Söndag

Idag har jag verkligen inte gjort något vettigt, typ. Jag har installerat om Windows 7 (för jag tröttnade på att försöka få skiten att funka som den skulle) och så har jag suttit i sängen och tagit bilder på mina egna fötter (bildbevis ovan).

Skulle väl kunna ha jobbat lite med första slutuppgiften i Europeisk Film, men icke! Men nu har jag kanske äntligen till slut kommit på vad jag ska skriva om.¹

Imorgon är det måndag, och jag går ännu en dag närmare min 20-årsdag. När jag blir 20 ska jag handla på systemet och dricka massa öl varje dag, för det har jag förtjänat. Eller inte. Ingen öl alls faktiskt.

I helgen har jag lyssnat väldigt mycket på Peter Bjorn and John. Har aldrig lyssnat särskilt mycket på dem, och kände inte egentligen inte till någon annan låt än Young Folks, tyvärr. Men jag har nu lyssnat lite på alla deras skivor och måste säga att det var ju helt okej musik. Skivan Writer's Block var kanske den minst braiga, men den var intressant ändå.

Nu ska jag typ inte göra något vettigt heller. Kanske titta på lite Buffy och ha lite ångest över att jag måste skriva min filmuppgift nästa vecka, deadline TORSDAG. Jag hatar torsdagar.

Har för övrigt och också lyssnat på Emil Jensens nya några gånger nu. Helt okej, men inte hans bästa. Snyggt producerat, tycker jag dock. Inte fenomenalt, men stabilt och lite lagom fräscht. Goodbajs.

 

^{1. Filmen heter Jalla! Jalla! och jag hade tänkt få ihop den med ett begrepp (“double occupancy”) som Thomas Elsasser har skrivit en skitlång och tråkig essä om. Eller uppsats. Essä. Vetefan vad som är mest rätt. Tråkig och onödigt jobbig är den i alla fall. Oerhört akademisk. Hatar skiten.}

BSoD

Japp, min dator BSoD:ade nyss (Blue Screen of Death). Det vill säga, Windows kraschade. Sen jag uppdaterade till Windows 7 har detta blivit väldigt ovanligt, jag tror detta är tredje gången någonsin. Men det är inte okej.

Datorer ska funka. Punkt. Windows 7 funkar bra, men inte alltid, och inte hur länge som helst. Därför blir min nästa dator med stor sannolikhet en Mac.

Trodde aldrig det skulle hända.

Lenka – Lenka (2008)

Jag har en del skivor som jag liksom går tillbaka till med jämna mellanrum. Som jag plockar fram lite då och då och de känns alltid lika relevanta och intressanta. Lenkas självbetitlade album Lenka är ett av dem.

Jag minns inte riktigt när det var, men någon gång blev jag tipsad om denna australiensiska låtskrivare/sångerska (jag tänker inte säga singer/songwriter för det är fult och fel och tråkigt nu för tiden) och sedan dess har skivan alltid snurrat, åtminstone lite då och då.

Det är relativt lättsam, trallvänlig popmusik. Upplyftande liksom, utan att bli för påträngande. Texterna är lagom fina, inte alls pretentiösa. Ska jag klaga på något så är det att de känns lite… naiva ibland. Eller? Naiva kanske inte rätt ord. Men lite sådär… barnsligt oskyldiga. Vet inte. Men det stör mig inte nämnvärt. Jag är inte en sån människa som lyssnar överdrivet mycket på texter, tyvärr.

Men det är sån här musik jag gillar, och den här skivan gillar jag. Bland annat.

I brevlådan

Idag låg det lite godsaker till mig i brevlådan.

• Svenska kulter av Anders Fager. Svenska skräcknoveller, vilket nästan alltid är intressant om inte nödvändigtvis särskilt bra. Men jag har hört mycket gott om den här lilla samlingen, och när John Ajvide Lindqvist nämnde den i förordet till sin senaste bok var ett köp inte långt borta. Nu är den min. Skriver om den när jag läst den, jag lovar.
  
• Emil Jensens senaste skiva Rykten. Släpptes igår, men jag fick den först idag! ARGH! Har inte lyssnat på den ännu, men tänker göra det sen, med hörlurar och texthäftet i näven. Enda sättet.

Jag planerar att se Emil Jensen på hans kommande vårturné och det är något jag ser fram emot med höga förhoppningar och sånt. Jajamän. Nu är det kväll och jag tänker inte plugga mer.

Mitt pluggande den senaste veckan har mest bestått av att läsa kurslitteratur i filmlitteratur (som jag redan läst både fram och baklänges) i förhoppningen att hitta något som jag kan behandla i min slutuppgift. Inte jätteroligt. Mest frustrerande, faktiskt.

Status Report

Så här ser jag ut idag. Lite orakad, lite okammad, väldigt smutsiga glasögon och lite lagom slitna kläder.

Det är torsdag idag och arbetsveckan börjar på allvar gå mot sitt slut, och jag kan inte påstå att jag kommit särskilt långt med någon av mina slutuppgifter.

Det är kanske därför jag ser så där måttligt road ut på bilden. Eller inte. Fin gul fläck på mina glasögon.

Men jag har börjat slappna av lite när det gäller filmuppgifterna. Det är bara att göra mitt bästa som gäller, och skulle det inte uppskattas av lärarna får jag väl göra någon annan uppgift för att komplettera. Det är inte hela världen om det skulle bli så, jag kanske rentav lär mig något av det.

Uppgiften i interaktionsdesign känns också ganska lugn. Jag vet inte riktigt vad den ska handla om, men när jag väl hittat nåt lämpligt kommer det inte vara så svårt att göra själva arbetet, då jag tycker det är ett intressant ämne, som dessutom passar mitt sätt att tänka alldeles utmärkt. Och den ska inte vara klar förrän om fyra veckor. Najs.

Film vs. Bok – I Am Legend

Ibland ställer jag mig frågan, vilket var bäst? Boken eller filmen? Okej, det händer inte så jävla ofta, men när det händer är svaret nästan alltid “boken”. Varför? Kan det måhända vara så att jag gillar böcker mer än filmer? Kan det måhända vara så att de berättelser som gör sig bra som böcker inte funkar lika bra som filmer? Kan det måhända vara så att ingen egentligen bryr sig?

Boken:

Nyligen läste jag boken I Am Legend av Richard Matheson. En enligt mig ganska typisk SF-berättelse med lite apokalyps… “last man standing” sådär. För er som är obekanta med berättelsen:

Robert Neville är den enda (…?) överlevande efter en sjukdom som närmast kan liknas vid vampyrism. De drabbade blir varelser som lever på blod, inte tål vitlök, inte tål solljus och som dessutom dör om du slår en träpåle i hjärtat på dem.

Om dagarna åker Robert omkring och dödar vampyrer och jobbar med att göra hans hus till en trevligare plats att bo i. Sen händer det lite grejer.

Det är kort sagt en vampyrhistoria (med vampyrer som ofta påminner om dagens zombies) men kanske i första hand en skildring av en ensam människas förfall ner i… ensamheten. Och det gör den bra.

Vid ett tillfälle får Robert syn på en hund – den första levande varelse han ser på en massa månader. Han lyckas efter många om och men locka den till sig och… Ja, det är ett av bokens starkare ögonblick, helt enkelt. Fint, och vackert, och lite sorgligt.

Sen är boken fylld av härlig 50-tals-osande pseudovetenskap, i form av “moderna, vetenskapliga” förklaringar på till exempel varför vampyrerna inte tål vitlök och så vidare. Det är mest löjligt och drar ner helhetsintrycket en aning.

Vidare tappar boken lite kraft framåt slutet och slutet i sig känns lite hastigt, förutom typ sista meningen som är episk på sitt eget lilla sätt. Om man bortser från hur berättelsen tog sig dit och istället funderar över vad det egentligen innebär blir det lite bättre, men det är synd att man måste tänka själv (haha).

Filmen:

Faktum är att boken har filmatiserats ett flertal gånger, men jag tänkte babbla om den med Will Smith i huvudrollen, dels för att den är den enda jag sett, och dels för att Will Smith inte är särskilt lik den väderbitna, blonda mannen som beskrivs i boken.

Egentligen har filmen I Am Legend inte sådär jättemycket gemensamt med boken I Am Legend. Eller, jo det har den ju förstås, men det finns en del stora skillnader.
Lista:

1. Film-vampyrerna är egentligen inte vampyrer typ, utan mest skuttande monster. Inga vitlöksreferenser finns kvar. Tråkigt.
2. Film-Robert är episk läkare/militär till skillnad från Bok-Robert som bara är random kille som gör det bästa av situationen.
3. Film-hunden är med mycket mer och dör en typisk Hollywoodsk “åh, det är så synd om hunden”-död (jag gillar det inte).
4. Man får aldrig känslan av att Film-Robert är ensam och utsatt eftersom han glider runt i lyxbil och jagar hjort och skit i på Manhattan.
5. Film-Robert är trots det inte lika badass som Bok-Robert som ju faktiskt åker runt och slår träpålar i sovande vampyrer om dagarna. Det är fan stentufft.
6. Filmslutet har inte särskilt mycket med bokslutet att göra (finns två versioner, men samma sak gäller båda versionerna, även det alternativa slutet ligger lite närmre boken).
7. Inte särskilt mycket av handlingen över huvud taget har med boken att göra.

Slutomdöme:

Det hade varit svårt att göra en Hollywoodblockbuster fylld med action och liknande, och samtidigt vara trogen förlagan. Förmodligen hade en film som varit helt och hållet trogen boken mest uppfattats som löjlig och ganska… seg. Tror jag.

Men vafan. Will Smith-filmen är inte SF längre. Det är action och lite skräck och lite drama och bara dumt. Hollywood-dumt. Trots bokens numera gammalmodiga idéer och smålöjliga försök till vetenskapliga teorier så är den ändå en mer intelligent berättelse, och i det här fallet (enligt mig) vida överlägsen filmen.

Föga förvånande, eh?

Karin, den kristna flickan

Det var en gång en söt liten flicka vid namn Karin. Karin tyckte mycket om att gå i skolan, för där fick hon lära sig en massa spännande saker. En dag skulle Karins klass ha sexualkunskap. Det tyckte klassen var väldigt spännande, men Karin som hade vuxit upp i en väldigt kristen familj förstod inte riktigt varför.

"Jaha", sa den fula gubben som skulle undervisa i sexualkunskap, "idag ska vi prata om sex. Är det någon som vet vad sex är för något?"

En liten flicka vid namn Börje räckte upp handen och sade:

"Är inte det när en man och en kvinna älskar varandra väldigt mycket?"

"Alldeles riktigt!" sa den fula gubben. Han torkade bort lite snor med ovansidan av handen och fortsatte:

"Kanske har ni någon gång hört talas om homosexuella människor. En homosexuell man är en man som älskar en man och det, mina kära barn, är fel! Kärlek är bara något vackert när det är mellan en man och en kvinna! Hör ni det?"

Klassen hörde det och satt tysta och lyssnade resten av lektionen. Karins föräldrar hade redan berättat för Karin om homosexuella människor och hon visste redan att de var smutsiga och äckliga och en fara för mänskligheten och att Jesus hatade dem.

Sen blev det rast.

På rasten fann Karin sig omringad av några av de flickor som kommit längst i sin utveckling. De viftade med sina armar så att svettdoften virvlade i korridoren.

"Jahadu Karin, vi har hört att du är homosexuell. Det tycker vi är ganska äckligt", sa en av flickorna samtidigt som de cirklade runt Karin som en flock hungriga rådjur.

"Nä, absolut inte!" utbrast Karin, "Homosexuella människor är äckliga och Jesus hatar dem, det vet jag!"

"Vafan, tror du på Jesus?" sa en av flickorna, "Är du helt jävla dum i huvudet?"

"Jesus är min vän, och er också, om ni låter honom bli det."

"Du är ju för fan knäpp"

Sedan tog flickorna Karin i hennes spensliga armar och drog ut henne på skolgården. De band fast henne vid en lyktstolpe och slog henne hårt och länge med bandyklubbor tills Karin mest liknade en blodig sörja. Hade de inte bundit henne väldigt hårt med hopprepen hade hon antagligen runnit iväg.

Då kom den fula gubben marscherandes över skolgården och frågade flickorna:

"Vad har ni gjort? Varför gjorde ni så där mot stackars Karin?"

"Hon var kristen och trodde på Jesus!"

"Jaså. Gudarna ska veta att religiösa människor är inskränkta och intoleranta och att världen hade varit en bättre plats utan dem."

SLUT.