Black Dynamite (2009)

Den här filmen är så fruktansvärt underhållande att jag tror jag måste se om den. Jag vet inte ens var jag ska börja. Det enda jag vet är att jag inte tänker skriva någon lång text. Det är bättre att alla som möjligtvis kan tänka sig läsa den här bloggen går och ser den här filmen. Genast.

Okej. Alla kanske inte gillar den. Man kanske måste vara lite filmnördig om man ska gilla den. Eller bara gilla töntiga B-aktiga actionfilmer. Jag vet inte…

Black Dynamite handlar om Black Dynamite. En före detta CIA-agent som dras in i leken igen när hans bror dödas av skumma typer. Men handlingen i den här filmen är helt oviktig. Den är så fruktansvärt fånig, ologisk och “random” att man inte riktigt klarar av att bry sig. Det viktiga i filmen är ju karaktären Black Dynamite (mästerligt spelad av Michael Jai White), och de… situationer som uppstår kring denna.

Alla möjliga sorters skämt haglar hela tiden, och alla scener (utan undantag, på riktigt) fick mig att fnissa till. På riktigt. Herregud. Jag vet att ingen läser den här bloggen, men se filmen för guds skull.

John Ajvide Lindqvist – Lilla stjärna (2010)

Det här är John Ajvide Lindqvists senaste roman. Det är också hans bästa roman hittills. Det sa jag visserligen om Hanteringen av odöda och Människohamn också. Jag menade det då och jag menar det nu. Han blir bara bättre och bättre. Fyfan.

Jag tänker inte bry mig om att berätta vad den handlar om. Istället rekommenderar jag bara att alla läsare av den här bloggen (ni är få, men ni finns) att läsa boken. Okej.

Lilla stjärna innehåller lite mer splatter och lite mer blod än hans tidigare böcker. Men jag gillar ju sånt. Men det var inte det som fick mig att älska skiten. Det var snarare det att jag kunde relatera till den på fler sätt än vad jag kunnat göra med hans tidigare böcker. Och ja…

Jag kanske inte kommer älska den lika mycket om några veckor, men ändå. En riktigt bra bok var det och jag älskade varje sekund. På riktigt.

Jag orkar inte skriva något sammanhängande eller intressant. Jag nöjer mig med att konstatera att John Ajvide Lindqvist med stor sannolikhet är min favorit av alla de nu levande författare jag har läst. Någonsin. Tjo.

YEAH!

Ny skrivmaskinssaga väntar även imorgon! YEAH!

Idag har det varit mycket skolarbete, för en gångs skull. Jag är så jävla glad att jag är estet. För alla vet ju att esteter mest slappar hela tiden. Höhö.

Gonatt.

Dagens.

Idag älskar jag WriteMonkey och That's All.

Med WriteMonkey är det nästan lika skoj att skriva på datorn som på skrivmaskin. Ny skrivmaskinssaga (WriteMonkey-saga? Nä…) kommer imorgon.

Och That’s All är en fet låt.

In Full Regalia

Hell yeah. Idag kom the Arks nya album neddimpandes i brevlådan. Så idag är jag glad. Fast kanske inte jättemycket glad. Lite lagom glad sådär.

Annars har det varit en tröttsam måndag. Jag är hungrig som aldrig förr just nu då jag inte orkat äta något. Jag ska äta något.

Så att jag inte dör.

Lilla stjärna är riktigt bra. Snart slut också, känns det som.

Ny bok

John Ajvide Lindqvists senaste bok Lilla stjärna trillade ner i brevlådan för några dagar sen. Jag har inte ens bläddrat i den eftersom jag har varit fullt upptagen med den halvtrista boken Historikern. Men nu så…

En sak som slog mig när jag öppnade paketet för nån dag sen var att boken var så stor och tung. Jag föredrar pocket-böcker. Men vill man läsa böcker så fort de kommer ut så har man inte inte så många val. Tyvärr.

Elizabeth Kostova – Historikern (2005)

Jaha… Ja. Det här var väl inte den bästa boken jag har läst på sistone. Eller ja… Den verkade helt enkelt mer spännande när jag läste om den snarare än när jag läste… den. Själva boken. Alltså. ÄH!

Historikern handlar liksom Dracula om Dracula. Men medan Bram Stoker inte lånade mycket mer än namnet Dracula från den verklige historiske personen Vlad III Dracula, så har Kostova snarare tagit den verklige Vlad och gjort honom till en vampyr. Som fortfarande lever idag (500 år efter sin “död”).

Och det är i stort sett det boken går ut på. Boken består av tre historier som det hela tiden växlas mellan utan att jag blir knäpp i skallen, vilket är positivt. Men det är aldrig spännande. Eller, jo, det är spännande men boken är så fruktansvärt lång så när man äntligen får reda på det där… som man tyckte var spännande så har man redan glömt bort vad det var som var så spännande.

Nä. Den var lite lustig och väldigt seg. Absolut intressant och underhållande (ibland) men mest lustig och väldigt seg. Tyvärr. Orkar inte berätta vad den handlar om. Men det har en del med osmanska rikets historia att göra.

(Det är jättetråkigt att skriva om en bok som inte var så intressant att läsa. Dessutom har jag annat att göra. Och bilden föreställer Dracula, den historiske personen snarare än Stokers vampyr.)