Länge trodde jag att jag hade vad som krävdes för att studera på högskolenivå. Jag trodde att mina källreferenser satt som en smäck och att mitt abstrakta tänkande var i toppklass.
Eller, nä, det trodde jag väl egentligen inte. Jag hatar källreferenser och jag hatar allt vad akademiska texter heter. De är (i bästa fall) pretentiöst hittepå och (i sämsta fall) meningslöst ordbajseri. Inte alltid kanske. Det finns saker som är välskrivna och intressanta men de är få, alltför få.
Jag visste väl kanske inte riktigt vad jag gav mig in i när jag bestämde mig för att en grundkurs i Filmvetenskap (på distans, men det har knappt med saken att göra). Jag såg fram emot att se lite filmer som jag kanske aldrig skulle tittat på förut, och vidga mina vyer lite grand. Och det fungerade ju förstås. Jag tvingades till exempel äntligen se Citizen Kane (okej film, men Spider-Man är bättre).
Kurslitteraturen var helt okej, men ibland fick jag känslan av att författarna försökte läsa in så jävla mycket mer i filmerna än vad som var liksom… troligt. Sen när inlämningsuppgifterna började ta form så insåg jag vad det handlade om: rent jävla hittepå.
En del av kopplingarna jag har gjort mellan filmer och regissörer och politiska händelser i mina svar på diverse frågor har varit så osannolika, men det spelar ingen roll för det finns visst inga rätt och fel i filmvetenskap, det handlar om tolkningar.
I’m all for fria tolkningar, men det känns inte så jävla vetenskapligt att applicera teorier och begrepp lite så där godtyckligt på en helt opretentiös liten film, gjord av någon som bara ville göra en rolig, spännande och intressant film. Men nä då, när filmakademikerna får sätta klorna i den så representerar huvudpersonen helt plötsligt HELA JÄVLA FRANKRIKES BEFOLKNING (inte ett faktiskt exempel, men så brukar det vara).
Jag gillar film som underhållning i första hand. Samhällskritik och moralbudskap och sånt är helt okej. Men vissa av de tolkningar jag tvingats ta del av i mina studier gör mig rent illamående. Det är påhitt och slöseri med tid, SÅDESÅ.
Det ska vara fint språk och fina (gärna komplicerade och nästintill oförståeliga) ord, men vad texten faktiskt handlar om är inte så viktigt om du kan koppla det till någon obskyr film från mitten av 90-talet och någon nästintill orelaterad filmkrönika från din eget fanzine utgivet någon gång i början på 70-talet.
BAAAAAh. Kort sagt: Jag är inte helt säker på att jag är särskilt förtjust i att applicera den akademiska tankemetoden på ett ämne som film. Allting handlar ju i grund och botten om vad du tycker om filmen, och hur du tolkar den. Och det går liksom alltid att hitta någon som tycker ungefär som du, och därefter referera till denne i din uppsats och håva hem ett VG.
Det blir liksom bara pretentiöst och luddigt och handlar ibland inte om någonting. Waste of time. Titta på film, käka popcorn, ha roligt. Vill du forska, så forska för fan inte om film, det är bara pretentiöst och typ… pseudovetenskapligt. Tro mig, jag vet bäst.
(Anledningen till att jag skriver detta är för att jag är frustrerad över att jag inte kan komma på någon vettig film att skriva min slutuppgift i kursen Europeisk Film om. Just nu lutar jag åt att bara ta en film jag råkar gilla och försöka komma på någon långsökt koppling till någon av begreppen i kurslitteraturen. Det är ju så alla andra gör. MEH.)
(Och förresten, allt ovan är bara mina högst personliga åsikter och jag var lite sur när jag skrev skiten. Ta det inte på allvar, alltså.)
Inlägg
