Aftonbladet… Ja, herregud.

Det var länge sedan jag slutade läsa Aftonbladet för nyheternas skull. Nu är det mera sånt här som lockar mig till denna röda och blekgula (fula) nyhetssajt. Yeah.

Notera även att jag röstade “Ja” i den fina omröstningen.

Stephen King – Strax efter solnedgången (2008)

Jag är nästan lite uppväxt med Stephen King. Han var en av de första “vuxenboksförfattarna” som jag bekantade mig med (vilket kanske är en av de saker som ligger bakom min besatthet vid… onaturliga saker). Stephen King har alltid varit relativt välrepresenterad i bokhyllorna i mitt hem, så när det var dags att vidga vyerna lite så var det ju inte så konstigt att det blev just King jag började läsa. Och det var när jag senare läste om Stephen King som jag först hörde talas om H.P. Lovecraft. Och på den vägen var det.

Så jag gillar Stephen King, riktigt mycket. Han är en fantastisk författare (inte bara en fantastik skräck-författare) och det är för det mesta en ren fröjd att läsa något av hans verk. Men. Jag kan ha lite svårt för svinlånga böcker, och en del av Kings böcker är verkligen monstruösa (exempelvis Pestens tid som är ruggigt bra och Knackarna som är lite mindre bra, men ändå skojig; värt att nämna att jag har nästan inte läst någonting av King på engelska – än så länge). Men King skriver också noveller. Och jag tycker nästan att Stephen Kings noveller är bättre än hans romaner. Ibland. Kanske. Lite. Bra är de i alla fall.

Strax efter solnedgången är en samling av de senaste noveller King har skrivit under mitten av 2000-talet, och så en liten trevlig historia från slutet av 70-talet. Skoj. Hans förra novelsamling Allt kan hända var också den bra, men kanske lite mer ojämn än denna. Jag antar att jag måste läsa om den för att vara helt säker på den saken. Hell yeah.

Det blir mer King i framtiden. I min bokhylla ligger Salem’s Lot (på engelska; YAY!) och väntar på mig. Jag har inte läst den. Mest för att den verkar vara lite ovanlig i Sverige; finns inte på bibblan och småknepig att hitta. På riktigt, alltså. Men ja. Snart blir det åka av. TJO!

Brazil (1985)

Det är egentligen lite lustigt att jag inte sett Brazil förrän nu. Jag älskar ju dystopiska framtidsskildringar, i synnerhet brittiska sådana. För även om Terry Gilliam ursprungligen är amerikan så har han efter många år i Monty Python ändå ett bra grepp om det engelska uttryckssättet. Det finns där, så att säga.

Brazil är som sagt en dystopisk framtidsskildring (typ) och beskriver hur ett litet fel i det ofelbara byråkratiska systemet ställer till det för flera olika människor. Och det är en jäkla historia. När jag såg filmen så uppskattade jag vissa scener och teman mer än andra, så det är ingen fullpoängare för mig, men en ändå en riktigt bra film. För lång, såklart, men ändå. Mycket bra. HA! Dessa texter blir mer allt intetsägande varje gång jag skriver dem… Hm.

Nä. Jag vidhåller att Terry Gilliams bästa film är Twelve Monkeys som han inte skrivit men däremot regisserat. Det är en riktigt jävla bra film. Brad Pitt är ju med i den, bara en sån sak. HA!

Pirates of the Caribbean: At World’s End

Den första Pirates-filmen var en skojfrisk äventyrsfilm à la Disney med pirater. Baserad på en åkattraktion på Disneyland. Vilken jävla grej. Men lagom till den tredje filmen har det hela utvecklats till en episk piratsaga med en rik mytologi och så vidare. Utan att för den sakens skull förlora allt som gjorde den första filmen till riktigt bra underhållning.

Så. Ja. Det är en bra film. Spännande, skojig och lite halvepisk sådär. Men denna tredje del lever inte riktigt upp till föregångarna. Tyvärr. Den lider lite av att den verkligen vill vara en storslagen episk piratfilm. När den borde nöja sig med att vara en riktigt underhållande äventyrsfilm. Med pirater. Och så vidare. Men ja. Jag gillar den ändå. Johnny Depp är ju grym, men när jag ser honom strutsa runt kan jag ändå inte låta bli att känna att han “kastar bort” sin talang lite. Fan. Han kan så mycket bättre, och mycket i den här filmen är inget annat än fånigt. Men på det stora hela är det ändå en skojig film. TJO!

Håkan Nesser – Kära Agnes! (2002)

Jag läste inte en enda bok under hela juli. Är det otroligt eller vadå? Jag som “läser mycket”. Hm. Nåväl. Jag måste säga att jag kunde nog inte valt en bättre bok att plocka upp mitt läsande igen med än Håkan Nessers Kära Agnes!

En fantastisk liten kriminalhistoria som inte är en deckare; en fantastisk liten brevroman som ändå inte är det. Jag fullkomligt älskade varje sida. Det är en så oerhört enkel historia, åtminstone verkar den enkel ända tills man kommer till avslutningen. Och slutet är helt fantastiskt. Herregud, första meningen är fantastisk:

“På det stora hela var det en lyckad begravning.”

Jag var fast redan då, och det var länge sedan jag läste en bok som verkligen inte lät mig släppa taget. Breven mellan barndomskamraterna Agnes och Henny som såg varandra på Agnes makes begravning varvas med tillbakablickar från deras ungdom och det blir ta mig fasen inte tråkigt en enda sekund. Sen är ju boken förstås inte särskilt lång över huvud taget, och hur skönt är inte det?

En del romaner är fullkomligt överösta av sidokaraktärer och sidolinjer som kräver en studentexamen i litteraturvetenskap för att över huvud taget ens kunna uppfattas. Just därför är det så skönt med en “kort” och “enkel” historia som presenteras på ett relativt rakt sätt. Så jävla bra. Fyfan. Får väl kanske kika närmare på någon av Nessers andra böcker, trots att han visst skriver “deckare”.

Just det: TJO!

Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest (2006)

Ah… Den andra delen i den förvånansvärt underhållande Pirates-trilogin. Visst, det är ganska barnsliga filmer fyllda med överdriven och ganska svintrist action, men det är ändå högkvalitativa Disney-produktioner (för allt Disney gör är ju så jävla bra). Johnny Depp älskar jag förstås, och Jack Sparrow kan kanske vara (även om jag inte gillar det riktigt) en av hans bästa roller. Så jävla bra. Hihi.

Men vad filmen egentligen handlar om är det väl egentligen ingen som bryr sig? Vi får Bill Nighy rejält utspökad till bläckfisksliknande pirat, och bara det gör ju skiten värd att se på. Det och Johnny Depp.

Och jag är inte helt förtjust i att jag inledde detta återbesök i Pirates-världen med den andra filmen, men vi hittade inte den första hemma hos syster där filmtittandet ägde rum. Så det så. TJO!

Alice i Underlandet (2010)

Jag saknar den Tim Burton som gjorde filmer som Edward Scissorhands och Ed Wood. Alice i Underlandet känns inte riktigt lika… skoj. Visst, det märks att Burton har hållt i spakarna. Vem bryr sig? Det blir inte bra bara för det. Det är en massa yta, men inte så mycket innehåll. Och visst är ytan fantastiskt underhållande att se på, men man tröttnar rätt snabbt.

Nu är jag ju inte mer än ytligt bekant med Lewis Carrolls två böcker om Alice, men jag tror inte jag hade tyckt mer om filmen om jag hade varit det. Den var ingen höjdare helt enkelt.

Johnny Depp är ju i och för sig alltid kul att se, men inte ens han lyckas rädda skiten. Jävla Disney-film. Tjo…