(Värt att nämna är att slutet i Watchmen skiljer sig en aning från serieoriginalet. En förändring till det bättre; serieslutet hade känts lite… konstigt i filmen. Men. Det ger ju en bra anledning att läsa både serien och se filmen. Och sen filosofera kring vilket av sluten som var bäst. Hell yeah.)

The Usual Suspects (1995)

Varför har jag inte sett den här förrän nu? Varför!? Jag visste ju att det skulle vara en film jag skulle gilla, om än inte älska.

För mig är det lite svårt att inte jämföra The Usual Suspects med Tarantinos tidiga filmer. Det finns vissa likheter (brott och… sånt). Och visst, det kanske inte är Tarantino-klass på manuset, men det vann ändå en Oscar. Och det gjorde ju Tarantino för Pulp Fiction också, MEN ÄNDÅ.

Ja, faktum är att jag tyckte inte filmen var helt fantastisk. Slutet var SKOJ. Men annars var det lite halvsegt, väldigt amerikanskt och lite småklyschigt. Men det blev ju aldrig tråkigt, men ändå.

Benicio Del Toro ägde varenda scen han var med i. Såklart. Jag har egentligen aldrig gillat honom men på sistone har jag upptäckt att han är riktigt bra. Inte som Brad Pitt, men nästan. Nästan.

Och visst är jag dålig på att skriva recensioner? Det här kan ju inte kallas en recension? Bara nonsens. Nu ska jag sova. Gonatt.

Pattinson släkt med Vlad Ţepeş!

OH! Robert Pattinson är visst släkt med vår älskade Vlad Ţepeş, den inte alltför välkände fursten som fick finna sig i att få sitt namn stulet till välkände vampyren Dracula. Jajamen. Är det någon som är förvånad?

Njae. Jag menar, på tillräckligt långt avstånd är väl varenda jävel i hela världen släkt med… ja, alla andra. Det är liksom ett oundvikligt faktum. Letar man bara tillräckligt länge så kommer man att hitta släktband, överallt.

Jag är helt övertygad om att jag också, på tillräckligt långt avstånd, är släkt med Vlad Ţepeş. “The impaler”. Vilken kille, alltså.

Robert Pattinsons ansiktsbehåring är ju förövrigt inte mer än flugskit jämfört med Vlads mäktiga mustasch. Yeah.

Filmtips!

Ja, Aftonbladet berättar om en taggig kondom som ska straffa våldtäktsmän (eller liknande) på ett väldigt omedelbart och obehagligt sätt.

Påminner om filmen Teeth. Helt klart sevärd men kanske lite obehaglig. Nä, mest skojig. Handlar alltså om en tjej som har tänder… där nere. Skojig och orädd film, om man kan säga så.

Att tjäna pengar.

Det är ju ett sånt jävla tjat om upphovsrätt och om att författare och musiker och annat löst folk måste få betalt för det de gör; ja, absolut, det måste de.

Idag läste jag en trevlig intervju med en av författarna bakom Beck-böckerna (som väl ingen som gillar filmerna har läst?), Maj Sjöwall heter hon. Verkar vara en trevlig tant.

Faktum är att jag efter att ha läst intervjun får lite lust att läsa alla Beck-böckerna, dels för att det låter lite skoj och dels för att ha det gjort. Jag läser annars ytterst sällan deckare/kriminalromaner.

Men, åter till det där med att få betalt för det de gjort. Maj Sjöwall berättar i intervjun att hon fått en klumpsumma för alla Beck-filmer som gjorts. Antagligen betalades den ut innan någon visste hur många filmer som faktiskt skulle komma att göras. Och antagligen var den inte överdrivet stor.

Maj Sjöwall berättar att hon “aldrig haft råd till något utöver ett normalt liv”. Hon verkar dock vara nöjd med det. Och det är väl bra? Hon har sedan hon och Per Wahlöö skrev Beck-böckerna bland annat försörjt sig genom att arbeta som översättare. Hon har inte kunnat leva på de där böckerna.

HA! Jag får inte fram det jag vill ha sagt. Det jag vill ha sagt är att jag tycker det är bra att författare, musiker och annat löst folk får betalt för det de gör. Yeah. Samtidigt får det ju inte gå till överdrift. Man ska inte kunna driva runt och leva på en bok, eller två, som man skrev på 80-talet.

Det är inte lätt det här. Man kan ju inte förvänta sig att tjäna pengar på det man gör om ingen är villig att betala för det, right? Nä.

Fan. Jag får fundera lite till på det här.

Hm.

Hellre detta…

… än Oskar Linnros. Faktiskt. Tänk att det skulle bli folk av Snook också. Hihi.