The Italian Job (2003)

Den här är (liksom Ocean’s Eleven) en remake på (eller åtminstone oerhört inspirerad av) en trevlig liten film från 60-talet. Och precis som med Ocean’s Eleven så har jag inte sett originalet. Men jag kanske vill göra det, någon gång, då det verkar vara en bättre film, faktiskt.

Det är lite rån och sånt och så kör de en massa bil, typ. Mini Coopers. LALALA.

The Italian Job är väl inte direkt dålig, men ingen höjdare heller. Känns lite krystat och tråkigt och väldigt Hollywood. Trots trevliga insatser från en massa kända namn. Eller nåt liknande.

Nä, som sagt. Ingen höjdare. Då ser jag hellre om Ocean’s-filmerna en gång till (tänkte se Ocean’s Thirteen typ… snart. Nu?).

Nåväl.

Tjo.

Naomi Novik – His Majesty’s Dragon (2005)

Åh, det här är en oväntat bra bok. Jag köpte den (på svenska den gången) för ungefär ett år sedan och såg därefter till att läsa alla de dittills utkomna böckerna i serien strax därefter. Nåväl.

Precis som en annan av mina favoritböcker (Jonathan Strange & Mr. Norrell) utspelar sig den här boken under i Storbritanien (huvudsakligen) under Napoleonkrigen (inte exakt samma årtal, men ändå). Och precis som Jonathan Strange & Mr. Norrell så har vi med en alternativ verklighet attt göra. Men i Temeraire-böckerna är det udda inslaget inte magi (som i… den där andra boken) utan drakar. Hell yeah. Stora flygande (och intelligenta och trevliga) monster.

Huvudpersonen är sjökaptenen William Laurence som lite mot sin ovilja tvingas bli drakskötare. Sjöfolk (och de flesta andra för den delen) ser nämligen ner lite på drakskötare, av någon anledning). Han inser dock snabbt att det där med drakar kan vara ganska trevligt. Han inser också att hans formella och artiga beteende som är helt naturligt inom flottan framstår som stelt och konstigt inom flygvapnet (eller vad man nu ska kalla drakfalangen).

Till en början tyckte jag det kändes lite löjligt, det där med drakar, men jistanes så snabbt jag ändrade uppfattning. Det var nästan så jag var tvungen att kolla Wikipedia för att vara helt säker på att drakar faktiskt användes under till exempel slaget vid Trafalgar (tyvärr, inga drakar).

Kort sagt så är det en oerhört välskriven bok. Den flyter väldigt fint och språket känns väldigt naturligt, vilket förstås inte behöver betyda att det är realistiskt, jag har ju ingen större erfarenhet av det engelska språket som det användes under Napoleonkrigen. Nåväl. Det är bra i alla fall.

Och en annan smått fantastisk grej är hur naturligt Naomi Novik väver in historiska händelser på ett väldigt naturligt sätt, men samtidigt ändrar en del grejer för att det bättre ska passa in i hennes “värld”. Till exempel så överlever admiral Nelson slaget vid Trafalgar (även om han blir svårt brännskadad och ärrad för livet, hihi) och dessutom visar sig hela slaget vara något av en avledningsmanöver från Napoleons sida för att underlätta hans flygattack mot Storbritannien. Bara en sån jävla grej. Helt underbart.

Men vaf…

Av någon anledning ville jag kolla upp texten till “You’re the one that I want”… Och möts efter en Google-sökning av en sida med texten, och denna lilla detalj i början:

“B= boy/ Danny
G=Girl/Sandy
B= both”

Jag menar… Vafan? Kan de inte tänka lite?

John Lennon

Imorgon fyller skulle John Lennon fyllt 70 år. Nu blev det ju inte så.

Men redan idag tycker Google att det är den 9 september och har valt att hedra John Lennon genom ett litet Youtube-klipp inbyggt i dagens (morgondagesn?) Google-doodle. Klicka och bevittna teknikens under, rekommenderar jag.

Slöbloggande

Jag har liksom alltid trott att grejen med Googles textannonser är att de ska rikta sig till mottagaren (i detta fallet mig). Det är ju lite läskigt med Google. De “läser” dina mejl för att kunna rikta reklam till dig. Blabla. Tjo.

The Others (2001)

Mycket bra film. Känns väldigt tidlös; inte en massa extrema närbilder och sånt som är typiskt för moderna Hollywoodfilmer. Mer klassiskt, utan att för den sakens skull kännas ålderdomligt.

Ljudet spelar en stor roll i den här filmen. Insåg jag när jag såg den. Inte förrän sista tredjedelen så börjar vi faktiskt få se de saker som har vi har hört genom hela filmen. Nästan, i alla fall.

Fantastiskt manus, fantastiskt foto och fantastiskt ljud. Och lite läskig dessutom.

Höjdarfilm.

Just det; tjo.

Duplicity (2009)

Den här filmen såg jag inte för att jag ville se den utan för att jag blev mer eller mindre beordrad att se den. Sånt som händer när man läser filmvetenskap. Hur som helst.

Jag var inte överdrivet förtjust i den här filmen. Det är tidshopp hit och dit och det först efter kanske halva filmen (som är två timmar lång) som jag började fatta vad den handlade. Kan förstås delvis bero på att jag var trött som fan när jag såg den, eller inte. Den är lite rörig hur som helst.

Sen när den var slut så kunde jag ju förstås inte låta bli att gilla den lite, då den ju faktiskt var lite klurig, tänk Ocean’s-filmerna, fast sämre och inte ens hälften så roliga. Men ändå, ja. Nä. Det finns bättre filmer.

Dessutom gillar jag inte Julia Roberts.

Tjo.