Darkman (1990)

Darkman var Sam Raimis första Hollywood-produktion, efter att ha gjort de två  underbara Evil Dead-filmerna. Hihi… Evil Dead…

Darkman är inte baserad på någon serietidning, men det är oerhört uppenbart att Raimi var oerhört inspirerad av en mängd olika serietidningar när han skapade personerna och handlingen. Och ja, det blev en serietidning av Darkman efter filmen.

Skiten handlar om forskaren Peyton Westlake som arbetar HÅRT för att skapa artificiell hud, typ. Forskning som han har mycket nytta av när han brännskadas oerhört svårt i en “olycka”. Folk tror att han dör, men det gör han inte. Istället blir han Darkman, och vill nu hämnas de som skadade honom och dessutom vill han få tillbaka sin underbara flickvän, såklart.

Ja, det är rätt fånigt. Hans hudforskning gör det möjligt för honom att maskera sig själv som i stort sett vem som helst på ett oerhört trovärdigt sätt. Det mest fantastiska är att hans längd och kroppsbyggnad också förändras när han trär på sig ett nytt gummiansikte. FANTASTISKT!

Ja, herregud, det är jättetöntigt och jättefånigt och egentligen inte någon fantastisk film. Men den har helt klart sina stunder och det märks att Raimi verkligen älskar hela serietidningsgrejen. Tillräckligt mycket för att folk bestämde sig för att låta honom göra Spider-Man 12 år senare. Och tur var väl det.

X-Men Origins: Wolverine (2009)

Wolverine är ju inte min favorit direkt. Inte X-Men överhuvudtaget. Lite för fånigt och orealistiskt. Men jag gillade ändå X-Men-filmerna. Ja, hela grejen med serietidningar och sånt. Min grej, helt enkelt.

Därför är jag lite besviken på denna. Massa töntig action och lite för Hollywood. För mycket Hollywood och för lite serietidningskänsla. Fan. Skitsamma.

Orkar inte skriva en massa. Har en ny skojig leksak att leka med. TJOHEJ!

Men jag grävde ju fram en snygg bild på Hugh Jackman? Just det!

Spider-Man 2 (2004)

Uppföljaren till Spider-Man är nästan lika bra som den första filmen. Eller ja, den är nog lika bra. Det är bra filmer båda två, om man nu gillar den här typen av filmer. Vilket jag förstås gör. Bland annat.

Den utspelar sig ungefär två år efter den första och Peter Parker ÄR nu Spider-Man. “With great powers come great responsibility” och det visar sig vara svårt för Peter att kombinera superhjältesgrejen med jobb och skola. Knepigt, det kan jag förstå.

Det är väl lite det som är charmen med Spider-Man. Han är en helt vanlig kille med helt vanliga problem och så är han lite superhjälte också sådär emellanåt. Jag vet inte, det funkar på något sätt trots att det känns som en fruktansvärd kliché.

Doctor Octopus spelad av Alfred Molina är förstås helt fantastisk. Jag är inte alltid så förtjust i skurkarna i serietidningar. De har en tendens att vara… konstiga, löjliga och lite för osannolika. Men vafan, det funkar.

Scenen i vilken Doctor Octopus gör sin egentliga entré är helt underbar. Man får en hel del Evil Dead-vibbar (åtminstone får jag det) och det är väl inte så konstigt (Sam Raimi). Underbart. Men jo, det funkar annars också. Men som sagt, serietidningsskurkar suger. Och Doctor Octopus är ju löjlig, det går ju inte att komma ifrån det. Usch. Serietidningar är så jävla orealistiska. Fyfan.

Spider-Man (2002)

Det här är en sådär bajsnödigt bra film. Inte bara som serietidnings/superhjältefilm betraktad, utan som film över huvud taget. Jag insåg nu när jag såg den igen hur oerhört proffsigt manuset är. En massa saker introduceras och presenteras utan att det känns tvingat liksom. UNDERBART. Allting är genomarbetat och utfört med kärlek. I luv it.

Sen är det väl ingen hemlighet att jag gillar Sam Raimi (Evil Dead, någon?). Nästan allt han gör är ju… fantastiskt. Såklart. Tobey Maguire är söt som få, Kirsten Dunst likaså. Man blir glad bara man ser dem… Någon av dem, vem som helst. Gullungar. Nåväl.

Filmen handlar om Spider-Man eller kanske snarare Peter Parker, en töntig high school-student som blir biten av en genetiskt modifierad spindel för att därefter bli, just det, Spider-Man. Töntigt, ja. Men ändå oerhört episkt. Serietidningar är oerhört töntiga, men kommer man bara förbi den där tröskeln så upptäcker man ofta att det finns oerhört mycket mer djup och sånt där tjafs än vad man kanske anade från början.

Spider-Man är nog min absoluta favorit-superhjälte (tätt följd av Batman; BATMAN). Det beror till stor del på att han är så fruktansvärt COOL när han svingar sig mellan skyskraporna i New York, förstås, men också tack vare hans fantastiska alter-ego. Peter Parker är en oerhört nördig kille (som i filmen har en poster föreställandes Albert Einstein på väggen; svincoolt); världens mest tafatta person som knappt vågar säga hej till tjejen han mer eller mindre älskat sen en ålder av sex år. Viss igenkänningsfaktor, kanske. Kanske inte.

Jag blir glad av denna filmen. Den är cool och även om det är lite för mycket stökiga actionscener för att jag ska vara helt nöjd, hela tiden så är det ändå en underbar film som jag gärna ser igen. Och jag har liksom sett den igen. Flera gånger. Yeah.

HA!

SPIDER-MAN! 

Bye Bye Lunarstorm

Lunarstorm läggs ned. Ja, det var väl inte helt oväntat. Hela världen har väl typ Facebook nu? Inte för att det är så jävla skoj men liksom… Alla har det. Typ som klamydia. Eller inte riktigt.

Jag själv var ju riktigt aktiv på Lunarstorm. För några år sedan. Och Bilddagboken. Men sen, helt plötsligt, så dog Bilddagboken också. Åtminstone i min värld. Och jag tror tyvärr inte det dröjer så länge förrän den gör för alla andra också.

Ja, jag säger tyvärr. Bilddagboken var en rolig idé. Visst kan man lägga upp och titta på bilder på Facebook också, men jag gillar idén med en tjänst där det enda du gör att dela och se bilder. Nåväl. Nu ska allt finnas på samma ställe, vilket visserligen är BRA men också mindre bra när det är så bökigt och störigt som jag tycker det är på Facebook. Fyfan för Facebook.

Nä, men ja. Facebook är läskigt. Alla har Facebook och det är numera hur lätt som helst att spåra upp någon och ta reda på en massa saker om den personen. Det är kanske inte enbart Facebooks fel, men Facebook underlättar.

Nu måste jag käka. Studentmössan ligger här bredvid och väntar på morgondagen. Hell yeah.

The Incredible Hulk (2008)

Ah… Den här släpptes i samma veva som Iron Man men den är inte riktigt lika bra, tyvärr. Men det är ändå en absolut sevärd film och jag ser verkligen fram emot de kommande Marvel-filmerna (även om jag inte har något som helst förhållande till Captain America – han är ju inte så stor utanför USA).

Hulk från 2003 blev ju aldrig den succé som man hade hoppats på och inte ens jag har sett den. Jag har heller aldrig läst en enda serie med HULKEN utan endast sett några avsnitt av den fantastiska TV-serien från 70-talet. Den här filmen tar en lite seriösare ton, men lyckas ändå behålla lite serietidningskänsla (utan att för den sakens skull bli alldeles löjlig, typ Fantastic Four.

Hulken är stor, grön och skitfarlig. Jag vet inte. Det är skoj. Spännande. Orkar inte skriva något vettigt, så vad fan. Ser som sagt fram emot kommande Marvel-filmer. Captain America och The Avengers. Ja, fy fan.

Kick-Ass (2010)

Kick-Ass! HA! Jag inser nu när jag sett filmen att jag faktiskt läst om serien som den är baserad på vid ett tidigare tillfälle. Även om jag inte läst själva serien så känns det som om filmen är oerhört trogen originalet.

Jag gillar filmer baserade på serietidningar. Filmer som Spider-Man och Batman Begins har gjort mycket för att öppna upp mina ögon för alla de “klassiska” amerikanska superhjältarna och upptäcka att de faktiskt inte bara är överdrivet våld och fåniga skurkar. Även om det finns en hel del sådant. Problemet med filmatiseringarna skulle kunna vara att de försöker lite för mycket… Det blir lite för mycket Hollywood och så vidare. Aldrig bra.

Så är inte riktigt fallet med Kick-Ass. I Kick-Ass är superhjältar sådant som man enbart hittar i serietidningar, inte ute på gatorna. Tills den gravt töntiga killen Dave Lizewski bestämmer sig för att ändra på det. Det är ju inte på något sätt en traditionell superhjältehistoria. I sådana så brukar ju superhjältarna ha något stort och viktigt de vill åstadkomma. Inte i Kick-Ass. Det är i grund och botten bara en historia om en kille som bestämmer sig för att leva ut sin barndomsdröm och kanske rentav lyckas hjälpa någon när han gör det.

Det är oerhört fel att kalla det här en komedi, eller en parodi. Även om den ibland onekligen verkar vara just det. Det är ju faktiskt en relativt seriös historia som inte är det särskilt mycket mindre sannolik än någon annan serietidningsfilm. Den är faktiskt oerhört mycket mer sannolik eftersom den inte innehåller några radioaktiva spindlar eller lysande gröna stenar.

Som sagt, jag gillar filmer baserade på serietidningar så länge de är bra och därmed kan hjälpa till att sprida de alla de fantastiska serier som finns. Kick-Ass gör ett strålande jobb och lyckas vara fruktansvärt originell på samma gång. Och försöker dessutom inte göra familjefilm av våldsamma historier med avhuggna ben och krossade kroppar. Det gillar jag. TJO!