Sin City är en oerhört snygg film, absolut. Riktigt jäkla snygg. Utöver det är den oerhört brutal och väldigt… ja, extrem, på sina sätt. Men snygg, också.
Den är som alla bör veta baserad på Frank Millers serier (med samlingsnamnet Sin City). Är man dessutom lite bekant med de serier Frank Miller har gjort kanske man också känner till att han har en något skev kvinnosyn (om man utgår ifrån hans verk, det vill säga). Kvinnorna i hans serier är antingen totalt hjälplösa gnällfisar eller extremt starka och våldsamma bitches, ungefär. Och med stor sannolikhet är de också prostituerade. När han skrev Batman gjorde han Catwoman till en prostituerad, liksom. Bara så där. Nåväl.
Men det är skitsamma, egentligen. Alla karaktärer i Sin City är oerhört extrema. Våldsamma och råa och inte särskilt pratglada. Det kanske beror på att serier oftast inte innehåller så där överdrivet mycket dialog. Och att nästan allt som sägs i filmen är direkt plockad från serien. Fungerar oväntat bra, men Frank Miller är väldigt… speciell. Men det funkar, liksom. Om man bortser från att det är lite fånigt och alltid extremt macho.
Jag har sett filmen flera gånger förut, men såg idag för första gången den omklippta och förlängda versionen. Den största skillnaden gentemot bioversionen är att i den omklippta filmen så presenteras de olika delarna (var och en baserad på ett “serieäventyr”) för sig självt, från början till slut. I bioversionen klipps det istället mellan tre olika handlingar lite då och då.
Jag vet inte vad som är bäst. Ska man se filmen för första gången (och i synnerhet om man inte läst serierna) bör man nog se bioversionen. Faktum är att den är nog egentligen en bättre film. Men om man gillar serierna (och Frank Miller) så kan den omklippta versionen vara fin den också. Jag gillade den. Men jag gillar ju allt möjligt skit.
Tjo.
Inlägg
