Ocean’s Twelve (2004)

Ocean’s Twelve är ju kanske inte helt otippat en uppföljare till filmen Ocean’s Eleven (som jag skrev om här). Till skillnad från sin föregångare så är inte Ocean’s Twelve baserad på en film från 60-talet, utan är helt nyskriven historia. Och den typen av uppföljare har en tendens att inte bli särskilt… bra. Har jag upplevt.

Men! Ocean’s Twelve är ett utmärkt exempel på att så inte behöver vara fallet, för den är faktiskt riktigt bra. En intelligent liten äventyrsdramakomedi. Typ. Charmiga brottslingar som kan överlista vilka säkerhetssystem som helst, och så vidare. Jag gillar det. Jag vet inte riktigt varför. Det är bara så… barnsligt underhållande. 

Och det här är liksom en bra film. Välskrivet manus (rappt, effektivt, underhållande), en stjärnspäckad rollista (inte alltid bra, men i detta fallet gör det halva filmen) och… Ja. Jag vet inte. Den där… skaparglädjen jag gillar att tjata om. Människorna bakom filmen hade kul när de gjorde den, vilket bidrar till att göra den kul för mig. WOO!

Och så Brad Pitt förstås. Jag älskar Brad Pitt. Tyvärr är hans roll aningen mindre i denna film jämfört med Ocean’s Eleven. Tråkigt… Men ja. Nu återstår att också se Ocean’s Thirteen. Fast den är visst inte lika bra som Twelve. Sägs det. HM!

Livet från den ljusa sidan (1997)

Livet från den ljusa sidan (As Good as It Gets heter den på originalspråket, förstås) är en sån där film som jag personlige har gått omkring och trott att jag sett men sen när jag väl såg den insåg jag snabbt att det hade jag visst inte. För såg den gjorde jag först idag.

Fick ett lustigt infall och hängde kvar i skolan trots att jag slutade svintidigt och följde med en kamrat på dennes filmkunskapslektion (en kurs som jag både läst och fått högsta betyg i). Där såg vi då förstås den här filmen.

Eftersom det är en svinlång film (139 minuter!?) så är det inte en film jag hade satt mig ner och tittat på om jag inte hade blivit “tvingad” till det. Jag ogillar långa filmer.

Men vad tyckte jag om filmen då!? Den är väl ganska allmänt betraktad som en bra film? Eller? Och den var väl okej. Ingen fantastiskt underhållande film, men jag blev aldrig direkt uttråkad trots att den var obarmhärtigt (och onödigt) lång, och trots att jag på en helt galet obekväm stol i inte alltför mysigt klassrum.

Ja, och jag vet inte riktigt. Inte min typ av film. Jag kan absolut inte säga att den är dålig, för det är den inte, men jag älskade inte den. Det är alltid så mycket tråkigare att skriva om filmer som inte lyckats beröra mig på ett eller annat sätt. Vafan. Därför slutar jag nu. Mina fingrar är varma nu.

Böcker och E-böcker

När jag köper böcker köper jag dem oftast på internet. Varför? För att det är billigt, och utbudet är stort. Det gillar jag. Jag brukar köpa mina böcker hos Adlibris. Varför? Ja, det vet jag inte riktigt. Det har bara blivit så. Men de har gratis frakt och erbjuder även klimatneutral frakt (den kostar 10 kr) vilket jag tycker är trevligt. Har man lite bråttom kostar deras “normalfrakt” bara 19 kr. Underbart!

Hur som helst! Idag fick jag ett mejl från Adlibris gällande deras nya läsplatta Adlibris Letto. Oj, tänkte jag! Amazon har ju haft sin Kindle ett bra tag, men jag trodde personligen att det skulle dröja länge innan en svensk internetbokhandel skulle erbjuda en egen läsplatte. Fel hade jag!

Självklart är det här oerhört spännande. Det tycker åtminstone jag, som är både bokfanatiker och prylnörd. Trots det är jag inte särskilt lockad att köpa mig en Letto. Detta för att det känns lite tråkigt att behöva betala 150 spänn för en sketen fil när jag kan få en härligt papprig pocketutgåva av samma bok för halva priset.

Fördelen med E-böcker är ju förstås att jag kan ladda hem dem direkt, och börja läsa nästan direkt efter köpet. Men så länge det fortfarande är billigare att köpa böckerna på riktigt papper, så föredrar jag nog faktiskt det.

Hade det funnits en prisvärd läsplatta med färgskärm hade jag kanske övervägt det. Färgskärm av två anledningar: Bilder förstås, och kanske viktigast: Serier. Serietidningar är helt galet dyrt, och hade det funnits möjlighet att köpa E-serier för en billig(are) peng hade min seriekonsumtion öket med flera 100 procent. Jag lovar.

E-böcker (och digital musik, och filmer och allt som kan distribueras digitalt) måste bli billigare. Annars finns det två alternativ, så som jag ser det; Folk köper inga läsplattor (eller mp3-spelare, eller Blu-ray-spelare) utan kör på det som funkat tidigare. Eller, så köper folk en läsplatta (eller mp3-spelare, eller Blu-ray-spelare) och laddar ner böcker (eller musik, eller filmer) helt gratis (olagligt, alltså).

Så därför sitter jag här med en hög lättantändliga och miljöovänliga pocketböcker och lyssnar på musik via Spotify. Och ganska nyligen fick jag (ännu) en Voddler-invite, och även om den inte är lika smärtfri att använda som Spotify, så har den potential. Min mediekonsumtion är för tillfälligt kanske inte alltid helt och hållet laglig, men jag tänker fortsätta försöka.

Kanske blir det en läsplatta ändå?

Att sova

Det börjar rycka i ögonlocken; att gå och lägga sig blir mer och mer aktuellt för varje minut som går. Trött som fan, det är jag det.

Men trots det så känns det ändå lite dumt. Att sova är ju visserligen nödvändigt, och säkerligen väldigt skönt. Men eftersom man ju inte är vaken så kan man ju inte direkt njuta av det. Så vad är grejen?

Jag tycker inte om att sova. Jag hatar att bli trött på kvällen. Det är ju helt värdelöst att sova bort en massa värdefulla timmar som kan kunde ägna åt något mera givande? Skriva till exempel! Eller sjunga! Eller spela UNO i goda vänners sällskap?

Om man räknar med att man sover ungefär 8 timmar varje natt (vilket är ett ganska rimligt genomsnittsbaserat antagande) och att dygnet består av 24 timmar (vilket är ett nästintill obestridbart faktum) så kan med enkel matematik räkna ut att en “normal” människa sover ungefär en tredjedel av sitt liv.

En tredjedel! Det är ju inte hälften, men tillräckligt nära för att jag ska få panik! Men det finns faktiskt sätt att minska dötiden (sömntiden) varje dygn…

De flesta vuxna människor sover bara en gång varje dygn (två i kulturer där man sysslar med “siesta”). Men flerfassömn (eller möjligt polyfasisk sömn) innebär att man tar kortare tupplurar med jämna mellanrum. För mer och djupare information rekommenderar jag Wikipedias artikel på ämnet.

Vilken grej! Tänk att kunna vara vaken nästan dygnet runt, med bara lite kortare pauser! Ja, för alla som inte orkade läsa någon lång Wikipediatext på engelska så kan jag ju berätta att om man sover flerfassömnigt (kan man säga så?) så behöver man inte sova så mycket som 8 timmar varje dygn.

Steve Pavlina testade att sova i halvtimmeslånga perioder med ungefär 4 timmars mellanrum. Man behöver inte läsa allt (även om det är intressant). Men Steve sov på det här sättet i ungefär 5½ månad innan han bytte tillbaka till att enbart sova om natten. Den främsta anledningen till det var att hela vårt västerländska samhälle bygger på att man sover om natten och arbetar om dagen. Och att det blev ensamt på natten när alla andra sov.

Alla människor har ju olika sömnbehov, och blir dessutom trötta vid olika tillfällen på dygnet (morgonpigga vs kvällspigga), vilket ju är helt värdelöst. Bah.

Sömn är överskattat.
Gonatt.

Melodifestivalen 2010

Jag hade lite planer på att göra en riktigt fet recension på hela Melodifestivalen. Jag hade tänkt skriva om ALLT! Låtarna, artisterna, kläderna, artistpresentationer. Allt.

Men nu är jag trött och jag skiter i det. Jenny Silvers låt var oväntat bäst; Salem Al Fakirs finalplats var kanske inte nödvändigtvis väl förtjänad, men ändå skoj. Jag tror inte han ens kan skriva en riktigt dålig låt, den killen. Men jag älskar honom ändå inte.

Pain of Salvation var lite skoj. Rhodes och Mellotron och en stabil, men inte fantastisk låt. Lite fult att det stod folk på scenen som verkligen inte gjorde någonting. Jättefult.

Sen har jag även kommit varför jag ogillar hela schlagerstuket. Det handlar om att de riktiga “Melodifestivalen-låtarna” är skrivna enbart för just Melodifestivalen. De är skrivna för att framföras på en stor scen, av en “stor” artist och göra ett intryck på en trögtänkt publik. På tre minuter. Och det behöver absolut inte betyda att det blir en bra låt av det hela. Inte alls.
Punkt.

Boxning

Boxning är ju ett väldigt lustigt påhitt. Två vuxna karlar (eller kvinnor, men ändå… karlar) som studsar runt halvnakna och försöker slå varandra medvetslösa.

När man talar om boxning så är det nog oftast professionell boxning man talar om, boxning om pengar. Som var förbjudet i Sverige från 1970, ända fram till 2006.

Reglerna skiljer sig en aning mellan professionell boxning, och amatörboxning (som är den form som utövas under till exempel OS). Bland annat är huvudskydd obligatoriskt; det är ju som bekant (?) helt förbjudet inom professionell boxning.

Så när jag säger att jag tycker att boxning är en idiotisk sport, så är det förstås professionell boxning jag talar om. Amatörboxning är väl inte så mycket bättre, men där anses det i alla fall okej att vilja skydda sin skalle, och på de youtube-klipp som jag tittat på (i research-syfte) så ser det lite mindre ut som ett sinneslöst slagsmål, och lite mer som en faktisk sport.

Jag tror stenhårt på det där med att “man lär sig något nytt varje dag”, och idag fick jag lära mig lite mer om boxning. Spännande.

Fantasilöst nonsens

Det är ju långt ifrån alltid som jag faktiskt orkar skapa något trevligt på riktigt. Just nu är jag till exempel alldeles för trött för att orka leka fram lite ny musik, eller skriva något spännande.

Istället kluddade jag lite och använde lite olika färger. Trevligt, men inte särskilt spännande.