Stieg Larsson – Luftslottet som sprängdes (2007)

Jag håller med mig själv om det mesta jag skrev här. Stieg Larsson var en jävel på att skriva (eller kanske snarare berätta) och det märks att han tyckte om att göra det.

Jag har lite anteckningar här på sådana saker som jag reagerade på när jag läste boken. Det har mest med sånt som har med språkanvändningen att göra. Stieg Larssons böcker är kanske aningen onödigt långa. En massa ord är det, och en massa ord som inte är sådär jätteviktiga för berättelsen i sig.

Men det spelar väl ingen större roll? Nä, just det. Det är liksom inte kvaliteten på språkanvändningen som är det viktigaste i en bok, oavsett vad alla fina litteraturkritiker. Det viktigaste är att det finns en bra berättelse att berätta, och att författaren har någon hum om hur denne ska bära sig åt för att berätta den på ett intressant sätt.

Den tredje ingrediensen som jag tror är viktigt är just det som jag är mycket övertygad om att Stieg Larsson hade. Berättarglädjen. Att verkligen vilja skriva en bok, och dessutom ha kul när man gör det.

Förr i tiden inbillade jag mig att det var viktigt för en författare att kunna skriva på ett snyggt eller vackert eller whatever språk. Själva språket i sig är inte särskilt viktigt, utan det är hur man använder det för att berätta en historia.

Och nu börjar jag fundera på helt andra saker, men låt oss för stunden strunta i det. Nu ska jag sörja att Stieg Larsson aldrig gavs möjligheten att slutföra sin Millennium-serie. Det är kanske inte böcker som kommer ge honom Nobelpriset, men de är jävligt bra. Punkt.

Frostbiten (2006)

Men hallå? Varför har jag inte sett denna förut? VARFÖR!?

Jag trodde typ att det var nån form av stenseriös actionthriller (med vampyrer) men jag tror nog att jag blandat ihop den med 30 Days of Night. Frostbiten visade vara precis en sån där film som jag älskar.

En skräckkomedi med vampyrer? Underbart. En skräckkomedi med vampyrer PÅ SVENSKA? Ännu bättre. Visst, den är jättetöntig, och om man förväntar sig något i stil med 30 Days of Night (som jag INTE sett) så blir man kanske lite besviken. Men inte jag.

När filmen precis började så hade jag fortfarande inte fattat att det var en komedi (eller åtminstone att det var en film som inte var tänkt att vara en “riktig”, “seriös” film. Men sen efter en stund gick det upp för mig. Då blev jag glad.

Något som jag ofta reagerar på i svenska filmer är att det är så väldigt mycket enklare att “känna” om en replik känns onaturlig, jämfört med filmer på andra språk (även engelska, som jag annars anser mig ha ganska bra koll på). Så även i denna filmen.

Men det spelar som sagt inte så stor roll, eftersom filmen i sig inte kräver övertygande skådespelare på samma sätt som ett riktigt “drama” kräver. Manus är dock helt underbart. Samma sak gäller med Frostbiten som med Stieg Larssons böcker: det märks att upphovsmännen har haft riktigt roligt.

Det enda som jag “stör” mig på i filmen är Nour El-Refai. En del hatar henne. Men det gör inte jag. Jag har liksom ingen egentlig åsikt om henne. Men i den här filmen kändes hon väldigt malplacerad, och hon är verkligen ingen övertygande skådespelare enlig mig. Tyvärr. Men man kan ju inte älska allt och alla.

Skitsamma. Frostbiten är en av de absolut bästa filmerna jag har sett i år (helt klart topp 5, vilket är roligt eftersom det är den femte filmen jag har sett; haha). Men den kommer nog att förbli det även när året börjar gå mot sitt slut; ja, jag gillar verkligen sådana här filmer.

Nä, nu ska jag käka en macka, sen ska jag sova. Fyfan.

Stieg Larsson – Flickan som lekte med elden (2006)

Flickan som lekte med elden är ju den andra delen i Stieg Larssons oavslutade Millennium-serie, och inte alltför förvånande den andra boken av honom som jag har läst.

Jag var innan jag påbörjade läsningen av Män som hatar kvinnor en aning skeptisk. Jag brukar alltid förespråka att man aldrig ska döma om en bok efter omslaget (både boktavligt och bildligt talat), men jag har ju alltid haft lite svårt för just kriminalromaner.

Varken Män som hatar kvinnor eller Flickan som lekte med elden är några sådär exceptionellt välskrivna böcker. De är stundtals onödigt (enligt mig) långrandiga och innehåller flera fullkomligt onödiga (på riktigt) kommentarer i stil med:

“Han öppnade hennes Powerbook med 17-tumsskärm med 200 GB HD och 1000 MB RAM.”

Varför inte skriva “Han öppnade hennes dator”? Exakt samma sak fast lite enklare, lite smidigare och mycket mera lättläst. Plus att ordet “dator” inte åldras lika snabbt som en Powerbook med 1 GB RAM.

Stundtals får man känslan av att Stieg Larsson sett alldeles för många halvdåliga actionfilmer och amerikanska deckare; vissa detaljer är en aning absurda i mina ögon. Och när han mer eller mindre helt plötsligt blandade in Paulo Roberto så visste jag inte om jag skulle skratta eller typ kasta boken i väggen.

Var herr Larsson allvarlig med hela den idén eller var det tänkt att vara lite tongue-in-cheek? Boken hade fungerat minst lika bra med någon annan – fiktiv – före detta boxare. Men Paulo Robertos närvaro medförde ju dock ett visst underhållningsmoment, även om jag själv hade svårt att ta det på fullt allvar hela tiden.

Men det kanske inte var tänkt att vara 100% stenhård seriös action? Paulo Robertos medverkan kanske var tänkt att vara lite av ett “skämt”. Jag vet inte om så är fallet, men enligt mig skulle det vara alldeles underbart om det verkligen vore så.

Författare (och musiker, och regissörer…) som aldrig kan släppa den “seriösa” sidan är mina ögon ofta en aning löjliga. Att Paulo Roberto har en så framträdande roll som han faktiskt har kan kanske ju kanske verka som en onödig och lite löjligt detalj, men vad spelar det för roll?

Jag har känslan av att Stieg Larsson var omåttligt road av att låta Paulo Roberto studsa runt bland Mikael Blomberg och Lisbeth Salander. Jag kan riktigt se hur han satt där och fnissade bakom tangentbordet.

Och hela den känslan är något som jag tycker återfinns i hela Millennium-serien (jag är just nu halvvägs genom Luftslottet som sprängdes); författarglädjen. Böckerna är kanske inga tekniska mästerverk; rent berättartekniskt är de enligt mig fantastiska, men språket upplever jag som lite “yrkesskadat” (Stieg Larsson arbetade ju både länge och väl som journalist).

Men det spelar inte så stor roll. Det märks att Stieg Larsson har haft roligt när han skrivit de här böckerna, och att han verkligen har njutit av varenda ord han har knappat in. Och det är antagligen det bästa betyget jag kan ge en bok (och en författare).

Därmed inte sagt att Millennium-serien är mina absoluta favoritböcker. Men de är inte dåliga, om man säger. Nä, men nu ska jag läsa en stund till. Jag har fortfarande några hundra sidor kvar.

Paul Auster – Invisible (2009)

När man läser om Paul Auster och hans verk får man känslan av att han är en väldigt seriös författare som skriver komplicerade böcker som genom outsägligt absurda metaforer försöker säga en massa olika, väldigt viktiga och intressanta saker på en gång. En “fin” författare, så att säga.

Och det var med det synsättet som jag tog itu med Austers New York-trilogi. Och när jag var klar med den så undrade jag lite vad som var grejen? Paul Auster är för mig ingen stor “litterär” författare som skriver “mästerverk”. Han är bara en kille som tycker om att skriva, och gärna skriver lite konstiga historier.

Invisible är inget undantag. Titeln Invisible kan få en att tro att boken är en seriös historia med ett viktigt budskap eller något annat liknande. Och visst kan man kanske tolka den som det, men det är absolut inte nödvändigt.

Berättelsen om den unge poeten Adam Walker som får ett erbjudande om att starta en tidning från fransmannen och professorn Rudolf Born är i mina ögon inget annat än en spännande berättelse berättad på ett lite annorlunda sätt.

Verklighet blandas med fiktion på ett sätt som åtminstone jag kommit att förknippa starkt med Paul Auster. Och man behöver inte göra hans böcker till något de inte nödvändigtvis är. Jag är väldigt oförtjust i alla “finsmakare” som hyllar en massa författare, däribland Auster, för deras språk och karaktärer och skit.

Det är liksom intressant och underhållande läsning som kräver ungefär lika mycket av läsaren som denna är villig att ge. Det duger bra för mig.

Drag Me to Hell (2009)

The Evil Dead och Evil Dead II är två riktiga klassiker och några av mina favoriter när det kommer till filmer med den härliga blandningen skräck och komedi (och ganska ofta en massa blod).

De är egentligen inte särskilt läskiga, och faktiskt inte heller särskilt roliga. Men den underbara blandningen av skräck-klyschor och halvkassa skämt får mig att må alldeles underbart. Jag skrattar högt när inälvor och blod sprutar över personer i filmer.

Därför blev jag väldigt exalterad när jag läste om Sam Raimis nya (åtminstone då) film Drag Me to Hell. Jag när äntligen fick sätta mig ner och se den ikväll så hoppades jag på ännu en “klassiker” i stil med The Evil Dead. Och jag blev inte besviken.

Gillar man The Evil Dead så gillar man Drag Me to Hell, så enkelt är det. Budgeten är något högre och skådespelarinsatserna känns aningen mindre amatörmässiga (inte för att det är något fel på The Evil Dead i den bemärkelsen). Kvar i alldeles oskadat skick finns dock Sam Raimis oefterhärmliga blandning av klassisk skräck och smått barnsliga humor.

Jag ser oftast inte på skräckfilmer; jag blir väldigt sällan rädd när jag ser skräckfilmer, snarare njuter jag något så fruktansvärt av att se människor dö på väldigt plågsamma sätt. Men Drag Me to Hell fick mig faktiskt att hoppa till vid något enstaka tillfälle. Dock kanske inte för att den är särskilt nyskapande, utan snarare för att jag var ovanligt mesig ikväll.

Till skillnad från gårdagens film så är Drag Me to Hell väldigt… proffsigt utförd. Det är liksom bara att luta sig tillbaka och njuta av de stabila skådespelarinsatserna, de äckliga (äckliga som i kladdiga) effekterna och det stabila och underhållande (men kanske inte nödvändigtvis fantastiska) manuset av Sam och Ivan Raimi.

Det är ingen film man ska se om man vill bli skrämd och sitta med nerverna på helspänn från början till slut. Det är heller ingen film man ska se om man vill sitta och gapskratta i en och en halv timme. Men om man som jag älskar “dåliga” skräckkomedier med mycket blod och slem och liknande så är det faktiskt en riktig höjdare.

Och jag måste nog se Evil Dead-filmerna snart igen. Det var länge sen sist. Dock hoppar jag nog över Army of Darkness denna gången.

Driving Lessons (2006)

Jag såg Driving Lessons på en rekommendation av en kamrat. Han gillade den. Det kan inte jag direkt påstå att jag gjorde.

Alltså, jag förstår inte sådana här filmer. Vad är syftet? Okej; mammas pojke ska bli vuxen karl. Av någon anledning är jag inte alls förtjust i den typen av berättelser. För mig känns det alltid så fånigt och uppstyltat.

Men om man bortser från det, så blev jag ändå inte jätteförtjust i den här filmen. Den känns så halvfärdig. En massa spännande karaktärer och så vidare, men allting bara flyter runt och en massa saker händer, och sen händer ingenting och sen är filmen slut. Skiten har potential men det blir bara seg gegga av allt ändå.

Jävla skitfilm. Och det här inte någon jävla bra recension. Det är ingen jävla recension. Jag är bara irriterad för att jag är trött och nyss har slösat lite drygt 1 ½ timme på en film som inte var särskilt bra. Gör mig ledsen. Imorgon ska jag se Drag Me to Hell, och jag kommer älska den så jävla mycket. Gonatt.

Nyårslöfte?

Ja, det är väl egentligen inget riktigt nyårslöfte, utan snarare ett litet projekt för att främja mig själv och mitt eget skrivande. Det är väldigt enkelt: jag ska skriva en kort recension på varje bok jag läser och varje jag film jag ser under hela 2010. Eller åtminstone tills jag tröttnar på det.

Det kommer dock inte nödvändigtvis att begränsas endast till böcker och filmer, utan även andra saker kan komma att recenseras och utvärderas. Om jag till exempel snubblar över ett helt fantastiskt album på Spotify så kommer jag ju självklart vilja tipsa alla som läser denna bloggen om det.

Men vilka läser egentligen den här bloggen? Ni är inte många, men jag vet inte heller vilka ni är. Helt fantastiskt. Det kommer dock säkert att dröja länge tills jag uppnår de fantastiska (och smått oväntade) besökssiffror som min förra blogg hade.

Inte för att jag på allvar bryr mig. Det här är MIN blogg. Av mig, för mig. Enbart. Så att jag kan ha lite koll på mig själv.